Infinity War och framtidsutsikter

Som synes står inte inläggen som spön i backen just nu. Förklaringen stavas: jobb, jobb, jobb. I boksluts- och deklarationstider finns varken ork eller tid till att skriva. Men det är på gång. Har trots allt läst en del som jag mer än gärna ventilerar. Räkna med texter om Tårpilens år av Lupina Ojala, kickstartade antologin 13 svarta sagor om superskurkar från Swedish Zombie och Love Kölles följetång Mannen från enhet 5541 med flera inom kort.

Har likt många andra såklart också hunnit med att se lila jättesmurfen Thanos drabba samman med Marvels hjältegäng i Avengers: Infinity War. Vad jag tyckte? Bästa MCU-rullen hittills! Josh Brolin som Thanos var strålande, en riktigt skräckinjagande skurk med en lika idiotisk som ovanligt genomtänkt agenda. Åtminstone för att vara en Marvel-film. Jag tror inte att jag suttit på en biograf med gåshud i samma omfattning tidigare. Håren på armen stod i givakt likt Spider-Mans under större delen av filmen.

Med en ständigt närvarande mullrande domedagskänsla, bra skådespeleri, helt makalös action och ett flertal humoristiska guldkorn kändes det som en fullträff och serietidningsnörden inom mig jublade konstant. Imponerande hur Russo-bröderna lyckats med konststycket att ge merparten av Avengers-teamet tid till att interagera med varandra i olika konstellationer utan att det känns krystat. Dessutom med känsla och vemod emellanåt, och för första gången känns det faktiskt som det står grejer på spel. Kan knappt vänta på uppföljaren för att se vart det här barkar. Jag har en känsla av att det kan bli riktigt emotionellt när det här slutligen är över.