Mer mörker i nya Daredevil

Efter två dagars intensivt sträcktittande och ytterligare en dag för att smälta det hela är det dags att avlägga rapport. Den första säsongen var en origin story, både för Matt Murdock och Wilson Fisk, så med det avverkat fokuserar den här säsongen på att väcka liv i två av de mest älskade karaktärerna från Daredevils värld, The Punisher och Elektra, men introducerar också ett nytt hot i Hell’s Kitchen – den mystiska ninjaklanen The Hand.

Detta kommer knappast som en överraskning om man sett de trailers och förhandsinformation som fullkomligen svämmat över på nördsajter de senaste veckorna. Netflix och Marvel har marknadsfört skiten ur detta faktum. Lite synd tycker jag. Som stor Daredevil-nörd hade jag svårt att hålla mig borta från denna explosion av fakta om den nya säsongen. Jag hade gärna varit mer ovetande och med mindre kött på benen hade jag förmodligen uppskattat det hela ännu mer.

Men faktum kvarstår. Den andra säsongen av Daredevil är en våt tonårsdröm som går i uppfyllelse. Att få se superhjältefavoriten från sin barndom i ytterligare tretton välproducerade avsnitt ackompanjerad av två ikoniska, och nästintill lika kära karaktärer, har fått mitt nördhjärta att explodera av ren och skär lycka. Nostalgi overload!

Men med det sagt är inte den nya säsongen lika tajt och fokuserad som den första. Jag såg om säsong ett veckan innan och den här gången gillade jag den ännu mer än senast. Samtidigt är den här andra säsongen klart mer underhållande. Låt mig vidareutveckla.

Fightingen är mer spektakulär, handlingen tar fler vändningar än senast och som sagt, de nya antihjältarnas introduktion är guld. Jon Bernthal är helt magisk som Frank Castle och Elodie Yung sätter sin roll som Elektra klockrent. Och paradoxalt nog är det kanske just det som skaver en aning.

Resterande delen av texten innehåller spoilers. Fortsätt läs på egen risk eller se klart innan du fortsätter.

Med så mycket som händer i säsong två var det kanske ofrånkomligt att det skulle bli spretigare och stundtals mer ofokuserat. Jag älskade de fyra första avsnitten när allt fokus var på The Punisher. Karaktären känns som en okontrollerbar och ostoppbar naturkraft. Fullständigt livsfarlig men beräknande och slug, å andra sidan känslosam och bräcklig.

Jag var nära att fälla en tår i samband med hans långa monolog på kyrkogården. Ett starkt och oerhört känslosamt ögonblick i serien. När sedan Elektra dyker upp och rättegången mot Frank Castle startar känns det skakigare.

Det är fortfarande bra och spännande rakt igenom men jag tycker att manusförfattarna missar att få fram poänger i de olika sidoberättelserna efter det. Det finns många frågetecken som inte rätas ut. Flera av dem kan jag gissa mig till men jag tycker de borde presenterats i handlingen på ett intelligentare vis än som det blev nu.

Mycket med The Hand var oklart. Barnen och återuppväckningsgrunkan, hur hängde det där ihop? Det stora hålet i marken, varför? Hela Blacksmith-storyn var dessutom luddigt utformad och förutsägbar.

Säsong två är mycket mer en superhjälteserie än vad föregångaren var. Någonting som såklart var ofrånkomligt. Den är mer cinematisk, på gott och ont. Daredevils team-up med Elektra resulterar i en del riktigt akrobatiska och coola strider.

Fightingkoreografin är stundtals helt lysande. Samtidigt tycker jag att det blir lite för mycket av det goda om man som jag sträckkollar på hela säsongen. De kunde gott kapat ett par ninjaslagsmål faktiskt. Men jag hade säkert tyckt på ett annat sätt om jag bara sett nåt avsnitt om dagen istället.

The Punisher och Elektra i all ära men jag saknade ändå spelet bakom skurkkulisserna som vi blev bortskämda med i säsong ett. Wilson Fisk är en fantastisk badguy och det var ett riktigt skönt återseende att få se honom styra och ställa på fängelset och hans inblandning i Frank Castles visit. Snyggt att konsekvenserna från förra säsongen följdes upp här. Synd att han inte var med ännu mer bara.

Men jag är rätt övertygad om att vi lär får se mer av Wilson Fisk om en säsong tre blir aktuell. De kan ju dessutom inte utelämna ärkeskurken Bullseye heller. Kingpin och Bullseye i säsong tre? Det vattnas i munnen.

Jag känner att jag börjar låta lite väl negativ här och det är inte meningen. Säsong två är på många sätt sanslöst kompetent actiondrama. Det är mörkt, skoningslöst och lika rått som senast. Karaktärerna är komplexa och handlingen tar några oväntade vändningar som får mig att sitta som klistrad framför dumburken nära på tretton timmar i sträck. Få serier får mig så investerad, om ens någon.

Jag bryr mig om Matt, Karen och Foggy. Jag lider med Frank Castle och jag hänförs av Elektras utstrålning. Trots en svagare huvudskurk i Nobu och ett ojämnare story arc är det här en fantastiskt underhållande tv-produktion. Men framförallt en önskedröm för en Daredevil-fan sedan åttiotalet att få se karaktärerna komma till liv på det här sättet. Jag är så löjligt tacksam. Går det annat än att älska tv-klimatet vi lever i just nu?