Jag har under en tid följt författaren Fridas Andersson Johanssons blogg där arbetet med att ge ut ”Dränkt” har dokumenterats och det har utvecklat sig till en minst sagt omtumlande resa. Bara några månader innan det spikade boksläppet, lades det tilltänkta förlaget Epok ner, för att sedan vid ett senare skede återuppstå som ett imprint under Undrentides flagga. Men alla, i det läget, kommande boksläpp ställdes ändå in. Lyckligtvis hittade Frida snabbt ett nytt förlag i form av Stimpla Publishing som plockade upp stafettpinnen och nu slutligen efter många turer har ”Dränkt” hittat ut i handeln. Och det var sannerligen tur att boken, trots en skakig resa, äntligen fick se dagens ljus, för Fridas debut är nämligen en oerhört lyckad sådan.
I ”Dränkt” är det fullt fokus på Unn. En ung karriärsinriktad kvinna som nästan kan ta på det där jobbuppdraget som hon längtar efter. Enda hotet är den driftiga medarbetaren Rickard. Men det är mer än prestationen och konkurrensen som står i vägen för Unns drömmar. Mystiska händelser avlöser varann i Stockholmsförorten Segeltorp. En underlig granne tar större plats i hennes liv och hon tampas dessutom med fruktansvärda mardrömmar och läskiga syner. Samtidigt rapporteras det om märkliga drunkningsolyckor runt om Stockholm. Drunkningsolyckor som inte skett i vatten utan på land.
Det var med en aning skepticism jag tog mig an ”Dränkt”. De svenska författarna verkar ha fått dille på det där med nordisk folktro och var och varannan bok blandar in klassiska sagoväsen i berättelsen nu för tiden. Det var åtminstone vad jag som hobbykritiker försökte intala mig själv. Men vem försöker jag lura? Jag går igång på det här och älskar trenden. Det är bara att acceptera att fenomenet är här för att stanna. Tv-serien ”Jordskott” lockar miljonpublik just nu och bara under de senaste åren har filmer som ”Vittra”, ”Thale” och ”Trolljägaren” gått upp på biograferna. Börjar man leta i litteraturen finns det hur mycket som helst, och jag föredrar ett gruvrå eller ett par mordiska troll framför trötta zombier och vampyrer alla dagar i veckan. Jag tänker inte avslöja vad det är för klassiska karaktärer man stöter på i ”Dränkt” men jag tror inte avslöjandet kommer som en större överraskning en bit in i boken.
Frida Andersson Johansson har författat en formidabel roman. Det är en avskalad och intim berättelse. Huvudpersonen Unn tar stor plats och jag lär känna henne på djupet. Bikaraktärerna är få och fyller sin funktion väl. De finns där för att berätta Unns historia, för att lyfta fram henne ännu mer i rampljuset. Jag gillar att det är ett så stort fokus på en person, det blir engagerande och enkelt att ta till sig det som händer. Det riktas dessutom en subtil känga till den patriarkala struktur som präglar vårt samhälle mer än en gång i berättelsen. Unn är en självständig och stark kvinna, något som ofta påpekas, men hon visar det inte bara i tanken utan även genom sina handlingar. Det är konstigt att jag tycker det är uppfriskande, kanske läser jag fel sorts böcker, men jag gillar verkligen Unn som huvudperson av just den anledningen.
Sammanfattningsvis: ”Dränkt” är en fängslande bok, svår att lägga ifrån sig, med stänk av nordisk folktro som grädde på moset. Stundtals är den riktigt ruggig och författaren har implementerat de övernaturliga inslagen på ett träffsäkert sätt. Det känns aldrig larvigt eller konstigt. Jag trodde jag var trött på dessa berättelser om oknytt men ”Dränkt” har snarare gjort mig sugen på mer. Jag kommer definitivt hålla ett öga på Frida Andersson Johansson även i fortsättningen, det bör du också göra.
Köp ”Dränkt” på Bokus, Adlibris eller andra ställen.
4 reaktioner på ”Dränkt”