Tidsmaskinen

Det är numera sällan jag tar mig an gamla klassiker men när den bedårande lilla boken Tidsmaskinen dök upp i brevlådan kunde jag verkligen inte motstå. Min enda kontakt med verket sedan tidigare är filmatiseringen från 2002 med Guy Pearce som uppenbarligen är väldigt löst baserad på denna roman. Grundpremissen är densamma men flera betydande förändringar har gjorts för att passa den sedvanliga Hollywood-mallen.

Infallsvinkeln med det uppdelade framtidssamhället och de söta men korkade eloanerna som bor ovan jord och de skräckinjagande morlockerna som vistas under marken är en fascinerande sådan. Tidsresenärens resonerande och reflekterande kring varför de två olika samhällsklasserna har uppstått är intressanta och kan till viss del appliceras på hur vi själva lever än idag. De ena lever tillsynes i en utopi medan de andra lever i en dystopi.

Det här är en nyöversättning av Oskar Källner och Fafner Förlag och tur är nog det. Texten verkar ha fått sig en rejäl omgång och även om jag inte har läst originalet får jag en känsla av att språket har moderniserats och vässats till för att passa läsare av dagens snitt. Jag förväntade mig en torftig och högtravande läsupplevelse men faktum är att jag verkligen uppskattade berättelsen. Mer än jag på förhand hade trott. Den är förvisso överdrivet detaljerad och trampar en del vatten men de äventyrlig inslagen och de filosofiska funderingarna väger upp. Jag har full förståelse för att boken nått klassikerstatus och den känns fortfarande relevant och läsvärd år 2017.