Författare: Andreas

Jordskott

jordskott

Jag hade hört talas om ”Jordskott”. Vad jag inte hade hört talas om förrän några timmar innan den sändes var att den faktiskt inte ”bara” var en ny svensk deckarserie. ”Jordskott” verkade vara något mer än tvära poliser som letar efter en kallblodig mördare i en sömnig småstad.

Två av skådisarna medverkade nämligen i PP3 igår och när det började pratas om inslag av nordisk folktro och skräckelement byttes min nonchalanta inställning till serien ut. Det här lät vågat och spännande, och verkade inte vara den där hemtama svenska tv-produktionen vi är vana vid.

Nu har premiäravsnittet visats och jag är peppad på fortsättningen. ”Jordskott” överraskar verkligen positivt. Dialogen är inte alltid klockren men det ser jag som ett återkommande problem vad gäller svenska tv-produktioner. Det där brukar man vänja sig vid efter en stund och någonting som jag har överseende med. Skådespelarna står ändå för bra prestationer överlag.

Efter en intensiv inledning fortsätter första avsnittet i ett långsammare tempo och en ständigt närvarande, krypande, smått obehaglig stämning, gör sig påmind. Det finns också gott om mystik och spännande ledtrådar om en värld som vi inte sett röken av än. Snygg är den också, tjusigt kameraarbete och vackra miljöer. Mycket skog, sjö och dimma.

Men det som till en början ändå ter sig som en rätt så traditionell dramaserie byter helt skepnad under de sista minuterna i det första avsnittet. Jag vill inte avslöja för mycket om vad som faktiskt händer men jag kan säga att jag fick rysningar.

Det finns mycket att gilla med ”Jordskott” att döma av premiären. Jag är ett stort fan av den här typen av serier som utforskar en mytologi och skapar en egen värld att utforska. Serier med ett diskussionsvärde där man som tittare får lägga sitt eget pussel. Jag håller mina tummar för att det kryptiska och gåtfulla fortsätter att vara en stor del av serien. Missade du gårdagens premiäravsnitt, no worries, det ligger uppe på SVT Play i detta nu.

Klassisk göttig sci-fi

Nyaga
Jag har för avsikt att börja läsa lite äldre klassiska science fiction-verk i år och efter en del tips från Oskar Källner hamnade Peter Nilsons Nyaga-serie högt upp på önskelistan.

Så efter en del letande har jag nu båda böckerna i min ägo och ser verkligen fram emot att sätta tänderna i vad som sägs vara ett riktigt fläskigt rymdepos. Det får dock vänta lite då recensionshögen växer sig allt högre men någon gång i vår hoppas jag att Peter Nilson också träffar mig, ”som en murbräcka i mellangärdet”, likt känslan Oskar en gång fick.

Vill du också bli inspirerad? Läs Oskars hyllning till bokserien.

Better Call Saul

bettercallsaul

När det började pratas om en spin-off med den sliskige advokaten Saul Goodman i huvudrollen vred jag mig i obehag. En prolog dessutom, med en av de mest ointressanta karaktärerna från serien. En comic-relief utan något som helst djup. Varför inte låta fantastiska Breaking Bad bara få vila i fred?

När vi möter Saul Goodman igen är det innan blå metaamfetamin, innan Walter Whites och Jesse Pinkmans bravader, här är han ingen skurk och kallas Jimmy McGill. Hans kontor återfinns i en minimal skrubb, han jobbar extra för advokatsamfundet med minimal inkomst, och får bara hopplösa fall på halsen. En misslyckad figur minst sagt.

Jag var som sagt skeptisk. Breaking Bad är ett av mina största tv-ögonblick någonsin, om inte till och med det största. Nu har jag sett de två första avsnitten. Stämningen finns där. Känslan som präglade Breaking Bad är närvarande. Det lugna, nästan sävliga tempot, och en alltid bakomliggande svärta. En föraning om att allt kommer gå åt helvete. Att McGill är på väg ner i ett mörkt svart hål. Det pratades länge om att avsnitten skulle klocka in på en halvtimme och vara helt annorlunda sin storebror. Men det är tydligt att Vince Gilligan och de andra ändrade sig någonstans på vägen.

Mycket påminner som sagt om succéserien. Jimmy McGill är måhända ingen Walter White men det finns märkbara liknelser. Det moraliska förfall som präglade Walter White anas redan efter två avsnitt vad beträffar McGill. Brottets bana är snart den enda utvägen då allt annat ständigt skiter sig för advokaten. Dessutom sparas det inte på vinkar till Breaking Bad och cameos finns det i överflöd. Sen är den snygg också. Det hela är utsökt filmat, med finfint skådespeleri från Bob Odenkirk och alla inblandade.

