Jag känner mig i ärlighetens namn splittrad efter att ha läst Claes-Magnus Bernsons ”Drömmarnas boning”. För det första. Det är ett behagligt format. Kortroman-formen är för mig väldigt uppskattad. Med sina 76 sidor är ”Drömmarnas boning” en snabbt avklarad läsupplevelse och det känns som en lagom ansträngande uppgift att ta sig an efter att ha läst en del fläskigare verk innan.

Så varför är jag splittrad? Ja, till att börja med så brukar jag vara positivt inställd till tolkningsbara berättelser och är för det mesta förtjust i att bilda min egen uppfattning om vad jag har läst. Det är kul att få fritt spelrum för spekulation och egna teorier om ett verk. Samtidigt tycker jag att ”Drömmarnas boning” är i det luddigaste laget. Jag förstår inte riktigt poängen med det som beskrivs och det ges inga riktiga ledtrådar till vad författaren vill att jag ska känna.

Å andra sidan rycktes jag med av den journal som utgör berättelsen. På något sätt kändes det intressant och stundtals fascinerande. Här finns dessutom rejäla vibbar av dystopi och övervakningssamhälle som jag allt som oftast är svag för. Tyvärr är de smått förvirrade dagboksanteckningarna inte speciellt omvälvande. Tanken med att journalen ska avslöja forskningsstationen som en orättvis och konspirerande plats är kittlande men jag får inte känslan av att det framkommer ordentligt i historien. Jag får heller ingen känsla för vad det är för forskning som bedrivs och det råder brist på förklaringar angående det mesta.

”Drömmarnas boning” är inte för alla men jag tycker ändå det finns en del intressanta infallsvinklar att ta del av och konceptet lockar. Själva berättelsen får mig dessvärre aldrig att känna mig så engagerad som jag skulle skulle ha önskat.

Mer om ”Drömmarnas boning” (som släpps på onsdag, 8/10) hittar du hos finfina sci-fi-förlaget Affront.