Lästips: De ögondöda

De ögondöda är de snabba skräckfixarna för läsaren i farten. Det hela utspelar sig i det fiktiva samhället Skymninge med korta texter och följetånger som avlöser varann.

Kontot övertas emellanåt av kända skräckförfattare, nyligen var det personliga favoriten Johan Ring som bidrog med läskigheter, och just nu är det självaste Anders Fager som sprider fasa med hjälp av den mytomspunna karaktären Ingemar Fredman från Svenska kulter. Happy times!

De ögondöda följer du på hemsidan, Facebook, Twitter eller Instagram.

Bokbindaren

Den gamle bokbindaren hade varit världens mäktigaste man, om han bara hade fötts till trollkarl. Men istället för ett liv i den absoluta gräddan av Edinburghs societet hankar han sig fram i en dammig butik på Victoria Street.

En sen kväll tränger en gentlemannamagiker sig in. Han bär på en portfölj och ett makabert, men lukrativt uppdrag. Men magikern visar sig ha lömska avsikter och konsekvenserna blir fruktansvärda.

Bokbindaren är en mörk viktoriansk fantasy med blödande böcker, vild magi och gentlemannamagiker.

– – –

Efter en hastig titt på Andrea Erikssons (f.d. Lindgren) hemsida, blir jag uppmärksammad på att hon skriver viktoriansk fantasy. En för mig intressant inriktning, och något som jag inte kan påstå att jag är speciellt bekant med sedan tidigare.

I novellen Bokbindaren är det klart märkbart att författaren lägger en del fokus på arkitektur och miljöer av det viktorianska slaget. Med få och subtila penseldrag är det en fascinerande värld som målas upp utan att ta fokus från berättelsen.

Jag gillar mystiken kring den bok som ligger till grund för historien. Det är en enkel men tilltalande novell. Stämningsfull och välskriven. För anhängare av viktoriansk fantasy är Andrea Eriksson ett namn att lägga på minnet framöver.

Titel: Bokbindaren
Författare: Andrea Lindgren
Genre: Viktoriansk fantasy (novell)
Utgiven av: Fafner förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus, Adlibris och Storytel

Poddokalyps #3: ”Grät som ett litet barn”

Gudfadern eller Sharknado? Varför väljer vi så ofta det lättare alternativet när vi kanske egentligen hellre vill ge oss på den där matigt härliga upplevelsen? Även de allra minsta av trösklar kan vara nog för att helt avgöra valet av underhållning. Kan man bryta mönstret? Vill vi bryta mönstret? Eller är skräpfilm och snabba spelfixar det som vi egentligen, innerst inne, allra helst vill spendera vår tid med?

Spel kretsar oftast kring konflikter av något slag, på ett sätt som gör att spelaren ingår i något av en kamp mot spelet. Man “klarar” ett spel genom att besegra det, vilket ställer krav på skicklighet och att man underhålls av utmaningen för att uppskatta det. Detta är något som inga andra medier kräver av mottagaren. Men det är sällan de enda kvaliteterna i spelen, finns det anledning att tro att vissa målgrupper skräms bort från vissa spel på grund av dess fokus på konflikter och spelutmaningar?

90-talet gav upphov till något av det absolut sämsta som går att hitta, särskilt bland film och tv-serier. Men ändå är så mycket 90-talsfilm så otroligt underhållande att titta på, inte för att de är bra, utan tvärtom för att de är så dåliga att det blir roligt. Så dåliga att de är bra. Men är de då inte i själva verket på riktigt bra, bara att det inte följer standarden för vad vi som samhälle anser är “bra film”.

Avslutningsvis pratar vi om det tunga ämnet depression i samband med en spelrekommendation i form av Doki Doki Literature Club.

Vi som pratar heter Andreas Ljungström och Andreas Berg. Vinjettmusiken i podden är skapad av Joel Ekman.

