Läget (september 2021)

AndreasBloggföljetång

I september…

… läser jag: Jag är i startgroparna med Dune av Frank Herbert. Det är en riktig tegelsten till bok och den verkar rätt mastig men det känns lite som måsteläsning för en science fiction-fantast som undertecknad.

… lyssnar jag på: Uppdrag Hail Mary: ensam i rymden av Andy Weir. Min första bok med Weir och det lär bli fler. Extremt nördigt och väldigt spännande om en ensam vetenskapsman på en desperat rymdresa för att rädda mänskligheten. Det finns många likheter med The Martian, där jag visserligen bara sett filmatiseringen med Matt Damon, men framförallt de vetenskapliga nörderierna och den utsatta känslan. En riktig höjdare hittills tre fjärdedelar in i boken.

… tittar jag på: En himla massa ärligt talat. Sett klart alla tre säsongerna av Mr Inbetween. En kul överraskning som jag fick nys om via en kompis. Som en australiensisk Barry ungefär om en ordningsvakt som extraknäcker som lönnmördare och försöker få vardagen att gå ihop med barn och relationer. Stundtals lättsam, stundtals riktigt mörk. Varvar nu mellan The Walking Dead där jag är en bit in i säsong åtta och betydligt lättsammare Star Trek: Lower Decks, What If…? och amerikanska The Office. En rätt bra variation tycker jag.

… ser jag fram emot: Jag har inte varit på bio sedan innan pandemin men först ut blir Denis Villeneuves filmatisering av Dune som jag passande nog läser just nu. Efter Arrival och Blade Runner 2049 är förväntningarna skyhöga.

Läget (augusti 2021)

AndreasBloggföljetång

I augusti…

… läser jag: I ärlighetens namn inte någonting just nu. Semester brukar innebära motsatsen men jag lyckas inte få tummen ur den här sommaren. Utlovar bättring inom kort så jag får mer att skriva om här på bloggen.

… lyssnar jag på: Elddopet av Andrzej Sapkowski. Det är nåt visst men Witcher-serien ändå. Jag återkommer ständigt till bokserien i Storytel-appen så det är klart att det finns saker jag gillar med böckerna trots att jag påstått annat tidigare.

… tittar jag på: OS! Friidrott, handboll, fotboll, bordtennis, badminton, golf. Jag tittar på allt jag hinner med! Synd på de usla sändningstiderna bara. Lyckades klämma in Brandon Cronenbergs Possessor mellan OS-tittandet också. Riktigt bra och obekväm rulle!

… ser jag fram emot: Få saker är inplanerat framöver och har egentligen inget behov av det just nu. Jag tar dagen som den kommer vilket är skönt på sitt sätt.

Läget (juli 2021)

AndreasBloggföljetång

I juli…

… läser jag: Järnvärld av Frida Windelhed. Den sjätte boken i Swedish Zombies Den nya skräcken-serie med kortromaner. Är bara några sidor in men är väldigt förtjust i Windelheds sätt att skriva med ett levande och vackert språk. Premissen med ett dystert Göteborg och kvardröjande döda verkar lovande.

… lyssnar jag på: Kanske Elddopet av Andrzej Sapkowski som ljudbok, har inte bestämt mig än. Den fjärde boken Föraktets tid i The Witcher-serien är precis färdiglyssnad. Är i valet och kvalet om jag ska fortsätta på nästa del eller ge serien lite andrum. Är fortfarande inte helt såld men gillar karaktärerna och världen tillräckligt mycket för att lyssna vidare.

… tittar jag på: Marvel-serien Loki på Disney+. Tre avsnitt in och den har inte lyft än. Känner på samma sätt som med övriga Marvel-serier hittills. Skapligt underhållande och gediget men inte lysande på något sätt. Fotbolls-EM fick ett snöpligt slut för det svenska laget men jag kommer kika vidare på matcherna som är kvar. Känns som Sverige hade mer i sig och Emil Forsberg var en fröjd att se. Nya tag inför VM-kvalet i september. Markus Berg, Sebastian Larsson och kanske också Micke Lustig tackar för sig. Ett potentiellt nytt mittfält med Cajuste och Svanberg och eventuellt en läkt Zlatan på topp kan bli riktigt spännande att följa.

… spelar jag: Som uppladdning inför kommande Metroid Dread spelar jag om 3DS-spelet Metroid: Samus Returns. Kan konstatera att 3DS är en oergonomisk maskin med uselt placerade knappar. Mina fingrar värker efter en kvarts spelande och counterattacken bryter dessutom ständigt spelets flyt. Det känns därför väldigt lovande att det som visats från Metroid Dread verkar åtgärda problemet med counterattacken, Samus ser mycket smidigare och snabbare ut, kan dessutom ”slajda” och utföra counter i farten. Samus Returns är trots dessa svagare delar ett riktigt bra spel i serien. Väl uttänkt bandesign med massa att utforska, snygga miljöer och riktiga fina remixer på originalmusiken. Helt rätt att Mercury Steam får en chans till med Dread.

