serietidning

Head Lopper

headlopper

Head Lopper är lite som om någon placerat Conan barbaren i världen från Äventyrsdags. Först och främst är det här en klassisk fantasy-berättelse med magiska skogar, mystiska väsen och en skäggig, tystlåten monsterjägare i huvudrollen. Andrew MacLean som både författat och ritat har en tecknarstil som påminner om den i just Äventyrsdags, men det finns också liknelser med Mike Mignola, som tecknar Hellboy.

Det är färgglatt och ”cartoony”, i brist på ett bättre svenskt ord, men samtidigt detaljrikt. Jag är väldigt förtjust i hur det ser ut och jag tycker det är just i det yttre de stora kvalitéerna finns. Monstren som Head Lopper, eller Norgal som han egentligen heter, stöter på är fantasifulla skapelser som ser unika och annorlunda ut. Men den kanske största höjdaren visuellt är striderna som vänder och vrider på sidorna och seriepanelerna. McLean är verkligen uppfinningsrik när det kommer till att teckna just dessa.

Ett exempel på hur en strid kan illustreras i Head Lopper.

I övrigt är det som sagt en traditionell fantasy-berättelse med onda skurkar, en högmodig kung och en jävla massa monster som måste slaktas. I centrum finner vi den oövervinneliga krigaren och enstöringen kallad Head Lopper men också den tjattrande häxan Agatha, eller åtminstone vad som är kvar av henne, huvudet.

Handlingen är ganska förutsägbar men det är inte skälet till att man läser vidare. För mig är det de storslagna monsterbataljerna och det trivsamma upplägget. Head Lopper är godis för ögat utan något större djup men likväl förbaskat underhållande och avkopplande.

Titel: Head Lopper
Författare: Andrew McLean
Genre: Monsterslaktarfantasy
Utgiven av: Image
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Comixology, Bokus och Adlibris

Necronomicon i Upsala

necronomicon-i-upsala-2 Mohamed Omar satsar hårt på sin karaktär Professor Frans och det gör han alldeles rätt i. Jag har tidigare bloggat om den Sherlock Holmes-liknande figuren. Debuten Professor Frans och det stulna gudahuvudet gav mersmak. Då som novell, därefter har han dykt upp i lite längre format i Professor Frans och den sista Sturen.

Necronomicon i Upsala är det tredje äventyret men det första som anammar serietidningsformatet. Den nya formen passar den skarpsinniga hjälten ypperligt. Tecknaren Rickard Fornstedt har en enkel men tydlig stil. Det är lätt att hålla isär karaktärer och platser. Inga mästerverk till bildrutor men det fungerar fint.

Professor Frans är enligt författarens egen utsago starkt influerad av Arthur Conan Doyles kända karaktär och det märks verkligen men det finns även Lovecraftianska inslag i berättelserna. I denna senaste skröna är det tydligare än någonsin, inte minst med titeln i åtanke, men också innehållsmässigt.

Influenserna lyser som sagt igenom och det fiktiva Uppsala (här stavas det med ett ”p”) rymmer mysterier och gåtor i överflöd. Omar levererar återigen ett klassiskt äventyr med hög igenkänningsfaktor. Det känns som att återse en gammal bekant trots nytt format och utseende. Det är är hemtamt, behagligt och angenämt.

Läs mer om serien och hur du skaffar den på Mohamed Omars blogg.

Crossed

crossed

Ta en nypa The Walking Dead och sen en fet skopa övervåld. Blanda, skaka. Så. Då får du Crossed. En variant på det klassiska zombieupplägget men med mer vidrigheter än vad de flesta av oss är vana vid. I Garth Ennis version är hotet något annat än vandrande döda. Smittan som sveper över världen gör alla som utsätts för den helt galna. Empati och känslor försvinner och allt som finns kvar är ett ständigt ursinne och ett behov av att föra epidemin vidare med alla medel.

Jag brukar inte väja för blod och tarmar men vissa sekvenser ur Crossed gör mig äcklad och jag vet ärligt talat inte om det är bra eller dåligt. Jag känner för karaktärerna och våndas när de blir lemlästade, våldtagna och ihjälslagna. Det är en skoningslöst brutal serie. Samtidigt känns det som att Ennis är ute efter att chockera, ibland till den milda grad att det blir lite för mycket av det makabra och för lite av en engagerande handling.

