Rapport augusti 2014

guardians-galaxy-big

Film:
Guardians of the Galaxy
Captain America: The Winter Soldier
The Amazing Spider-Man 2
Riddick

TV:
Vikings Säsong 2

Kortfilm:
Yellow
Tempbot

Böcker:
En man av stil och smak – Anders Fager
Stockholms undergång – Fruktan
Mörkerseende – Epok Förlag
Vackra kyrkor jag besökt – Johannes Pinter (manus/förhandsläsning)

Serieromaner:
Guardians of the Galaxy: Legacy Vol. 1

Noveller:
Husdjur är inte tillåtna på Pärlan – Caroline L. Jensen
Smårå septemberskog – Caroline L. Jensen
Dödsängeln – Lars Rambe

Spel:
The Swapper

Kommentar:
Väldigt kvalitativ läsning denna månad med Stockholms undergång, Mörkerseende och En man av stil och smak. Sensommarens släpp av svensk skräcklitteratur har imponerat och då har jag ändå John Ajvide Lindqvists Himmelstrand och kommande Parasitus av Christian Johansson som pockar på uppmärksamheten i bokhyllan. I övrigt har jag stiftat bekantskap med Guardians of the Galaxy, både i serieform och på vita duken. I båda fallen var det sjukt underhållande möten. Det blev en hel del superhjältar denna månad i form av Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2. Förstnämnda var överraskande bra och en klar förbättring sedan den första filmen om en av Marvels töntigaste superhjältar. Spännande konspirationsaction och en intressantare premiss än att rädda världen för den fyrtiotredje gången i ordningen. Andra filmen om Spindel-mannen var också bra. Aningen tama skurkar och en sämre, hafsigare andra del av filmen, men ändå sevärd utan tvekan. Jag är nyfiken på hur de tar det vidare med tanke på den omvälvande avslutningen.

Statistik 2014:
Film: 33
Kortfilm: 6
TV: 27
Böcker: 16
Noveller: 22
Serieromaner: 12
Spel: 8

Tidigare:
Rapport januari
Rapport februari
Rapport mars
Rapport april
Rapport maj
Rapport juni
Rapport juli

Guilty pleasure: The Avengers – Världens mäktigaste hjältar

http://www.youtube.com/watch?v=WtZ-cz-3zqo

A guilty pleasure is something one enjoys and considers pleasurable despite feeling guilt for enjoying it. The ”guilt” involved is sometimes simply fear of others discovering one’s lowbrow or otherwise embarrassing tastes, such as campy styles of entertainment. /Wikipedia

Jag är inte vansinnigt frälst i animerade superhjälte-serier (och det säger jag inte bara för att verka cool). Som liten parvel svalde jag givetvis allt med hull och hår vare sig det var Spindel-Mannen, X-Men eller Batman som visades på dumburken. På senare år har jag inte funnit någon njutning alls av att glo på tramsiga action-serier i tecknad stil. Men det var något med The Avengers som tilltalade mig.

Det hela började med att jag var tvungen att se på nåt mer barnvänligt när jag nattade barnen. The Avengers – Världens mäktigaste hjältar på Netflix passade bra in i den mallen. Det var lättsmält, lagom underhållande och om barnen råkade se en glimt behövde jag inte oroa mig för att de skulle få mardrömmar. Men när jag sedan kom på mig själv med att titta på serien även vid sidan av läggdags insåg jag att jag faktiskt gillade The Avengers på riktigt.

Jag fastnade helt enkelt, varför vet jag inte. Titta bara på seriens intro här ovan, ostigt till tusen! Samtidigt är det en ovanligt intrigtung tv-serie för att vara producerad med barn och ungdomar i åtanke. Det är möjligt att det är det som tilltalar mig. Ja, vi säger så. För inte kan det väl bara vara att jag helt enkelt gillar när Hulken mosar stridsmaskiner på löpande band eller när Iron Man levererar dräpande kommentarer till superskurkarna. Nä, det kan jag aldrig tänka mig…