… ser jag fram emot: Semester! Bara några dagar kvar att jobba nu. Ledigheten är ett oskrivet kort helt utan inbokade aktiviteter förutom familjehäng i sommarstugan, läsning, öldrickande och slappande. Kanske får för mig att snickra lite också. Skönt att inte ha så mycket inplanerat för en gångs skull.

Bedårande postapokalyps i Sweet Tooth

AndreasSett

Sweet Tooth är en av årets största överraskningar för mig och är i ärlighetens namn perfekt karantän-tv. Det (o)lustiga är att scenariot påminner mycket om hur vårt egna samhälle ser ut just nu med rådande pandemi. I Sweet Tooth har man givetvis tagit det ett steg längre än så. En dödlig smitta har ödelagt stora delar av världen och all infrastruktur. I samband med att smittan uppkom började dessutom hybridbarn, hälften djur och människa, födas runt om på planeten.

Huvudpersonen och hybridbarnet Gus är förtjusande gullig och perfekt gestaltad av Christian Convery. Den här ungen kommer göra stordåd i framtiden. Sidoberättelserna och dess karaktärer som inte innefattar Gus är precis lika spännande att följa. Serieskaparna gör ett bra jobb att under säsongen utveckla karaktärerna med korta tillbakablickar och jag får större förståelse för deras personligheter.

Även om det kan framstå som en barnslig serie är den stundtals rätt mörk och obehaglig. Människor som eldar upp sina vänner när de upptäcker smittade i grannskapet, jägare som utrotar hybridbarn och andra otrevliga scener dyker upp titt som tätt. Men det hela vägs också upp av hopp, oskuldsfullhet och vänskap.

Det är en känslosam, bedårande och superfin tv-serie trots alla hemskheter. Sweet Tooth är serien jag inte visste att jag behövde med en annorlunda take på efter katastrofen-berättelser med lika delar mörker som fina stunder.

Metroid Dread, en nostalgisk käftsmäll

AndreasSett

Så här skrev jag i ett blogginlägg den 11:e oktober 2006:

Så finns Metroid Dread eller har det aldrig funnits? Är allt som har skrivits om spelet en bluff? Har någon egentligen sett spelet i rörelse? Det kanske bara är framflyttat till nästa år? Frågorna om spelet är många och åtminstone jag blir jävligt besviken om spelet aldrig funnits eller kommer att släppas. Att aldrig någonsin få spela ett Metroid i 2D mer känns väldigt snopet liksom.

Så gissa om jag exploderade i nördigt nostalgieufori igår under Nintendos E3-presentation när Metroid Dread avtäcktes? Jag tror du vet svaret. Det var länge sedan jag fick såna rysningar av en populärkulturell avtäckning. Det är några jag minns tydligt. Den första lågupplösta trailern för Sagan om ringen, nedladdad via ett knackigt blippande modem, E3-presentationen av Zelda Twilight Princess 2004 och mest nyligen den första trailern för Netflix-serien Daredevil. Metroid Dread skapade samma gåshudsreaktion för mig.

Metroid är spelserien som ligger mig varmast om hjärtat och Metroid Fusion, Gameboy Advance-spelet från 2002, är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Att äntligen få en uppföljare 19 år senare känns surrealistiskt. Jag trodde ärligt talat aldrig den dagen skulle komma.

Metroid Dread ser ut att ta vara en förlängning av Fusion men lånar några av de nymodigheter som dök upp i 2017 års remake Samus Returns. Jag fattar att mina förväntningar kommer vara orimligt höga och att Dread kommer att ha svårt att leva upp till en bråkdel av dessa men det är okej. Jag är rätt övertygad om att det kommer vara ett bra spel men kanske inte det mästerverk som min nostalgiska barndomshjärna målat upp på förhand. Jag är bara glad över att 2D-Metroid är tillbaka och att Dread åtminstone ser ljusår bättre ut än det senaste spelet i serien Other M.

Senare av Stephen King

AndreasLäsning

Ibland betyder ”växa upp” att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn – han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.

Med ekon från Kings klassiska roman ”Det” är ”Senare” en skrämmande och rörande roman om förlorad oskuld, och ett gastkramande utforskande om att stå upp mot ondska – i vilken skepnad den än antar.

Det var länge sedan jag läste något med Stephen King. Men det var hans böcker som var inkörsporten till mitt läsande under det tidiga nittiotalet. Framför allt var det hans noveller som verkligen tilltalade mig även om jag också kämpade mig igenom tegelstenar som Det och Knackarna. Ett tjugotal böcker och novellsamlingar har det nog ändå blivit genom åren. Jag tröttnade någonstans halvvägs in i bokserien Det mörka tornet. Sedan dess har jag inte rört en King-bok men kände att det var dags att ge honom en chans igen.

