”Mumiens blod” är något så ovanligt som ett riktigt maffigt serieäventyr, på svenska, med en björn i huvudrollen. Här samsas klassisk deckargåta, en gnutta övernaturligheter och stora mängder berättarglädje. Ola Skogäng levererar färgstarka karaktärer, ett vackert och utsökt detaljerat Stockholm, men också ett knippe rysliga, blodstänkande scener. Det är skickligt tecknat med en genomtänkt placering av perspektiv och läcker färgläggning. Skogäng är utan tvekan talangfull. Jag anar influenser av Mike Mignolas serie Hellboy, men tycker mig också se likheter med Hergés Tintin. Sämre inspirationskällor kan man faktiskt ha.
Berättelsen kretsar kring ett förmodat vampyrmord och detektiven, tillika antikvariatägaren, Theo kallas in för att undersöka det hela. Theo, som tidigare var en människa, uppträder numera i gestalten av en stor björn, allt på grund av en egyptisk förbannelse. Till sin hjälp har han polisen Max och, aningen motvilligt, den nyfikna grannflickan Felicia. Tillsammans ger de sig ut på ett fartfyllt, matinédoftande äventyr i bästa Indiana Jones-anda.
Magiska amuletter, livs levande mumier och hemliga monstersällskap. I Skogängs serie ryms det mesta. Jag diggar verkligen det här. Magi och realism blandas på ett ypperligt sätt och även om dialogen känns aningen ansträngd emellanåt är det en väl genomtänkt serieroman med en påtaglig mysteriekänsla.
”Mumiens blod” är den första delen i sviten, ”Theos ockulta kuriositeter”, som består av fem serievolymer hittills. Utgåvan jag har läst släpptes 2008 och är numera slutsåld hos förlaget men Skogäng avslöjade nyligen att den kommer att ges ut igen i en mer polerad variant med omskriven dialog och ett gäng extra sidor att fläka ut sig på. Jag hoppas den andra boken i serien ”De förlorade sidornas bok” får samma behandling inom en snar framtid då den inte heller går att få tag på längre.
Just nu jobbar Ola på den avslutande delen i den aktuella trilogin döpt till ”Deus ex machina” där de två första delarna ”Fadern” och ”Sonen” åtminstone går att få tag på. Utan att ha läst dessa alster kan jag inte påstå att det är givna inköp men jag gör det ändå! Stötta så här fantasifull, kul svensk serieutgivning och köp ”Theos ockulta kuriositeter” idag. Min egna beställning gjordes för ett par minuter sedan.
Jag tyckte väldigt mycket om de första Theo, men första delen i Deus Ex Machina blev väl mycket Mignola och för lite som känns ”eget”. Serien har på det stora hela stått och vägt mellan att vara en äventyrsserie riktad till barn & ungdom och vara en ren vuxenserie. Måhända en strategi för att rikta in sig på en större målgrupp, men resultatet blir snarare spretigt.
Synd, för i övrigt är Theo något av det mest vältecknade och underhållande som går att finna på svensk seriemarknad.
Jag håller med om att den inte är helt utan brister, jag hade gärna sett ett tydligare fokus på en vuxen målgrupp och dialogen är aningen naiv till exempel. Samtidigt är den så smockad av nördig fanservice att jag kan blunda för några små missar. Sen har jag inget emot att Mignola-influenserna lyser igenom, jag gillar både tecknarstilen och premissen för serien.
Jag återkommer med nya intryck efter att jag tagit mig an de två senaste albumen så får vi se om jag delar din uppfattning. 🙂