Jag är omvänd. Det här är inte den Saul Goodman som vi känner sen tidigare. Det här är en karaktär som har mycket att ge och med många lager. De två första avsnitten är starka, säkerligen i samma klass som Breaking Bads första avsnitt, men håller det hela vägen? Jag är beredd att ta reda på det.

Nya avsnitt med Better Call Saul släpps på Netflix varje tisdag.

Saker jag säger på Twitter #1

140+: Mindre tuttar, mer konspiration och händelser av värde. Säsong två är allt säsong ett borde varit. Jag hoppas det håller hela vägen. Efter tre avsnitt, alla av lika bra klass, känns det så. Älskar att det läggs stort fokus på Kapten Flint och hans tillbakablickar. Han har verkligen växt som karaktär denna säsongen.

140+: Netflix gör tv-serie av Zelda. Om det finns en gnutta sanning i det här det vill säga. ”Ett barnvänligt Game of Thrones”, sägs det. Om Netflix vågar, och kan övertyga Nintendo-farbröderna, att leka lite med licensen, kan det bli intressant. Netflix köper ett varumärke med nördcred men också något som saknas i tjänstens exklusiva streamingbibliotek, en fantasyserie. Marco Polo visade åtminstone att Netflix kan göra riktigt snygga och storslagna serier. Det värsta som kan hända är att det blir ett puttenuttigt Merlin över det hela.

140+: Är tillsammans med Ash vs. Evil Dead den serie jag hoppas allra mest på i år. Trailern såg bra ut. Inte haktappande superbäst men visar upp en del bra indikationer. Förhoppningsvis kan mitt biobesök från 2003, och Ben Afflecks taffliga gestaltning, raderas ut från näthinnan för gott efter detta.

Fyra kvinnor fyra flickor

fyrakvinnorfyraflickorTiteln ”Fyra kvinnor fyra flickor” syftar kanske inte helt förvånande på bokens tema. KG Johansson vill med sin senaste novellsamling lyfta fram det det kvinnliga könet. Ett grepp jag gillar. Vad beträffar innehållet i dessa historier är det också tumme upp.

Johansson skriver återhållsamt, fast med pondus, och ritar upp fantasieggande men väl genomtänkta världsbyggen i sina noveller. Alltid välavvägt och smart implementerat. Det är människorna som spelar huvudrollen i Johanssons berättelser. I ”Fyra kvinnor fyra flickor” är det tydligare än någonsin. Trots att platsen och kulissen är annorlunda så får det fantastiska hålla sig i bakgrunden.

Här är inte alltid slutet gott. Snarare sällan. Många av samlingens noveller har ett budskap om undergång och misär, om utanförskap och utsatthet. Ofta är det väldigt känslosamt och i vissa stunder till och med gripande. Är du ute efter att må bra av ditt läsande så är det kanske inte hit du ska vända dig.

Jag tycker verkligen om Johanssons sätt att skriva och mörkret som ofta omsluter hans berättelser. ”Hyenor” är en fruktansvärd historia med ingredienser som vidriga våldtäkter, ett smittsamt virus och en ohygglig framtidsvision. Den korta men skickligt skrivna ”Den blödande flickan” är en annan favorit, om mänsklighet och meningen med allt. ”Marina” om en vattendränkt värld gillade jag också, likaså ”Gatflickan”, den längsta novellen i samlingen.

Mer information om boken hittar du hos Affront förlag och köper gör du här eller här till exempel.

Skräckförfattartips: Johan Ring

ringJag älskar att grotta ner mig i författares bibliografi när jag väl är något stort på spåren. Vad beträffar Johan Ring så finns det nämligen mycket att se fram emot 2015. Novellsamlingen ”Gränsland” väntar fortfarande på utgivningsdatum men debutromanen ”Fyra minuter” släpps på Mix förlag i april.

Om ”Fyra minuter”: ”Ett passagerarplan på väg från Zürich till Arlanda försvinner från radarn i fyra minuter. Sedan störtar det oförklarligt på en potatisåker i Dunvik. Ingen kan ge någon rimlig förklaring till vad som har hänt, men snart börjar människor i byn bete sig underligt. Något har följt med det störtade planet. Något som lockar till sig människorna i byn och förvandlar dem…”

Efter att jag under den senaste tiden satt tänderna i några av Rings noveller har dessa boksläpp seglat upp i topp vad gäller de böcker jag ser fram emot allra mest i år.

