Doctor Strange är en av få Marvel-karaktärer jag inte har någon vidare koll på. Jag har stött på honom som hastigast i någon serietidning här och där, men jag har aldrig varit insatt i hans ursprung eller krafter. Det var en rätt skön känsla att sätta sig i biostolen med ytterst lite kunskap om karaktären.
Jag tog med mig nioåringen också och kände väl i ärlighetens namn att det var lite på gränsen att han borde fått se den. Filmen är från 11 år men i vuxens sällskap kan till och med sjuåringar se den. Jag kanske är petig men tyckte att den kändes aningen för mörk och vuxen för att den ska kännas lämplig för barn i den åldern. Nåväl, han tyckte den var jättebra i alla fall och jag är beredd att hålla med.
I sedvanlig Marvel-anda är det i första hand en klassisk popcornrulle. Letar du efter en tårdrypande handling med djup och finess ska du se åt ett annat håll. Doctor Strange är förvisso mer än explosioner och action. Men som sagt, den överraskar knappast på övriga plan. Benedict Cumberbatch är som väntat fenomenal som den arroganta magikern Stephen Strange, likaså Tilda Swanson som hemlighetsfull läromästare, och Mads Mikkelsen lämpar sig bra som skurk.
Som en introduktion till karaktären fungerar filmen perfekt. Handlingen om kirurgen som efter en olycka söker efter alternativa helningsmetoder är väl presenterad, även om allt går i ett hiskeligt tempo. Allt för snart är han fulländad magiker och kastar besvärjelser, frammanar magiska sköldar och slåss som ett kung fu-proffs.
Filmens största stjärna är annars de makalösa specialeffekterna. Här har Marvel verkligen överträffat sig själva. Tid och rum böjs på alla möjliga olika sätt, byggnader vänds och vrids ut och in, upp blir ner och här sparas det verkligen inte på krutet. Det är haktappande snyggt. Och snurrigt. Sonen uppgav att han fortfarande kände sig yr efter att han gick ut ur biosalongen och nej, vi såg den inte i ens i 3D. Det var länge sedan jag kände en sådan wow-känsla av cgi-effekter på film.
Enkelt sammanfattat. Inception möter Batman Begins möter Marvels putslustiga superhjälterullar. Låter det som ett lockande ihopkok? Då är Doctor Strange definitivt en film för dig.
”Mumiens blod” är något så ovanligt som ett riktigt maffigt serieäventyr, på svenska, med en björn i huvudrollen. Här samsas klassisk deckargåta, en gnutta övernaturligheter och stora mängder berättarglädje. Ola Skogäng levererar färgstarka karaktärer, ett vackert och utsökt detaljerat Stockholm, men också ett knippe rysliga, blodstänkande scener. Det är skickligt tecknat med en genomtänkt placering av perspektiv och läcker färgläggning. Skogäng är utan tvekan talangfull. Jag anar influenser av Mike Mignolas serie Hellboy, men tycker mig också se likheter med Hergés Tintin. Sämre inspirationskällor kan man faktiskt ha.