I Senare verkar den gamle skräckmästaren ha sneglat både en och två gånger åt det Sjätte sinnet. Huvudpersonen Jamie Conklin har begåvats med samma gåva (eller förbannelse?) som Cole Sear i nyss nämnda film, han kan se döda människor. Men det fungerar. Kings berättelse skiljer sig tillräckligt mycket åt för att det ska kännas som en helt egen historia.

Det här är en riktigt bra bok. Den är spännande från början till slut utan att det blir speciellt läskigt, snarare sådär gemytligt mysrysigt. Framför allt är det Kings förmåga att skapa karaktärer som imponerar på mig. Jag hade nästan glömt av hur bra han faktiskt är på just detta. De känns trovärdiga och intressanta hela bunten.

Senare är otvivelaktigt trevlig läsning, trots att det ska vara en rysare. Det är hemtamt men älskvärt och rätt typiskt Stephen King faktiskt.

Titel: Senare
Författare: Stephen King
Genre: Skräck
Utgiven av: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2021

Läget (juni 2021)

AndreasBloggföljetång

Återupplivar min lilla följetång ”Läget” som sporadiskt har dykt upp här tidigare. Tänkte framöver köra den månadsvis, om inte minnet fallerar det vill säga. Bloggigt och bra för egen självkännedom om vad jag pysslar med för tillfället.

I juni…

… läser jag: För ovanlighetens skull är det annat än svenska författare som spisas. Läste precis klart Senare av Stephen King. Myspysig rysare med tydliga vibbar av Det sjätte sinnet. Gillade skarpt. Påbörjade efter det George R.R. Martins sci-fi-skräckis Nightflyers. Skapligt lovande än så länge.

… lyssnar jag på: Föraktets tid, fjärde boken om The Witcher av Andrzej Sapkowski som ljudbok. Lika mycket som research inför andra säsongen av Netflix-serien som för nöjes skull. Uppskattar de tidigare böckerna även om jag inte är helt frälst än. Kanske efter denna del?

… tittar jag på: MODOK på Disney+. Småskoj och rätt avkopplande förströelse. Precis som Brooklyn Nine Nine och Parks and Recreation som jag växlar lite mellan. Har inte riktigt lust att ta mig an något mastigare just nu. När jag får feeling ska jag ge Sweet Tooth på Netflix en chans.

… ser jag fram emot: Det finns mycket att njuta av i juni utöver det just nu magiska vädret. Fotbolls-EM framförallt. Hoppas på en sån där fantastisk fotbollsfest som 2018. Kommer skrika mig hes och bita sönder mina naglar i vanlig ordning när Sverige spelar. Är dessutom väldigt nyfiken på årets upplaga av E3 och i synnerhet Nintendos presentation. Håller som vanligt tummarna för nyheter om Metroid och Zelda. Ska såklart också slänga ett öga på nya Marvel-serien Loki när jag har tid över också.

Europa Refugium av Peter Westberg

AndreasLäsning

Välkommen tillbaka till helvetet!

Rinnande vatten och elektricitet tillhör de mest frekventa önskedrömmarna. Ett samhälle i totalt kaos. Utan lagar och regler återstår endast överlevnad. Ingen går säker. Faran lurar överallt och utgörs av såväl friska som smittade.

Vart tar du vägen när allt du tagit för givet gått förlorat? Vem kan du lita på?

Det här är alltså andra delen i Peter Westbergs serie Europa Compendium om en zombiesmitta som lamslår världen. Vi får återigen följa Georg och Inés med flera andra i kampen om överlevnad. Det är så nära en svensk The Walking Dead man kan komma. Karaktärer som stryker med stup i kvarten och många kast fram och tillbaka i handlingen.

Jag får ungefär samma känsla efter att ha läst den här som efter den första boken. Det är välskrivet och spännande rakt igenom. Jag tycker också Westberg gör ett fint jobb med att ge sina karaktärer liv. Den smått galna finnen Kari med sina väldresserade hundar är utan tvekan min favorit men huvudpersonerna Georg och Inés har också växt och utvecklats sedan jag först träffade dem. Jag tycker också att det finns ett större framåtdriv den här gången. Det märks att berättelsen är på väg någonstans vilket jag gillar.

I mitt tycke toppar uppföljaren föregångaren med bättre fokus och starkare karaktärsutveckling. Mitt i all ond bråd död finns det också utrymme för en dos humor som lättar upp. De icke så skräckinjagande moppeknuttarna i Hellmoppers och ordleken med Kaj Lorén (ni som fattar fattar) är exempel på detta. Det enda jag kan gnälla lite på är just det faktum att man vet vad man får här. Det finns inga unika inslag som bryter genrenormen men är man tillfreds med det är Europa Refugium utan tvekan ett riktigt bra val för att avnjuta ett knippe fartfylld zombieaction.

