Det där med att hålla isär verk och upphovsmakare kan vara klurigt. Jag blev för ett tag sen via bloggen Feuerzeug uppmärksammad på att boken jag läste var skriven av en författare som uppenbarligen har starka, sexistiska åsikter. Jag vill tro att han bara har uttryckt sig klumpigt eller möjligen ironiskt men så verkar inte vara fallet. Det var därför svårt att fortsätta läsa boken utan att känna av en besk eftersmak.
Men om jag nu ändå ska försöka att hålla isär ”Stjärnklart” och Lars Wilderäng så är åtminstone förstnämnda verk en finfin bedrift.
Helt plötsligt börjar all elektronik att sluta fungera. Mobiltelefonerna lägger av, bilarna startar inte längre, flygplanen störtar och kärnkraftverken exploderar. Sverige förvandlas till en kaotisk plats där folket svälter och gör allt för att överleva i en rå och mörk verklighet. Det blir en kamp full med uppoffringar för vissa medan de sjuka och svaga är chanslösa redan till en början och dör som flugor. Det är stundtals hemsk läsning. Människor förvandlas till grymma monster när allt vänds upp och ner. Jakten på mat och skydd lockar fram det värsta hos vissa människor. ”Stjärnklart” är klump i magen-läsning.
Berättarstilen är engagerande och alternerar mellan ett gäng olika individer som alla upplever undergången på olika sätt. Vi har en prepper som hela tiden har förberett sig på att den här dagen skulle komma, vi har en forskare, en politiker, en småbarnsfamilj, en polis och en militär. Alla karaktärer i berättelsen är spännande att följa. Sedan är också själva scenariot väldigt tankeväckande och jag fick mig många tankeställare under läsningens gång. Vad skulle jag själv göra om all elektronik slutade att fungera? Vilka kunskaper besitter jag?
”Stjärnklart” är den första boken i en serie där uppföljaren ”Stjärnfall” ska släppas i år. Så mer hemskheter, misär och dystopi att vänta inom kort. Den här första delen är en oerhört spännande undergångsroman och en fantastiskt läsvärd bok. Jag önskar jag kunde säga detsamma om Wilderängs twitteruttalanden.
Tycker att du på ett föredömligt sätt håller isär verket från dess tvivelaktiga upphovsmannen. 😉
Det är svårt att ens läsa böcker från moraliskt tvivelaktiga författare, tycker jag.. De kan vara minst lika bra som andra böcker, men den där eftersmaken.. Jag tänker, förutom på Wilderäng, på tex Orson Scott Card, eller för den delen på den nu aktuella nyutgåvan av Hitlers Mein Kampf (Godwin). En nyutgåva som förstås innehåller en stor mängd kommentarer till hans trams, och därför har ett helt annat syfte än ursprungsverket.
Jag kan läsa Orson Scott Card, men jag skulle aldrig köpa boken, aldrig nämna honom utan att nämna problematiken. Wilderäng då… Samma sak.
Jag kan läsa, kanske till och med recensera, men inte utan att nämna vad han står för.
Jag hanterar nazistiska eponymer på samma sätt.. His bunt och Wegeners sjukdom kan jag nämna för studenter, men inte utan att berätta vilka His och Wegener var. Det är en etisk princip, och den känns bra.
Det jag tycker är mest tråkigt i den här historien, förutom en galopperande sexist, är att förlaget Massolit bara tiger. Det är fegt.
Tack för en fin recension. Det är precis sådana böcker jag älskar… :/
Ja, det är problematiskt det där. Jag har svårt att njuta av ett verk när upphovsmakaren är ett rötägg, i de flesta fall hoppar jag allra helst över. Nu gillade jag Stjärnklart väldigt mycket men tror inte att jag kommer att läsa uppföljaren.
Jag vet däremot inte om jag tycker att Massolit är en bov här faktiskt. Att ett förlag ska ansvara för vad författarna vräker ur sig på sociala medier känns svårhanterligt. Ska man börja titta på personliga värderingar och människosyn i samband med att ett bokmanus antas blir det ett komplext arbete. Jag tror ändå att man får skilja det där. Även en idiot måste kunna få ett arbete/bli författare. Men det känns som en annan diskussion (och en galet svår sådan).
I slutändan verkar vi resonera likadant – nu har jag uppmärksammat läsare på vad Wilderäng står för och vad jag tycker om den saken, nu är det upp till dem själva att ta beslut om att läsa eller inte läsa.
Ansvara, nej, men de kan inte bara tiga om det. Liksom alla medier har de på någon nivå ett ansvar för vad de publicerar, och för vilka människor de ger utrymme. Jag tycker att de åtminstone kunde uttala sig, om än bara för att ta avstånd från författares personliga åsikter.
Ni kanske borde läsa vad han skriver på sin blogg innan ni kallar honom en idiot. Läs detta http://cornucopia.cornubot.se/2015/03/tillsammans-maste-vi-laga-sverige.html
Jag har läst vad han skriver på twitter, det räcker gott och väl. Ingen brasklapp kan ursäkta den sortens hat.
Det där handlar väl om att han tycker andra är dumma i huvudet när de ifrågasätter hans uttalanden? Eller missförstår jag texten? Handlar den om att han har blivit feltolkad? Luddigt är det i alla fall, jag blir bara förvirrad. Men jag kanske är en av de där ”korkade”.
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag tycker att han gör felaktiga liknelser. Att jämföra feminism med rasism är inte okej. Det är ett ställningstagande som i mina ögon är korkat om något. Jag hatar inte, jag har överseende med att alla inte tycker exakt likadant, och jag måste få skriva om det jag med, precis som den andra parten. Däremot tycker jag synd om människor som inte ser att strävan mot jämställdhet, och att feminismens budskap, är något positivt för samhället.
Jo, absolut. Det vore rätt sak att göra.