Etikett: Jens Daniel Burman

Beskriv dig själv i form av tre utmärkande egenskaper.

Disciplinerad, Tålig och Snäll. Jag har lärt mig att vara DISCIPLINERAD för att hinna bli klar med saker i tid. Jag är TÅLIG som en katt med nio liv. Förutom det faktum att jag redan har förbrukat åtta av dessa. SNÄLL är jag eftersom det elaka hamnar i regel i mina berättelser. Och där ska det stanna.

Din debutroman Huset släpptes nyligen på Hoi förlag, berätta mer!

Huset är inspirerad av home-invasion genren, med filmer som ”Inside”, ”Farlig förbindelse” och möjligtvis ”Funny games”.

Det är en berättelse där skräcken letar sig in i hemmet och får mörka och sedan länge begravda sanningar att träda fram i ljuset. Processen med utgivningen har varit lång och knagglig. Jag har varit en liftare med ett slitet manus under armen och tummen i luften i hopp om att någon tar mig med på deras resa. Hoi-förlag plockade upp mig i farten och på den vägen är det. Jag är mycket nöjd med förlaget och alla superduktiga människor bakom det. Hoi växer i bokbranschen och har blivit ett förlag att räkna med, och jag är glad att vara del av det.

Varför blev det en skräckroman?

Skräck … Låt mig börja med att säga att jag tar avstånd till all typ av våld som sker i verkligheten. Jag önskade att vi kunde kriga med tärningar istället för bomber, boxningshandskar istället för järnrör och att vi lekte arga leken (du vet den där leken man stirrar på varandra tills någon börjar skratta), istället för skada varandra.

Vad gäller fiktiv skräck är det en helt annan sak. Jag anser att vi genom skräcken kan lära oss något om oss själva. Skräck är den genre som bäst kan beskriva våra innersta rädslor och hur vi kan handskas eller förstöras av dem.

Som barn var skräck för mig Den stora stygga vargen i ”De tre små grisarna”, häxor som flög till blåkulla, eller glassbilen som dök upp i dimman med en sprucken högtalare. Skräck var att kolla in i ett nyckelhål till en annan värld. Något jag lärde mig tycka om så länge jag stod på behörigt avstånd och visste att ingen i verkligheten tog skada av det.

Att skriva en skräckroman var ingen slump. Att jag skrev Huset däremot var både en slump och en rad tillfälligheter. Jag tycker Home-invasion genren är intressant. Var inspirerad av den franska filmen ”Inside”. Kom på en del uppslag när jag var runt och fotade övergivna hus och byggnader i den glesa, glesa delen av Norrlands inland. Det var en idé som krockade med en annan som i sin tur krockade med en tredje och så vidare. Skräck och spänning är det jag går igång på och det jag behärskar. Det var faktiskt inte svårare än så.

Du har varit med om flera omvälvande händelser i ditt liv, bland annat en omfattande hjärttransplantation som barn. Hur har dina erfarenheter påverkat ditt skrivande?

Säkert har det påverkat mig mer än jag tror. Inte bara som en skrivande människa utan också som människa som helhet. De gånger jag har varit sjuk har jag haft tid att tänka. Jag har hittat på historier för att trösta mig själv och för att ha något annat att fokusera på. Som en överlevnadsstrategi. Jag har hållit saker inom mig som senare har kommit ut genom skrivandet. Det är skönt att kunna sätta ord på sina känslor. Jag hade lika gärna kunnat målat eller spela trummor men så blev det alltså inte. Det finns en djupare botten i mina berättelser på grund av mina erfarenheter. Åtminstone vill jag tro det. Livet är skört. Allt kan vända på ett ögonblick och genom att lära känna mig själv och mina innersta rädslor, har jag kunnat ta itu med det på ett konstruktivt sätt. Egentligen borde väl ”Body horror” vara min gren. Den som lever får se.

Du jobbar dessutom som filmskapare och manusförfattare. Var det ett stort steg att gå från manusskrivande till bokförfattande?

Inte alls eftersom jag har skrivit berättelser i prosaform lika lång tid som jag har skrivit i manusform. Det ena hjälper det andra och vice versa.

Med tanke på ditt delägarskap i filmbolaget Roadside Picnic, finns det några planer på en filmatisering av boken i framtiden?

Jag hoppas att Huset blir film. Den är skriven på ett sätt som passar en filmatisering. Om jag sen blir inblandad i det eller inte, vet jag inte. Huvudsaken är att den blir gjord. För det vill jag verkligen.

Vad jobbar du på nu?

Jag klipper en dokumentär som ska visas på SVT i vår och klipper en kortfilm som förhoppningsvis blir klar den här sidan av året. Som författare skriver jag och marknadsför om vart annat. Förutom att jag hoppar mellan ett flertal skräcknoveller skriver jag på en roman med arbetsnamnet ”Hasningar”. Om ”Huset” var heminvasions-terror är ”Hasningar” mer av en psykedelisk-horror. Jag vill undersöka vad som händer när min huvudperson hamnar i osynk med verkligheten. Det är tänkt att det ska bli en mörk och otäck historia om sorg, dubbelgångare och alternativa världar. Och har ett slut som gör att jag börjar darra när jag tänker på det.