Jag har tidigare hyllat kortromanen ”Den mörka fläcken” som är en del av det spännande Mix-projektet ”Efter stormen” och för ett par veckor sedan läste jag novellen ”Kärlen”. Det här är en krypande, ruggig historia om en pappa och hans dotter där relationen dem emellan minst sagt byter skepnad. Väldigt bra. Detsamma kan sägas om ”Saken som åt Danny Smith”. Jag gillar verkligen hur Johan hanterar den stegrande skräckstämningen i sina noveller. Den där känslan av att någonting inte står rätt till byggs på och eskalerar på ett väldigt snyggt vis.

Håll koll på Johans kommande boksläpp genom att följa hans framfart på Debutantbloggen där han huserar varje onsdag året ut. Johan skriver dessutom (men sparsamt) på sin egna blogg samt twittrar under @johanerikring.

Gotisk deckare i Uppsalamiljö

professor-frans-omslag”Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet”, smaka på den titeln. Det här är det första äventyret i något som författaren Mohamed Omar kallar en ”pulp fiction-serie”. Berättelsen är kort och skickades till mig i form av ett häfte på drygt 20 sidor. Omslaget etablerar stämningen direkt och är finfint illustrerad av serietecknaren Olov Redmalm.

Omar gör ingen hemlighet i att inspirationskällor som H. P. Lovecraft och Conan Doyle har influerat honom i arbetet med denna första novell om detektiven och professorn Frans Stenberg. I likhet med Sherlock Holmes är han en excentriker och en anmärkningsvärd klipsk person som dessutom har en medhjälpare vid sin sida. Det hela utspelar sig i Uppsala och även om jag inte har någon som helst kännedom om staden märks det att Omar är mån om att skapa en hög igenkänningsfaktor för dem som har bättre koll.

Jag är väldigt förtjust i konceptet. Man kan hävda att stölderna från Doyles kända karaktär är på tok för många men jag tycker bara det är charmigt. Ja, Charmigt, det är ett ord jag tycker lämpar sig väl för att beskriva vad jag tycker om ”Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet”. Det är en behaglig, lättsmält men mycket roande mordhistoria. Klassisk men med stort fokus på Uppsala som universitetsstad och med stor berättarglädje. Jag läser gärna fler noveller om Frans Stenberg i framtiden.

Novellen ges ut av Aguéli förlag och Mohamed Omars blogg hittar du här.

Rapport januari 2015

Maleficent

Film:
Her
Evil Dead (2013)
Slither
Drag Me to Hell
Captain Phillips
Maleficent
The Maze Runner

TV:
Morran och Tobias

Böcker:
Förvandlingen – Franz Kafka
Munins skärvor – Oskar Källner
Kärlek i Maskinernas tid (antologi)

Noveller:
Saken som åt Danny Smith – Johan Ring

Spel:
Life is Strange Episode 1

Kommentar:
I vanlig ordning så kommer lite omdömen av sånt jag inte hunnit blogga om i denna månadssammanfattning.
– Evil Dead har jag inte vågat se tidigare då jag var rädd att min kärlek till originaltrilogin skulle få sig en törn men denna ”reboot” var oväntat bra. Det visade sig vara en annan typ av film men med små doser av fanservice instoppat här och var.
– Her var en hjärtskärande och väldigt annorlunda upplevelse. Fantastiska karaktärer.
– Kan tänka mig att många sen länge är trötta på Rheborgs och Gustavssons karaktärsskådespeleri men i Morran och Tobias tycker jag de träffar precis rätt. Bland det bästa i svensk humor jag sett på länge.
– Kafkas Förvandlingen var ingen höjdare och är i mitt tycke lite överskattad. Trist och utan poäng.
– Första episoden av Life is Strange överraskade med starkt manus och bra karaktärer. Intressant spola tillbaka tiden-mekanik. Enda minuset var den usla ansiktsanimeringen som förtog lite av inlevelsen.

Statistik 2015:
Film: 7
Kortfilm: 0
TV: 1
Böcker: 3
Noveller: 1
Serieromaner: 0
Spel: 1

Fem snabba med Johannes Pinter

pinterbildEfter en smärre försening är det äntligen dags för Johannes Pinters debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött)” att släppas på förlaget Eskapix. Författaren arbetar till vardags med film och har varit involverad i allt från SVT-produktioner som ”Odjuret” och norska skräckäventyr som ”Trolljägaren”. Jag skickade över ett knippe frågor på klassiskt nöjestidningsmanér för att ta reda på mer om hur Johannes tänker kring sitt författande och debuten.