00:00 – Intro
01:37 – VR, Hitchcock och höga trösklar
23:40 – Pacifistiska eller konfliktreducerade spellägen
33:43 – Hypotes: Är 90-talsfilm någon form av anti-populärkultur?
46:17 – Doki Doki Literature Club och depression
47:21 – TRIGGERVARNING: Prat om psykisk ohälsa
54:39 – Avslutning

Länkar:
Ljungströms tröskelläxa är boken Annihilation, den första delen i trilogin Southern Reach
Bergs tröskelläxa är att spela motionskrävande HTC Vive-spel
AC: Origins educational mode som DLC
Wikipedia reder ut begreppet ”counterculture”
Doki Doki Litterature Club

Raseri

Ett livsfarligt virus sprider sig som en löpeld genom Stockholm och lämnar inget annat än förödelse efter sig. Telefonlinjerna är överbelastade och polisen Erik får inte tag i sin fru som befinner sig på annan ort med deras dotter. Han måste se till att de hamnar i säkerhet. Att de klarar sig från den ondska som viruset bär med sig.

Den framgångsrika MMA-fightern Pontus räds inte några kamper. Runt hörnet väntar en ljus framtid men när Stockholm drunknar i kaos, tar livet en helt ny vändning.

Finns det några vinnare i raseriets spår?

– – –

De svenska författarna fortsätter förse oss med välsmakande undergångshistorier. Jag tackar och bugar. Andreas Ek är en ny bekantskap och Raseri är hans debutroman som behandlar samma attraktiva scenario. Människor börjar bete sig som mordiska galningar när en epidemi breder ut sig över Stockholm och Sverige. Mitt i det rådande kaoset hamnar polisen Erik, kollegan Karin och MMA-fightern Pontus. Tillsammans försöker de ta reda på vad som drabbat människorna som blivit smittade. Samtidigt i utkanten av staden kämpar Eriks fru och dotter för att överleva på egen hand.

Med en bekant berättelse om hur världen förändras efter ett virusutbrott lämnar mig Raseri en aning otillfredsställd. Jag har läst otaliga zombieromaner vid det här laget och Andreas Eks berättelse känns allt för förutsägbar utan några oväntade överraskningar som skakar om. Med det sagt, tycker jag ändå han gör det bra. Det finns en nerv i berättandet och en intressant vetenskaplig teori om hur viruset blivit till. Flera av bokens scenarion som målas upp är dessutom riktigt spännande.

Det råder ingen direkt brist på svenska böcker av det här slaget just nu och med tanke på konkurrensen tycker jag inte riktigt Raseri når upp till de allra bästa i samma genre. Det är förvisso en välskriven historia med enkelt och rakt språk som uppmuntrar till fortsatt läsning med ett tilltalande apokalyps-tema, men utan egna infallsvinklar eller nytänkande inslag. Läsvärd om man som jag älskar den här typen av berättelser men inget som dröjer sig kvar.

Titel: Raseri
Författare: Andreas Ek
Genre: Diskbänksapokalyps
Utgiven av: Eken förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Den stora jordgubbsjakten

Sommaren har kommit till storskogen. Fåglarna kvittrar i träden och dansmössen har uppvisning under den gamla eken. Då är det dags för den stora jordgubbsjakten!

Nissarna utser tre hjältar. Den första är Torgeir, den bästa kaninryttaren i hela skogen. Den andra är Alfina, hon som kan flyga i kapp med vindarna. Den tredje är Jari, fast alla skrattar åt honom då han kommer ridande på en sköldpadda.

Samtidigt viskas det att Jari är något av en trollkarl. Kanske har han ett trick eller två att ta till.

– – –

Det är inte så ofta jag skriver om barnböcker men när Fafner förlag nyligen släppte sin första bilderbok för barn gjorde jag ett undantag. Inte för att min gamla poddkollega Oskar Källner på nåt sätt ska särbehandlas utan för att jag faktiskt har en lämplig recensent hemma med åldern inne.

Så här tycker sexåriga Vincent om Den stora jordgubbsjakten. Varning för feta spoilers!

Den var jättebra!

Sköldpaddan hade ett skal som Jari kunde gömma sig i. Den kunde stoppa in benen och huvudet också. Det var bara sköldpaddan som hade en sköld och kunde skydda sig mot den stora fågeln.

Bilderna var fina!

Jag vill läsa den igen. Kan jag ta med boken till skolan pappa? Vi får det faktiskt. Det har fröknarna sagt. De läser för oss då.

