Etikett: Lars Wilderäng

Till att börja med vill jag utfärda en liten varning. Stjärndamm är den sista och avslutande boken i Lars Wilderängs Stjärntrilogi, därför gör du säkrast i, om boken är av intresse det vill säga, att läsa de två första böckerna i serien innan du ger dig på den här texten. Spoilers lär förekomma.

Stjärndamm tar vid där Stjärnfall slutar. Silverbane och hans mannar fortsätter kämpa mot Kentaurerna men situationen verkar hopplös. Stjärndammet slog hårt mot mänskligheten och det är få som klarade sig undan zombiefieringen. Läget vid Carlstens fästning är kritiskt. Omringade av omvända varelser stretar de få tappra som är kvar emot. En grupp med Silverbane i spetsen ger sig iväg på ett sista riskfyllt uppdrag för att förgöra Kentaurerna för alltid, eller i värsta fall, för att möta sin egen undergång.

Jag tycker att Lars Wilderäng har skapat något unikt med sin Stjärntrilogi. En svensk militär-sf, som inte liknar något annat jag läst tidigare från vårt avlånga land. Den sista delen osar Falling Skies och Starship Troopers, men att allt utspelar sig med blågul kuliss gör det så mycket mer intressant. En för sf-läsare obekant igenkänningsfaktor, med få undantag.

Den sista delen är den mest actionspäckade. Det är tvära kast mellan olika grupper, karaktärer och antagonister. Alla är ruggigt spännande att följa. På Carlstens fästning råder det ett småskaligt krig samtidigt som en vampyrlik gestalt infiltrerar basen. På den lilla ön vid Orust kämpar en liten grupp för sitt liv när de blir stormade av zombier och det är gastkramande läsning när den sista desperata planen verkställs av team Silverbane.

Som helhet har Wilderäng fått ihop ett science fiction-verk som är bland det mest underhållande jag någonsin läst. Tempot är vansinnigt högt, vändningarna är många och avslutningen är snyggt ihopsydd. Jag kommer sakna att följa Gustaf Silverbane, Jocke Sorbin, Filip Stenvik och Anna Ljungberg med flera. Karaktärerna naglade sig verkligen fast för mig. Det känns tomt nu när det är slut, precis som det ska göra när en bra följetång är till ända.

Det är bara att hoppas på att fler författare tar rygg på Wilderäng och att det släpps mer böcker i den här genren. Med Stjärntrilogin har han visat att det går att skriva storslagen svensk science fiction som faktiskt säljer riktigt bra. En tv-serie är dessutom på gång och jag är ruggigt nyfiken på att se hur det hela kommer te sig i det formatet. Kan det här vara det stora genombrottet för svensk science fiction? Jag håller tummarna för det.