Gästblogg: Christin Ljungqvist om begreppet gaspunk


Författare Christin Ljungqvist, foto: Ola Kjelbye.

Som den norska författaren Siri Pettersen framhärdar: fantasy ska redde verden. Och jag instämmer. Fantasin ska rädda världen. Det räcker inte med det vi redan vet, vi behöver vad vi inte vet. Vi behöver se längre, och till det krävs stor fantasi.

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern, släpps 22 mars 2017 och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den är i en genre jag successivt närmat mig, en genre som också blivit min räddning. Kanske för att steampunk, eller ångpunk, inte bara är en genre, utan något som närmast liknar en rörelse.

Steampunk kan vara böcker (flest på engelska, men exempelvis Kleptomania av Kristna Hård), filmer (Hugo Cabret, de senaste Sherlock Holmes), festivaler (jag var på den i Lincolnshire, England, 2014, fantastisk), baler, föreningar, cosplay, workshops (där du kan snickra dina egna goggles, eller färdglasögon som jag kallar dem), inredningslinjer, temabarer/restauranger (Steampunk Bar här i Göteborg), kläder, attiraljer. För den oinvigde kan man föreställa sig viktoriansk estetik, luftskepp, färdglasögon, stora maskiner med synliga kugghjul, smog och skit, och man får en ganska korrekt bild. Men som ni förstår finns en hel massa mer bakom begreppet.

Jag har blivit mer och mer fascinerad av steampunk. Bryter jag ner min fascination till dess beståndsdelar handlar det konstigt nog om hållbarhet – att återanvända. Att ta något, bygga om det och vips! Har man en förlängningsbar arm, eller något som flyger. Ungefär som Fabror Frej. Fast med färdglasögon, och kanske ett större användningsområde i åtanke. Det handlar också om en svunnen tid jag kan sakna, gammal teknik, gammalt mode, folkvett, höviskhet – ett arbetande folk, lite segare än vi som lever idag, som lagar saker när de går sönder istället för att slänga dem, som vet hur man manglar lakan, som vet hur man får saker att gro.

Medan jag skrev på det som från början var ett försök till att döva min egen framtidsångest, och som nu blivit Vita Tigern, insåg jag att steampunk inte var min genre trots allt. Istället för viktoriansk estetik väljer jag 40- och 50-talets victoryrolls, vippiga kjolar och plommonstop. Istället för smog och skit väljer jag ren luft, vild natur, gamla städer i ruiner och halvt sjunkna bilvrak. Istället för ånga består taken i Vita Tigern av högteknologiska solceller som omvandlar vatten till vätgas. Gas, alltså. Gaspunk. Samma mall, andra inslag.

Jag vet att jag tar genren och gör lite som jag vill med den. Det är väl också tjusningen med fantasin, att tillåtas frihet, att få tänka långt. Senast jag skrev fantastik var jag nitton år. Vi ska inte räkna efter hur längesen det var. Låt oss bara glädjas tillsammans över att min självterapi snart finns till försäljning och att du, om du också känner framtidsångest och undrar vart vi är på väg, kan läsa den och också finna framtidstro. Det är nämligen dit vi är på väg, i rasande fart, rakt in i mellangärdet på gaspunkens era.

Om gästbloggare Christin Ljungqvist:
Debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta. Boken följdes av Fågelbarn 2013 och Rävsång 2014 , samtliga utgivna på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget.

Christin jobbar på webbyrå som administratör/copywriter, för tillfället mammaledig med Rut, och bor med min familj i Majorna, Göteborg.

Hemsida
Facebook
Instagram
Gilla Böcker/Lilla Piratförlaget
Förhandsboka Vita tigern på Adlibris eller Bokus

Gästblogg: Ur led är tiden…

Hej! Jag som gästbloggar är A.R.Yngve. Jag kommer från Göteborg, så jag börjar förstås det här gästinlägget med en dålig vits:

En man går in på en bar med skylten ”ALLA SORTERS ÖL SOM FINNS”. Och han frågar: ”Har du gurk-öl?”

Bartendern ger honom en misstänksam blick och säger: ”Va? Vi kommer aldrig att ha gurk-öl, inte på en miljon år. ”

”OK”, säger mannen, ”jag kommer tillbaka.”

EN MILJON ÅR senare går samme man in i baren och frågar: ”Har du gurk-öl?”

