Etikett: Slaktmarker

Patrik Manfred är en finanskille som drömmer om pengar och framgång. När företaget han jobbar på tas över av en ny ledning får han chansen att visa vad han går för. I sin iver att visa sig duglig begår han ett ödesdigert misstag. Eller är det en komplott han utsätts för? En komplott orkestrerad av HR-chefen Lovisa Adler? När Patrik försöker ta sig ur knipan kastas han in i en malström av händelser som snabbt rör sig mot själva existensens utmarker.

Slaktmarker är en psykologisk skräckroman där gränsen mellan verklighet och hallucinationer är hårfin. En mardröm i vaket tillstånd där karriärstegen leder käpprätt ner till helvetiska domäner.

Swedish Zombie fortsätter rulla ut nya titlar i kortromanserien Den nya skräcken och jag gillar konceptet skarpt. Det finns ett stort habegär när de röda bokpärmarna enhetligt fylls på i bokhyllan. Omslagsdesignen på samtliga tre delar är läckra och innehållsmässigt håller de alla riktigt bra klass. Jenny Lundins debutroman är inget undantag.

Berättelsen är skriven i förstapersonsperspektiv och det passar finfint med tanke på hur mycket som rör sig i huvudpersonen Patrik Manfreds skalle. Jenny Lundin är duktig på att leka med mig som läsare. Vad är verkligt och vad är inte? Det är inte alltid helt enkelt att avgöra om det är i huvudpersonens psyke saker och ting sker eller i verkligheten. Det gottas inte heller i de blodiga scenerna. Detaljerna utelämnas och även om det finns obehagliga partier så skildras de på ett subtilt sätt.

Slaktmarker är en riktigt bra och stundtals läskig bok som lämnar en del öppet för egen tolkning. Bonusnovellen som avrundar boken tillför en extra dimension till huvudberättelsen och är riktigt smart implementerad. Språket är inte tillkrånglat utan jordnära och lätt att ta till sig. Det är stort fokus på Patrik Manfred och övriga karaktärer i berättelsen smyger mest kring i periferin utan att jag som läsare lär känna dem på djupet. Med tanke på hur handlingen fokuserar stort på huvudpersonen och att berättandet är i jagform så tycker jag det fungerar fint. Jag skulle snarare säga att det är en styrka att jag inte riktigt vet var sidokaraktärerna står utan istället bara bidrar till mystiken.

Jag fortsätter gärna bygga på traven med tjusiga böcker i bokhyllan. Den nya skräcken är verkligen här för att stanna. Slaktmarker är ytterligare ett bevis för detta.