Att läsa Crossed är lite som att inte kunna slita blicken från en trafikolycka. Man vill inte se skiten men kan heller inte låta bli att titta. Det är en stundtals vidrig porträttering av människans värsta sidor, inte minst från de smittade men likväl från de överlevande. De tar en del avskyvärda beslut som jag har svårt att sympatisera med. Men trots alla provocerande inslag blir jag involverad.

Jag kan inte påstå att jag gillar Crossed men jag kan ändå inte sluta läsa.

Titel: Crossed (Vol. 1 #0-9)
Författare: Garth Ennis
Tecknare: Jacen Burrows
Genre: Skräck, postapokalyps
Utgiven av: Avatar Press
År: 2008-2010

Farfarsparadoxen om Batman

BatmanArkhamCity

Poddtips! I förra veckan släppte Farfarsparadoxen det första specialavsnittet av två om Batman. Den andra delen dyker upp på torsdag.

Oskar Källner är tillbaka och med sig har han ett nytt ämne, ingen mindre än den svarta riddaren – Batman. Vi pratar ”Läderlappen”, 60-tals-Batman och filmerna, men babblar framför allt på om Frank Millers hyllade ”The Dark Knight Returns” i en halv evighet.

Lyssna via hemsidan
Ladda ner direkt
Itunes
RSS

Rapport september 2014

edgeof

Film:
R.I.P.D.
X-Men: Days of Future Past
Godzilla
Edge of Tommorrow
After Earth
Superman: Unbound

TV:
Bojack Horseman

Kortfilm:
Spawn: The recall

Böcker:
Parasitus – Christian Johansson
Borde vara död – Pål Eggert
Rymdvoodoo vid Apachelavinen – Love Kölle
Vargsläkte: Lykanthropos 1 – Caroline L. Jensen

Serieromaner:
The Walking Dead Vol. 1-4
Simons 120 dagar
Locke & Key Vol. 5

Noveller:
Liten på jorden – Magnus Jahnsson
Hungrig skugga – Love Kölle
Speciella omständigheter – John Ajvide Lindqvist
Tassar barfota – Frida Andersson Johansson
Sockerkaka – Frida Andersson Johansson
Belätet – Elisabeth Östnäs
Sällskapet – Anna Hansson
Trollbindningen – Christina Nordlander
En del av dig – Anna Wahlgren
Min kropp, ditt tempel – Ida Tellestedt
Steve – Lars Östling

Kommentar:
Trots semestrandet på Kreta hann jag med en hel del i september. Eller kanske just därför. Det var faktiskt under Kreta-vistelsen som jag plöjde igenom de fyra första volymerna av The Walking Dead. Det tackar jag tidningsappen Ztory för. Oerhört beroendeframkallande serie det där, mer om den här på bloggen snart. Detsamma gäller den näst sista volymen av Locke & Key och Simons 120 dagar. Rubbet lästes framför poolen och på stranden under semestern. Locke & Key, fantastisk som vanligt, medan Simons 120 dagar kändes som en fattigare Rocky. Diggar både Specialisterna och Arkiv Samtal av Gärdenfors för övrigt. Det har annars varit en fantastisk bokmånad. Har läst tre jättebra romaner och en skruvad novellsamling, dessutom ett gäng riktigt starka e-noveller på det. Nöjd!

Statistik 2014:
Film: 39
Kortfilm: 7
TV: 28
Böcker: 20
Noveller: 33
Serieromaner: 18
Spel: 8

Tidigare:
Rapport januari
Rapport februari
Rapport mars
Rapport april
Rapport maj
Rapport juni
Rapport juli
Rapport augusti

Rapport augusti 2014

guardians-galaxy-big

Film:
Guardians of the Galaxy
Captain America: The Winter Soldier
The Amazing Spider-Man 2
Riddick

TV:
Vikings Säsong 2

Kortfilm:
Yellow
Tempbot

Böcker:
En man av stil och smak – Anders Fager
Stockholms undergång – Fruktan
Mörkerseende – Epok Förlag
Vackra kyrkor jag besökt – Johannes Pinter (manus/förhandsläsning)

Serieromaner:
Guardians of the Galaxy: Legacy Vol. 1

Noveller:
Husdjur är inte tillåtna på Pärlan – Caroline L. Jensen
Smårå septemberskog – Caroline L. Jensen
Dödsängeln – Lars Rambe