Den här boken vill jag ta med!

Titel: Den stora jordgubbsjakten
Författare: Oskar Källner
Illustratör: Marta Leonhardt
Genre: Barn
Utgiven av: Fafner förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Fafner förlag

Sci-fi, superhältar och steampunk

Jag brukar vanligtvis vara förtjust i Hans Olssons korta berättelser och har sedan tidigare stött på några av författarens alster i olika antologier. De här tre novellerna publicerades nyligen med en veckas mellanrum under Zakuli förlags flagg.

Ett steg åt sidan
”Att färdas mellan dimensioner är lika enkelt som att ta ett steg åt sidan. Men något har gått fel och människor försvinner spårlöst, trots att de följer tidtabeller och kartlagda rutter. Liio är en av de saknade. Finns hon där ute på någon okänd plats, eller är hon för evigt förlorad?”

Det här är min solklara favorit. Det är en historia om en man som reser mellan dimensioner på jakt efter en kvinna som försvunnit i en parallell verklighet. Man kan kritisera Olssons långa förklarande delar om hur resan mellan dimensioner uppkom och fungerar, som en mindre sömlös berättarteknik, men jag gillar sånt här. Olsson har en intressant teori om hur ett fenomen av den här typen skulle kunna gå till. En spännande och fascinerande novell.

Filmvisning på salong Rentzo
”På en exklusiv salong ligger ångan tät och ett högteknologiskt mutoskop erbjuder filmvisning utöver det vanliga. Men att se filmen är inte riskfritt och för den som vågar titta ner på de snurrande bilderna finns ingen återvändo.”

Filmvisning på salong Rentzo bygger också den på en intressant idé, denna gång om en underlig mackapär som närmast kan liknas vid ett lågteknologiskt virtual reality-instrument i steampunk-tappning. En novell som behövt lite mer kött på benen. Premissen är medryckande men händelseförloppet hade gärna fått ses över.

Papperssvalan
”Papperssvalan beställer hem piller från internet och får oväntat förmågan att flyga. Men hans superkraft är inte så bra som förväntat, och snart upptäcker han att han har en nemesis.”

Detta är en simpel men charmig berättelse om en superhjälte in the making. En väldigt jordnära hjälte utan några stora rädda världen-preferenser. Inget som dröjer sig kvar men den är klart läsvärd och underhållande.

Mer om Hans Olssons noveller och böcker finner du på Zakuli förlags hemsida eller Hans Olssons Facebook-sida.

Poddokalyps #2: ”Samma skruvdragare dagligen”

Vad tycker vi om expanderade filmuniversum? Vad gör MCU så bra och vad är det som gör att MCU lyckas där andra har så stora problem?

Hur vet man om man är del av utvecklingen som leder till ett Big Brother-samhälle? Eller om det projekt man arbetar på råkar vara grunden till nästa Skynet? Och läskigast av allt! Riktade annonser om snoppförlängare.

Är det försvarbart att uppskatta den våldsförhärligande bilden av antihjältar som The Punisher förmedlar? Får en gilla en tv-serie som ska få oss att sympatisera med en terrorist och som dessutom försvarar USA:s skeva vapenlagar?

Vi som pratar heter Andreas Ljungström och Andreas Berg. Vinjettmusiken i podden är skapad av Joel Ekman.

00:00:00 – Info, babbel och feedback
00:10:09 – Expanderande filmuniversum
00:22:01 – SPOILERVARNING för The Mummy och Dark Universe
00:23:02 – Fortsättning expanderande filmuniversum
00:40:45 – AI, övervakningsteknik och riktade nätannonser
00:54:01 – Netflix-serien The Punisher lyfter tunga ämnen
01:11:19 – Avslutning

Länkar:
Marvel Cinematic Universe: Kan Marvels omfattande världsbygge överhuvudtaget kollapsa?
DC Extended Universe: Överger Warner Bros den ursprungliga planen?
Arrowverse: The Flash, Supergirl, Arrow med flera samverkar
Dark Universe: Originalet bland expanded universe försöker återvända, igen, med The Mummy
Monster movie universe: Är Kong Skull Island början på en rad monster-filmer?
Tor: En anonym webläsare
The Punisher: Ställer antihjältens egna tv-serie för många obekväma frågor?

