Rapport mars 2015

black-sails-season-2

Film:
Iron Man 2
Iron Man 3
Serenity

TV:
Togetherness
Unbreakable Kimmy Schmidt
The Jinx
Girls Säsong 4
Black Sails Säsong 2

Böcker:
Dränkt – Frida Andersson Johansson

Spel:
Shantae and the Pirate’s Curse
PES 2015

Kommentar:
Film: Såg om ett knippe filmer denna månaden. Serenity, eftersom jag nyligen såg om hela tv-serien. Den band ihop serien på ett bra sätt tycker jag trots det negativa jag har hört från andra innan. Senast det begav sig såg jag det hela i fel ordning, filmen först, serien sen. Numera är jag likt många andra en upplyst Firefly-fan. Iron Man 2 och 3 håller jag som fortsatt underhållande Marvel-rullar även efter andra tittningen, men de sticker inte ut som de bästa.
TV: Sista avsnittet av Togetherness var kolsvart och en elak avslutning av den första säsongen. Lär se vidare på denna. Unbreakable Kimmy Schmidt var skoj feelgood-tv. Inget jättemärkvärdigt. Dokumentären The Jinx höll mig i ett järngrepp och jag gluttade igenom rubbet på tre kvällar. Starkt och välgjort. Säsong 4 av Girls var den tröttaste hittills. Är relativt färdig med Hanna och gänget nu. Black Sails andra säsong var ett stort uppsving från första och överraskade mig verkligen. En ny favorit från och med nu.
Spel: Shantae and the Pirate’s Curse är ett pixligt metroidvania och om jag räknar rätt det tredje spelet i serien. Gillart! Nya PES har kanske inte tagit mig med storm men skönt med ett avbrott från NHL och testa på nåt annat att slöspela emellanåt.

Statistik 2015:
Film: 12
Kortfilm: 0
TV: 9
Böcker: 8
Noveller: 3
Serieromaner: 0
Spel: 3

Tidigare rapporter 2015:
Januari
Februari

Guilty pleasure: The Avengers – Världens mäktigaste hjältar

A guilty pleasure is something one enjoys and considers pleasurable despite feeling guilt for enjoying it. The ”guilt” involved is sometimes simply fear of others discovering one’s lowbrow or otherwise embarrassing tastes, such as campy styles of entertainment. /Wikipedia

Jag är inte vansinnigt frälst i animerade superhjälte-serier (och det säger jag inte bara för att verka cool). Som liten parvel svalde jag givetvis allt med hull och hår vare sig det var Spindel-Mannen, X-Men eller Batman som visades på dumburken. På senare år har jag inte funnit någon njutning alls av att glo på tramsiga action-serier i tecknad stil. Men det var något med The Avengers som tilltalade mig.

Det hela började med att jag var tvungen att se på nåt mer barnvänligt när jag nattade barnen. The Avengers – Världens mäktigaste hjältar på Netflix passade bra in i den mallen. Det var lättsmält, lagom underhållande och om barnen råkade se en glimt behövde jag inte oroa mig för att de skulle få mardrömmar. Men när jag sedan kom på mig själv med att titta på serien även vid sidan av läggdags insåg jag att jag faktiskt gillade The Avengers på riktigt.

Jag fastnade helt enkelt, varför vet jag inte. Titta bara på seriens intro här ovan, ostigt till tusen! Samtidigt är det en ovanligt intrigtung tv-serie för att vara producerad med barn och ungdomar i åtanke. Det är möjligt att det är det som tilltalar mig. Ja, vi säger så. För inte kan det väl bara vara att jag helt enkelt gillar när Hulken mosar stridsmaskiner på löpande band eller när Iron Man levererar dräpande kommentarer till superskurkarna. Nä, det kan jag aldrig tänka mig…