Titel: Europa Refugium (Europa Compendium #2)
Författare: Peter Westberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Whip Media
Utgivningsår: 2021

Det jävla djuret av Mårten Dahlrot

AndreasLäsning

Det här är berättelsen om Sander och Mia. En berättelse fylld av kärlek och svek, ömhet och våld. Och det är berättelsen om kaninen som Sander hittar. Om en kanin som inte är som andra kaniner. Som tycker om sådant som andra kaniner inte tycker om och kräver sådant som inga andra kaniner kräver. Sander ger den namnet Påsen och i gengäld vänder den hans tillvaro upp och ner. Går det att älska världens fulaste djur? Måste man inte älska världens fulaste djur?

Snacka om skruvad berättelse. Och som jag älskar det.

Sander är en huvudperson lätt att tycka om och relatera till. En i vissa ögon smått misslyckad person som packar upp varor på Ica under dagen och glor på tv-serier med flickvännen Mia på kvällarna utan större ambitioner i livet än så. Men det enkla livet blir mer komplicerat när Sander tar med sig den övergivna kaninen Påsen hem. Det ska snart visa sig att det underliga djuret inte beter sig som andra kaniner. Dessutom är den hiskeligt ful.

Det här är så långt från subtil och krypande skräck som det går att komma. Dahlrot överöser läsaren med detaljerat äckel i sin beskrivning av hur ohyggligt ful kaninen Påsen i själva verket är. Denna styggelse som ändå framstår som älskvärd på något svårdefinierat sätt.

Det jävla djuret är skitkul. Den är humoristisk och surrealistisk med ett underbart avväpnande språk. Ofiltrerat, grovhugget och rappt. Motsatsen till finkultur. Det blir aldrig läskigt men åtminstone en aning äckligt när Påsens uppenbarelse beskrivs.

Jag blir alltid glad när en bok lyckas överraska mig som läsare. Det jävla djuret är en sådan bok. Inget överdrivet finlir med vackra meningsuppbyggnader och intrikata personporträtt utan bara jävligt rolig och trivsam läsning om en missbildad monsterkanin.

Titel: Det jävla djuret
Författare: Mårten Dahlrot
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021

Jag dödar en av David Renklint

AndreasLäsning

Johan har precis kommit hem från sjukhuset med sin prematurfödda dotter Wilma. Wilmas mamma Viktoria dog i havandeskapsförgiftning, men Johan känner sig ändå inte ensam i det stora huset. Meddelanden på väggarna och gestalter i ögonvrån. Nattsvarta korpar runt huset, i mardrömmarna i mörkret bakom ögonlocken. Och Wilma mår dåligt. På grund av snöstormen och kylan är Johan instängd med vad det än är som han har fått med sig hem, och Wilma blir bara svagare och svagare. Den enda som trotsar ovädret och kommer hem till Johan är Viktorias väninna Nadja, som också hon bär på en sorg. Johan inser att han behöver hennes hjälp och tillsammans försöker de ta hand om Wilma. Och det andra som är i huset med dem.

Jag dödar en är en dyster historia om sorg, saknad och desperation. Men också en psykologisk klaustrofobisk spökhistoria. David Renklint är en författare jag inte stött på tidigare. Alltid kul med nya författarbekantskaper. Språket i boken är behagligt att läsa med bra flyt och enkla meningsuppbyggnader. Karln kan det där med att skriva helt klart.

Jag bävade lite inför att läsa den här boken då jag känner igen mig i oroligheten som förälder till ett för tidigt fött barn. Jag tycker Renklint träffsäkert lyckas beskriva just känslan av maktlöshet och ängslan. Det är det läskigaste som finns att läsa om, försvarslösa och utsatta barn i böcker. Jag ryser när jag tänker på det. Här är det dessutom uppskruvat ytterligare med mamman som gått bort vid födseln. Vilket gör det än mer tragiskt, mörkt och sorgligt.

Min enda invändning är att det blir en aning upprepande med flertalet återkommande händelser som gång på gång återberättas på ungefär samma sätt. Sedan tycker jag att handlingen är aningen förutsägbar. Jag listade ut hur det egentligen låg till ganska tidigt i berättelsen. Det betyder inte att det är riktigt snyggt sammansatt, för det är det verkligen.

Med det sagt gillar jag boken. Det är en väl uttänkt spökhistoria med ett gäng riktigt ruggiga partier där själva spöket gestaltas på ett obehagligt vis. Men återigen, det som verkligen är otäckt på riktigt är bebisen Wilmas sköra tillstånd och pappa Johans totala hjälplöshet. Det är ren och skär skräck för mig.

Titel: Jag dödar en
Författare: David Renklint
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021