Bartendern, en jättestor talande insekt, säger med surrande röst: ”Vad är ’gurk’? Har aldrig hört talas om det.”

Mannen suckar bittert. ”Vad är DET för en vissen slutpoäng, efter en miljon år?”

Bartendern rycker på sina små obrukbara vingar och säger: ”Vi fick slut på alla bra poänger för länge sen. Fattar du hur många humanoider som har kommit hit under den senaste miljonen år och väntat sig att få höra något roligt?”


Låt oss fundera lite på det här med lååång tid och lååånga perspektiv. Fast det är ju inte ”inne” med såna nuförtiden, när alla stirrar på sina smartphones jämt för den senaste minutens kattbild, och Donald Trump inte kan minnas vad han skrev på Twitter för en timme sedan. Numera är allt ”nu”.

Man kan säga, lite spetsfundigt, att vår tidsuppfattning har blivit primitiv och irrationell igen, efter att i hundratals år ha varit linjär och rationell.

I min favoritgenre Science Fiction har tidens natur stötts och blötts otaliga gånger. Ändå verkar SF-genren tidigt ha skapat ett internt ”tids-paradigm”: Tiden flyter framåt i en rak linje (under normala omständigheter); historien är ofattbart lång och universum oerhört gammalt i bägge riktningar; det finns bestämda datum för framtida händelser; både det förflutna och framtiden existerar på denna tidslinje och man kan resa dit; allting förändras över tid.

Vi som gillar skriven SF tycks ta detta för givet. Jag tror det ger oss ett lite speciellt sätt att se på världen.

I de flesta stamkulturer som ännu inte utvecklat skriftspråk, upplevs tiden inte alls som linjär. Uppfattningen om tid tenderar att vara i huvudsak cirkulär, cyklisk. Vår, sommar, höst, vinter, börja om.

Det förflutna är aldrig ”långt borta” i en stamkultur – det märks alltid på hur en stam återuppväcker en fejd med någon rivaliserande stam. Vad det än var som fick dem att hata den andra byn verkar alltid ha hänt precis igår. Ingen i en stamkultur säger någonsin ”Det var länge sedan, det är glömt och förlåtet.” Tidsaspekten är ett komprimerat ”nu”, som innehåller alla händelser – och all gammal ost, oavsett hur gammal.

Stamkulturer har en mycket dålig förmåga att uppfatta evolution eller utveckling. Saker och ting uppfattas som ”hur de alltid varit och kommer att vara”; ”så är det bara”. En primitiv bonde går inte och väntar på nya innovationer som ska röra om hans värld — han är ”fast i leran”.

frankensteinNär Mary Shelley skrev den första SF-romanen ”Frankenstein” i början av 1800-talet, var hon en modern människa i den meningen att hon växte upp i en skrivkunnigt samhälle, där människor var fostrade till linjärt tänkande och tidtabeller, och industrisamhället hade börjat med sin löpande-band-produktion (linjärt tänkande igen).

Shelley var ett barn av intellektuella som begrep historien som ett linjärt händelseförlopp, och hon kunde skilja på mytologi och historia.

Med andra ord, den som levde i samma tidevarv som Mary Shelley kunde lätt föreställa sig att vetenskapen i grunden skulle förändra samhället, att nya uppfinningar skulle komma, och att man borde förvänta sig att framtiden skulle vara annorlunda än det förflutna.

Under samma sekel kom Charles Darwins evolutionsteori — som inte hade varit möjlig innan forskarna riktigt hade förstått hur fantastisk gammal jorden var. (Kom ihåg att detta var innan forskningen fastställde jordens verkliga ålder. Du kunde fortfarande påstå att jorden var fem tusen år gammal utan att bli direkt utskrattad. I vissa delar av världen kan du fortfarande påstå det!)

Så det är nog ingen tillfällighet att SF började vid just den tiden. När människor blev medvetna om snabba förändringar i samhället, och kunde se historien i ”perspektivform”, som en linjär sekvens av händelser där det förflutna var radikalt annorlunda och fysiskt långt borta, och där samhället och naturen utvecklades, kom det sig naturligt för författare att föreställa sig eventuella framtida händelser och förändringar.

Kort sagt: att läsa och skriva SF handlar i grunden om att ha ”perspektiv på tillvaron” – att se längre än näsan räcker.

