Jag hade i ärlighetens namn ingen aning om att Penny Dreadfuls tredje säsong skulle bli den sista, så avslöjandet kom lite som en chock när jag snappade upp nyheten i samband med att det avslutande avsnittet släpptes. Dålig stil att inte förbereda mig och alla serieälskare med svaga nerver på ett bättre sätt!

Det är svårt att sammanfatta en serie som blandat så friskt som Penny Dreadful. En del enstaka avsnitt har varit bländande mästerverk medan serieskaparna hade svårt att få ihop alla lösa trådar i slutändan. Serien som helhet kändes spretig och slutet var inte helt hundra. Flera meningslösa sidospår kunde gott kapats bort. En serie som egentligen aldrig var dålig men ibland allt för ofokuserad.

Men jag är ändå nöjd. Det sista avsnittet var storslaget, gripande och makalöst vackert. Det märks att serien är påkostad. Eller är det bara så att det folket bakom är ovanligt hantverksskickliga? Hur som helst, få serier kan mäta sig med Penny Dreadfuls läckra ton och dundersnygga viktorianska utseende.

Men yta är inte allt. Det finns mer än så att älska serien för. De udda karaktärerna till exempel, med Vanessa Ives i spetsen. Jösses, vilken klockren skapelse. Eva Green är stundtals fenomenalt bra som denna mystiska, men framför allt, lidande karaktär.

Sen har vi det intressanta upplägget med klassiska figurer i ett helt nytt sammanhang – en skruvad variant på The League of Extraordinary Gentlemen. Frankenstein, varulvar, häxor, Dr. Jekyl, Dracula, Dorian Gray med flera. Det blev aldrig pajigt trots det stora antalet karaktärer som skulle samsas i bildrutan. Imponerande när man tänker efter faktiskt.

Så farväl och tack Penny Dreadful för den här tiden. Få tv-skapelser har fått mig så hänförd de senaste åren. Fängslande ögonblick som Vanessa Ives backstory med häxan i säsong två och hennes galenskap samt lobotomeringen från säsong ett glömmer jag inte i första taget. Där och då var det briljant tv-magi.