Spel:
The Swapper

Kommentar:
Väldigt kvalitativ läsning denna månad med Stockholms undergång, Mörkerseende och En man av stil och smak. Sensommarens släpp av svensk skräcklitteratur har imponerat och då har jag ändå John Ajvide Lindqvists Himmelstrand och kommande Parasitus av Christian Johansson som pockar på uppmärksamheten i bokhyllan. I övrigt har jag stiftat bekantskap med Guardians of the Galaxy, både i serieform och på vita duken. I båda fallen var det sjukt underhållande möten. Det blev en hel del superhjältar denna månad i form av Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2. Förstnämnda var överraskande bra och en klar förbättring sedan den första filmen om en av Marvels töntigaste superhjältar. Spännande konspirationsaction och en intressantare premiss än att rädda världen för den fyrtiotredje gången i ordningen. Andra filmen om Spindel-mannen var också bra. Aningen tama skurkar och en sämre, hafsigare andra del av filmen, men ändå sevärd utan tvekan. Jag är nyfiken på hur de tar det vidare med tanke på den omvälvande avslutningen.

Statistik 2014:
Film: 33
Kortfilm: 6
TV: 27
Böcker: 16
Noveller: 22
Serieromaner: 12
Spel: 8

Tidigare:
Rapport januari
Rapport februari
Rapport mars
Rapport april
Rapport maj
Rapport juni
Rapport juli

Guardians of the Galaxy: Legacy

Guardians of the Galaxy- Legacy

Efter att ha sett den oväntat underhållande Marvel-rullen blev jag nyfiken på serietidningsförlagan. I den första volymen av Guardians of the Galaxy: Legacy möter vi alla karaktärerna som vi såg i Hollywood-rymdoperan plus några till. Det läggs stort fokus på karaktärernas oförmåga att kunna samarbeta. Det är en intressant premiss och det saknas inte pang-pang och explosioner men det är gruppens dynamik som spelar huvudrollen. Utöver Star-Lord, Gamora, Drax, Rocket Raccoon och Groot återfinns här också Mantis, Warlock och Phyla-Vell. Tidigt i serien får gänget också tillökning i form av Major Victory.

Så här i efterhand hade jag gärna tagit del av följetången ”Annihilation” som verkar legat till grund för Legacy och hur Guardians of the Galaxy blev ett team. Handlingen är nämligen mer komplex och snurrig än vad jag hade väntat mig. Här samsas tidsparadoxer, underliga religiösa rymdsekter och de smått bisarra karaktärernas olika agendor. Dessutom med mindre tok och flams än i filmen.

Detta är på inget sätt negativt, snarare tvärtom, jag uppskattar verkligen den aningen mer vuxna framtoningen. Det här är inget skojfriskt superhjälte-team som endast levererar dräpande oneliners och gliringar till varann (även om det förekommer) samtidigt som superskurkar pucklas på. Här känns istället jargongen stundtals överraskande hård.

Jag kan verkligen rekommendera Legacy. Den är snyggt tecknad och intelligent berättad. Det är en större positiv överraskning än jag förväntat mig faktiskt. Låt dig inte luras av det på pappret komiska karaktärsgalleriet. Guardians of the Galaxy-serien innehåller mer djup än man till en början anar.

Guardians of the Galaxy: Legacy är den första volymen av Dan Abnett och Andy Lannings tolkning av denna brokiga skara figurer. Seriebloggen Shazam har en jättebra guide för dig som vill ta del av rubbet. Själv ska jag sätta tänderna i fortsättningen omedelbums!

Black Science

Turtle-Temple

Wow! Det är sällan jag blir så uppslukad av en serie men efter att ha lagt ifrån mig det sjätte och senaste numret av Black Science var jag märkbart skakad. Den där känslan av att varit med om någonting som omkullkastar allting man trodde sig veta om karaktärer och händelseförlopp. En känsla jag vant mig vid som trogen Game of Thrones-anhängare men som är relativt ny för mig som serieläsare.

