En man och en pojke drar mödosamt en shoppingvagn över vägen. Världen är i ruiner och marken är täckt av aska. Alla deras ägodelar ligger i vagnen. De få dem har kvar. De är på väg mot kusten och havet. Mot ett varmare klimat. De bär med sig en pistol, laddad med två skott, ämnade åt dem själva om nöden kräver.
Få böcker har berört mig på samma sätt som Vägen av Cormac McCarthy. Förmodligen inte en enda. De sista sidorna läste jag med tårar i ögonen och en klump i magen. Det är gripande och tungt. Kolsvart läsning som inte släpper taget. McCarthys språk är avskalat och kargt. Mannen och pojken är namnlösa och meningarna korthuggna. Men de levereras med en osedvanlig tyngd som ger orden betydelse.
Vägen är en hjärtskärande berättelse om människans inneboende ondska, men också om hopp när ljusglimtarna är få. Det är mörkt och mödosamt att läsa men ett måste för dig som gillar postapokalyps och undergångshistorier. Boken har kallats ett mästerverk och jag är beredd att hålla med.