Svag avslutning stjälper inte True Detective

*Varning för spoilers om True Detective! Läs på egen risk!*

Huga! Jag har inte riktigt hunnit smälta True Detective än. I ärlighetens namn har redan det mesta sagts om denna mästerliga serie. TV-dags har förmodligen sagt det bäst.

Men jag kan bara ställa mig i ledet, applådera skådespelarinsatserna, prisa det fruktansvärt snygga fotot och det märkbart påkostade spektaklet. Samtidigt är jag lite besviken. Potentialen införlivades egentligen aldrig. De gastkramande inledande avsnitten var de överlägset bästa och de avslutande två, de klart svagaste. I samma veva som förhörsupplägget med sina återblickar upphörde förvandlades det hela till en relativt ordinär kriminalare/mordgåta. Och finalen var minst sagt en abrupt historia. Det blev lite för mycket som skavde i slutet. Några lösa trådar och långsökta förklaringar.

Å andra sidan är True Detective bland det bästa som producerats i tv-serieväg, någonsin. Så välspelad, så snygg. Jag kom på mig själv med att sluta andas under långa sekvenser. Den slukade mig hel och inget annat fanns i mitt huvud under tittandet. Det var länge sen jag var så inne i en tv-serie, så fokuserad. Nu gick den visserligen från genial tv-underhållning till tokigt välgjord deckarserie när säcken inte riktigt knöts ihop på bästa sätt, men trots det älskade jag den. Det fanns verkligen stunder av ren briljans. Blinkningarna till det ockulta, gamla obskyra pjäser och en hemlig värld, Rusts inre. Mörkret. Stämningen.

Vad händer nu? Kan en andra säsong med andra skådisar, händelser och upplägg överträffa detta? Går det att trumfa Rust som karaktär? Jag är tveksam. Kommer man behålla kopplingarna till det ockulta och Lovecraftianska? Låt oss hoppas.