I huvudrollen ser vi vetenskapsmannen Grant och hans team som kallar sig, Anarchist League of Scientists. Tillsammans har de uppfunnit en maskin som gjort det möjligt att resa till parallella världar. Tanken bakom är god – att hitta botemedel mot dödliga sjukdomar och upptäcka ny teknologi som på nåt sätt kan hjälpa mänskligheten. Men även om Grant och hans personal har goda avsikter är finansiärerna av projektet i vanlig ordning mer intresserade av pengar och makt vilket skapar konflikter i gruppen. När apparaten av misstag (eller?) kastar hela gänget till en okänd plats befinner sig plötsligt alla i livsfara. Olyckligtvis återfinns dessutom Grants båda barn på forskningsanläggningen när maskinen aktiveras vilket tvingar dem med på resan. Vem ligger bakom det hela, vilka kan man lita på, men framför allt – hur ska de ta sig hem igen?

Black Science lyckas med något viktigt – jag känner mig tidigt investerad i berättelsen. Karaktärernas agendor nystas sakta upp och man lär känna dem i en behaglig takt. Människorna står i centrum samtidigt som inramningen med parallella världar, underliga varelser och främmande civilisationer också tar plats i handlingen. Vi möter allt från storslagna sköldpaddsöar till framtidsindianer som besitter högteknologisk kunskap. Det är intensivt, fartfyllt och många uppoffringar hinns med redan i de första sex numren. Det är en känslomässig berg och dalbana både för huvudpersonerna i serien och för mig som läsare. Man slits mellan hopp och förtvivlan, på ett bra sätt!

Rekommenderas varmt till alla sci-fi-geeks som inte räds lite ond bröd död och oförutsedda vändningar. Snygg är den också! Finns bland annat hos Comixology.

Blodsugare och dödskallerobotar

transfusion

Att införskaffa Transfusion var en chansning. Jag lockades av tecknarstilen och upplägget. Fräna dödskallerobotar som krigar mot demonlika vampyrer, hallå liksom?! Dessutom reades hela miniserien ut för en spottstyver på Comixology.

Hur som helst så höll det inte riktigt, trots ett lockande koncept. Teckningarna är förvisso skitcoola men dialogen känns banal och handlingen smått förutsägbar. Synd! Sätter mitt hopp till Monocyte istället som är tecknad och skriven av samma snubbe.

Italiensk mardrömsdetektiv besöker gamlingar

DylanDogA_rgb Dylan Dog: De sista ljuva åren är det andra seriealbumet som ges ut på svenska sedan serien nyintroducerades av förlaget Ades Media 2013. Den italienska serien dök först upp 1986 och senare också i Sverige som egen tidning 1993. Men Dylan, som den svenska titeln löd, lades snart ner och återfanns sedan istället som biserie i Seriemagasinet åren 1995-2001.

Jag gjorde mig själv en otjänst när jag började i helt fel ände med Dylan Dog. Av en slump kom jag över filmen som baseras på serien – Dylan Dog: Dead by Night. Detta var min första kontakt med ”mardrömsdetektiven” Dylan Dog. Ett möte som inte direkt gav mersmak. Filmatiseringen är en orgie av dåligt tempo, uselt smink och träiga skådisar. Lyckligtvis visar sig serieoriginalet ha helt andra kvalitéer.

De sista ljuva åren är en skickligt berättad mordgåta med övernaturliga inslag som lyckas klämma in en riktigt snygg vändning på slutet. Dylan Dog utreder här ett ålderdomshem där gamlingar ruvar på mystiska hemligheter. Berättelsen är väl genomtänkt och varje serieruta med dess innehåll är omsorgsfullt inplanerad. Det märks tydligt att Giovanni Di Gregorio är en habil författare och historien är av klassiskt snitt, utan krusiduller och rakt på sak, vilket jag gillar. Upplägget är knappast nyskapande – Dylan Dog vaskar fram ledtrådar samtidigt som dödsfallen avlöser varann på det gamla ålderdomshemmet. Det är frågorna som indirekt ställs som är det mest intressanta i De sista ljuva åren. Ämnen som dödlighet och ålderdom återkommer som en röd tråd i berättelsen. Det är en sorglig historia som genomsyras av rädsla och desperation.

Så gör inte om mitt misstag kära läsare, Dylan Dog: Dead by Night är en urusel filmatisering och ett hån mot den välskrivna serieförlagan. Börja i rätt ände och ta istället del av dessa nyutgivna seriealbum.

Köp Dylan Dog: De sista ljuva åren här.