(En extrem version av detta är apparaten Vidgade-Vyer-Vortex i Douglas Adams’ ”Liftarens guide”-böcker, som VERKLIGEN hjälper en att ”få perspektiv på tillvaron”… med fatala konsekvenser!)

Det finns en ”avslöjande detalj” i SF-genren… som jag tror är ett ganska starkt bevis för min teori att de flesta SF-författare arbetar efter modellen av ”linjär tid”. Kan ni gissa vad det är?

Jo, det här: Från 1800-talet och framåt, har många SF författare insisterat på att använda specifika historiska datum i fiktiva berättelser som utspelar sig i framtiden.

Ur en bokförläggares synvinkel är det vanvett att börja en berättelse med ”det hände i framtiden år 1998” – för den berättelsen kommer oundvikligen att bli omodern år 1998… och ändå har vi hållit på så i över hundra år.

thetimemachineH.G. Wells startade detta med romanen ”Tidsmaskinen” (1895). I romanen anges EXAKT hur långt in i framtiden som huvudpersonen reser. Varför? Wells insåg väl att en tidsresehistoria som inte anger vart i tiden man reser, är meningslös. Det underliggande ”tids-paradigmet” finns där mellan raderna.

Lägg märke till att H.G.Wells inte spekulerar om möjligheten att ÄNDRA historien med tidsresor. Hans vision av tiden är dyster och fatalistisk: Mänskligheten utvecklas obevekligt — eller ”inavlas” — till två separata arter, arbetarklassen blir de underjordiska Morlockerna, överklassen blir de efterblivna Eloi, och till sist dör solen och allt liv upphör.

Med ”Tidsmaskinen” introducerade Wells de ”tre stora teman” i SF-genren som allihop är anslutna till mycket långa linjära tidsperioder:

1. Geologisk tid – miljontals år av historia, tillräckligt länge för att arter ska ändra sig, och stjärnor blir gamla.
2. Evolution – hur människan i grunden förändras med tiden och miljön.
3.Tidsresor – om tiden är en dimension – enklast uttryckt som en linje – så kan man resa i den.

Givetvis har andra SF-författare utvecklat dessa teman senare, men det gamla ”tids-paradigmet” tycks ännu vara starkt. Och var är det starkast idag?

I Kinas styrande kommunistparti. Låt mig förklara… med en länk till en nyhetsartikel daterad 13 april 2011:

”China Bans Time Travel Films and Shows, Citing Disrespect of History”

Marxistisk/kommunistisk teori delar många märkliga likheter med Science Fiction-genren.

Marxismen och kommunismen skapades också på 1800-talet. Karl Marx baserade uttryckligen sina teorier på en modell av historien som en utveckling på en rak linje, en ”oundviklig” social och teknisk utveckling som leder till ett annat, mer avancerat samhälle.

china

Så vi skulle kunna hävda att kommunismen är den första ”Science Fiction”-ideologin, eftersom den skildrar ett händelseförlopp som utspelar sig i linjär historisk tid, med en struktur som misstänkt liknar en SF-historia: ”Om det fortsätter så här, kommer det framtida samhället att bli en proletariatets diktatur.”

Därav kommer de kinesiska politrukernas oro: Om medborgarna i Kina tillåts föreställa sig att ändra tidslinjen och därmed avbryta den framtida kommunistiska utopins ”oundvikliga” ankomst, så är det en direkt utmaning mot den officiella doktrinen att det finns en fastsatt tidsplan.

Du ser inte något annat samhälle där regeringen oroar sig för att medborgarna kan resa i tiden!

thetimeidiotJag har själv skrivit en roman om tidsresor, THE TIME IDIOT (2011). Romanens huvudperson — eller antihjälte — tidsreser tvärs över hela mänsklighetens historia och trasslar till den så allvarligt, att han till slut hotar människosläktets fortsatta existens.

Huvudpersonen missbrukar sin tidsmaskin på ett katastrofalt sätt för att han – som så många andra nuförtiden – inte förstår tidens struktur och saknar kunskap om historia. På svenska skulle romanens titel förstås ha varit ”Tidioten”.

Jag undrar… håller vi själva på att bli ”tidioter”? Vilsna varelser som inte tänker på den avlägsna framtiden, vacklar omkring i ett ständigt ”nu” och inte har ett klart begrepp om vad historien är?

