A guilty pleasure is something one enjoys and considers pleasurable despite feeling guilt for enjoying it. The ”guilt” involved is sometimes simply fear of others discovering one’s lowbrow or otherwise embarrassing tastes, such as campy styles of entertainment. /Wikipedia
Jag är inte vansinnigt frälst i animerade superhjälte-serier (och det säger jag inte bara för att verka cool). Som liten parvel svalde jag givetvis allt med hull och hår vare sig det var Spindel-Mannen, X-Men eller Batman som visades på dumburken. På senare år har jag inte funnit någon njutning alls av att glo på tramsiga action-serier i tecknad stil. Men det var något med The Avengers som tilltalade mig.
Det hela började med att jag var tvungen att se på nåt mer barnvänligt när jag nattade barnen. The Avengers – Världens mäktigaste hjältar på Netflix passade bra in i den mallen. Det var lättsmält, lagom underhållande och om barnen råkade se en glimt behövde jag inte oroa mig för att de skulle få mardrömmar. Men när jag sedan kom på mig själv med att titta på serien även vid sidan av läggdags insåg jag att jag faktiskt gillade The Avengers på riktigt.
Jag fastnade helt enkelt, varför vet jag inte. Titta bara på seriens intro här ovan, ostigt till tusen! Samtidigt är det en ovanligt intrigtung tv-serie för att vara producerad med barn och ungdomar i åtanke. Det är möjligt att det är det som tilltalar mig. Ja, vi säger så. För inte kan det väl bara vara att jag helt enkelt gillar när Hulken mosar stridsmaskiner på löpande band eller när Iron Man levererar dräpande kommentarer till superskurkarna. Nä, det kan jag aldrig tänka mig…