Våran hud, vårat blod, våra ben

Ett barn står natt efter natt i Finlandsfärjans för och spejar ut mot havet. En långtradarchaufför med en blodig hemlighet plockar upp en liftare med misstänkt lite bagage. Ett ungt par får köpa en villa billigt eftersom där råder »speciella omständigheter«.

Våran hud, vårat blod, våra ben innehåller en samling skräckberättelser med omisskännlig John Ajvide Lindqviststämning, som utspelar sig i ett samtida Sverige, men precis utanför vårt synfält. Vi får möta en samling vardagliga gestalter och ett antal mindre vardagliga, såsom spöken, vampyrer, varulvar, mylingar, tomtar, zombies och så ett havsmonster.

Titelberättelsen »Våran hud, vårat blod, våra ben«, som nominerades till British Fantasy Award för bästa novell, är enligt John Ajvide Lindqvist själv det otäckaste han skrivit i det korta formatet.

Förutom helt nyskrivna »Hår«, har samtliga berättelser i samlingen tidigare publicerats i främst brittiska och amerikanska antologier. Ett flertal av dem ligger för närvarande i varierande stadier av produktion för film eller TV i olika länder.

– – –

I novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben är John Ajvide Lindqvist tillbaka i gammal god form. Innehållet är traditionellt och hemtamt men framförallt jävligt läskigt på sina ställen. Nog för att jag verkligen uppskattat författarens senare års mer experimentella Platserna-serie med Himmelstrand, Rörelsen och X, men att läsa den här novellsamlingen känns på nåt vis som att komma hem. Som att återigen få bekanta sig med den John Ajvide Lindqvist jag lärde känna när han slog igenom med dunder och brak i mitten på 2000-talet med ett gäng mästerliga skräckisar.

Novellerna i den här samlingen håller nämligen vansinnigt hög lägstanivå. Titelnovellen Våran hud, vårat blod, våra ben är precis så otäck som författaren själv påstår. När barn blir utsatta för hemskheter sitter jag alltid på helspänn när jag läser. Men den största överraskningen var novellen Vad mig tillkommer. Jag vill verkligen inte avslöja för mycket om berättelsen men vi kan säga så här. Jag blev verkligen tagen på sängen när det gick upp för mig vilken typ av varelse som förpestar det nygifta parets tillvaro.

Avslutar samlingen gör Tjärven som tidigare har publicerats som ljud- och e-bok. Med sina 150 sidor tangerar den snarare vid kortroman än en novell, vilket i sammanhanget har föga betydelse, men den är hur som helst precis så bra som jag minns den när jag lyssnade igenom den första gången. En underhållande zombieberättelse fylld med makabert splatter som utspelar sig på en öde ö ute i Stockholms skärgård.

Men återigen. Allt håller hög klass. Det kan verka tröttsamt att läsa om vampyrer, varulvar och spöken för den fyrtioelfte gången i ordningen men John Ajvide Lindqvist lyckas hitta nya infallsvinklar i sina korta berättelser. Jag älskade novellsamlingen Pappersväggar men faktum är att Våran hud, vårat blod, våra ben är ännu vassare.

Titel: Våran hud, vårat blod, våra ben
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Skräcknovellsamling
Utgiven av: Ordfront
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Poddokalyps #1: ”Polly-älskande pensionär”

I det första avsnittet av podcasten Poddokalyps tar vi pulsen på Sveriges beredskap om larmet går. Klarar vi av att hantera en krissituation? Är svenskarna av rätt virke och hur skiljer vi oss från resten av världen?

När marknadsföringskampanjen för Wolfenstein 2: The New Colossus drog igång skapade det kontrovers hos bland annat Trump-sympatisörer. Får man spöa nazister utan att anklagas för dehumanisering?

Louis C.K. och Kevin Spacey. Många av de som ligger bakom det vi konsumerar och älskar är rena rövhattar, hur förhåller vi oss till det på en personlig nivå?

Vi som pratar heter Andreas Ljungström och Andreas Berg. Vinjettmusiken i podden är skapad av Joel Ekman.