Jag skulle ha tänkt den tanken färdigt… men det kom just nåt jätteviktigt på min iPhone som jag måste kommentera. Vi ses på FacebookTwitterInstagramYouTubeReddit!

aryOm gästbloggare A.R.Yngve:
Han skriver och illustrerar böcker, barnböcker och ungdomsböcker. Ibland håller han föredrag om SF, och kallar sig Skandinaviens ende Science Fiction-ståuppkomiker.
A.R.Yngve bor i Norge med en fru och ett barn.

Hemsida
Facebook
Köp A.R.Yngves roman THE TIME IDIOT på Amazon.com

Gästblogg: Vilka rädslor drev skrivandet

trojanerna-blogg-banner

I grunden för varje skräckberättelse ligger en eller flera rädslor, som fertil jord där idéerna kan planteras. Förhoppningsvis sprirar en stark berättelse från det.

Trojanerna kommer dels av en rädsla för något som inte är vad det ser ut att vara. Som montren i IT, eller The Thing, eller Bodysnatchers. Något som kan ta en annan identitet och vandra runt som en ulv i fårakläder. Paranoian. Vem är det? Är det du? Kan jag vara säker på att det inte är jag? Och så vidare. Det är en potent skräck, född ur självbevarelsedrift och vetskapen att alla de sinnen vi använder för att identifiera hot inte är nog.

Men det fanns en annan rädsla som jag brottades med när först benade ut berättelsen. Vad är värre än att frukta för sitt eget liv?

Den förlamande rädslan att förlora någon man älskar.

Finns det något värre än det? Ja. När jag hade krafsat klart, kommit ända in till hjärtat av berättelsen, låg den värsta skräcken där som en rutten frukt.

Det värsta måste vara att själv skada den man älskar. Att själv bli monstret.

Det får mig att tänka på alla nyhetsinslag om föräldrar som skjutit sina tonårsbarn i tron att de har varit inkräktare, när de i själva verket smugit in i huset efter en fest. Hur går du vidare efter det? Nu har jag inte själv barn, men kan föreställa mig fasan. Mentalt ryggar jag tillbaka inför tanken.

Monster är lättare. Det är lättare med yttre hot, något du kan mobilisera mot. Gott mot Ont. Men det räcker att skumma igenom nyheterna för att se att verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är en enda stor clusterfuck av rädsla och dåliga beslut. Motsvarigheten till personen i skräckisen som i vild panik rusar upp på övervåningen.

Gud förbjude att en zombieapokalyps faktiskt skulle inträffa. Jag får vara den första att erkänna att jag hade blivit uppäten på en minut. ”Ursäkta? Behöver du hjälp? Vad blek du ser ut. Hallå? Du har svårt att gå upprätt, inga problem, luta dig mot mig så ringer jag en taxi…” Ni vet alla de där zombisarna som saknar läppar, de som ser så läskiga ut? Mun-mot-mun-metoden. Bombsäker på att just de försökte hjälpa någon.

Nåja. Vi är alla små knippen rädslor. Den mest grundläggande rädslan är rädslan för döden, för det okända, men den kan ta sig så många former. Om jag ska bli lite flummig tror jag att många är rädda att förändras, eftersom förändring tar en ut i det okända. Döden är den ultimata förändringen, den enda version av dig själv du aldrig kan vara säker på att få uppleva. Innan dess har du förändrats tusentals gånger, kanske anpassat dig till omständigheter du aldrig trodde skulle bli aktuella.

Om jag hade fått åka tillbaka i tiden och säga hej till mitt tioåriga jag hade hon inte känt igen mig, och då har jag ändå inte varit tvungen att anpassa mig till några extrema omständigheter. Inga våldsamma förändringsprocesser, ingen Joker i Batman. Bara livet.

Jag vet inte vad min poäng är längre. Kanske poängen är att vi aldrig vet hur mycket vi kan förändras, och att det blir en del av det läskiga. Att gränsen kan nås. Och att den gränsen ibland kommer mentalt istället för fysiskt.

När den gränsen nås kan ingen säga. Läskigt, va?

lova_headshots2Om gästbloggare Lova Lovén:
Hon tycker om sina monster, oknytt och vidunder och i hennes huvud får alla inre demoner te och kakor… och om berättelsen tillåter, åtminstone ett hoppfullt slut.

När hon inte skriver jobbar hon med kommunikation i Amsterdam, en stad som bjuder på mycket inspiration (bland annat). Berättelserna utvecklas dygnet runt men rastas på kvällar och helger.

Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus