Biotika

Är 2015 tentaklernas år? Jag tror banne mig det. Det känns som det fullständigt exploderar på det området just nu. Slingriga bläckfiskarmar tränger sig in överallt i populärkulturen och inte mig emot. Så även i KG Johanssons senaste alster.

I Biotika får vi följa Sofie, en lantbrukare som utsätts för svåra prov som en av få överlevare i den numera nästintill ödelagda världen. Sverige har förvandlats till en skådeplats för groteska varelser. Varelser som gör allt för att ta över och föröka sig. En biotisk smittohärd som kan anta alla former den vill, former som kan liknas vid våra värsta mardrömmar.

Inledningen av boken är mästerligt skriven – det som sker är omvälvande och fruktansvärt – och efter det var jag fast. Jag kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända härnäst och längtade efter att få tid till att läsa vidare. Det är en äventyrlig början fylld med action och splatter. En bit in lugnar det ner sig en aning och tempot sjunker. På många sätt kan boken liknas vid den första säsongen av The Walking Dead – en fenomenal början och ett lite svagare slut. Med betoningen på LITE. Ytte-pytte-lite faktiskt. Jag är fortfarande helt upprymd över vad jag faktiskt har läst och tagit del av. Även om det inte är helt klockrent ända fram till målsnöret så är det en fullträff på de flesta andra punkter.

Biotika är en undergångssaga fylld med ångest och mörker. Intensiv och spännande. Stundtals snuskig och oftast äcklig. KG Johansson målar upp en ohygglig mardrömsvision av ett framtida Sverige och han gör det på ett förträffligt sätt. De styggelser som beskrivs i boken är inget för den kräsmagade men jag kan inte låta bli att njuta av allt det sjuka och vansinniga som beskrivs. Det är som klippt och skuret för mig. En rak, köttig berättelse utan krusiduller och 154 sidor av ren läsglädje.

Ett slemmigt litet mästerverk är vad det är.