Hur föddes idén till boken?
Idén är en kombination av att jag ville göra något med nordiska väsen, och att jag gillar såna där äventyrsskräckfilmer som ”Hansl & Gretel – Witch hunters” och ”Van Helsing”. Väldigt snabbt kom jag fram till att jag behövde en huvudperson, och en som inte var your average action hero, utan tvärtom en person som gjorde jobbet under viss ansträngning. Att huvudpersonen har cancer kom också rätt snabbt, då jag ville hitta en kontrapunkt i den yttre skräcken. Det är så bra skräck funkar tycker jag, att allt har en återklang inne i karaktärerna.

”Vackra kyrkor jag besökt” handlar delvis om svenska sagoväsen. Varför fascineras du av dessa varelser?
Motfråga: vem gillar INTE svenska väsen? Det var kul att applicera dessa mytologiska väsen i svensk vardag. Att korsa saga och realitet. Sen är det så att olika väsen har olika personligheter och temperament, så boken är på sätt och vis en vandring i extrema personlighetsdrag. Valdemar, som är huvudperson i boken, möter fiender som besegrar motståndare med slughet eller skönhet eller ren och skär blodtörst. Det kräver olika typer av motdrag.

vackrakyrkorHar du några litterära förebilder eller favoritförfattare som du inspireras av?
Som novellist gillar jag Ray Bradbury och Neil Gaiman. Jag är inte riktigt lika såld på Gaimans romaner. På romansidan är jag förtjust i lite olika författare, som tidiga Stephen King, Carl-Johan Vallgren, Gilliam Flynn och Mare Kandre. Till exempel.

Vad hoppas du uppnå med din romandebut?
Jag hoppas hamna på kartan. Att jag genom min roman får en litterär identitet. Det är nästan viktigare än att tjäna stora pengar. Att bli ett varumärke som det så fult brukar heta.

Vad händer nu, har du några nya projekt i görningen?
Roman nummer två, ”1007”, har jag fått grönt ljus för på mitt förlag Eskapix press, kommer lagom till bokmässan i Göteborg. Sen har jag en vansinnigt cool skräckroman, ”Karmakoma”, som jag skrev under 2014 års Nanowrimo, den vill jag hitta ett hem för om det finns nån som är intresserad. Sen arbetar jag med ett hemligt projekt tillsammans med en annan författare. Vi får se var det landar, men det är nog det som jag tror mest på av allt jag gjort.

Min recension av boken kan du läsa här.

Köp boken hos Eskapix här.

Vackra kyrkor jag besökt

vackrakyrkorFör ett antal månader sedan blev jag kontaktad av Johannes Pinter som undrade om jag var intresserad av att förhandsläsa hans kommande roman, ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött”, och om den dessutom skulle falla mig i smaken, skriva en blurb. Romanen beskrevs som ett skräckäventyr fylld med svenska sagoväsen och influenser som ”Trolljägaren” och ”Ghostbusters” nämndes. Vem kan motstå ett sådant erbjudande? Jag har tidigare bloggat om blurben som sedan prydde Johannes säljbroschyr för romanen. Det hela löd: ”Underhållande skräckäventyr med nordisk folktro för Buffy-generationen”. En i mitt tycke passande beskrivning av innehållet.

Valdemar har tillsammans med sina utvalda medarbetare som jobb att åka omkring i Sverige och hålla alla ordning på alla troll och oknytt som uppenbarligen lever mitt ibland oss. I Pinters version av den nordiska mytologin är varelserna knutna till våra svenska kyrkor och för att sköta sitt kall är monsterjägargänget ständigt på resande fot. När Valdemar får diagnosen obotlig cancer så händer det också saker kring de övernaturligheter han bekämpar. Något stort är på gång och det är hans plikt att stoppa det som håller på att hända, trots den nyfunna vetskapen om att han är döende.

Till vardags jobbar bokens författare som regissör och jag tycker det märks även när han skriver. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en väldigt filmisk bok. Den skulle sannolikt göra sig väldigt bra på vita duken. Dialogen är rapp, karaktärerna utför halsbrytande konster med vapnen i högsta hugg, och det andas Hollywood och klassiskt matinéäventyr över det hela. Det är såklart ett medvetet stilgrepp av Pinter men det finns en risk att vissa kan störa sig på alla dräpande oneliners och akrobatiska monsterstrider. Själv fann jag det väldigt underhållande. Det är en ovanligt actionfokuserad bok. Tempot är högt och det ges knappt något utrymme alls för lugnare partier.

Jag gillar hur boken verkligen svämmar över av sagoväsen vi alla känner till från vår folktro. Det är hemtamt men ändå inte. Pinter har tagit sig friheter men inte på ett drastiskt vis. Konceptet med kyrkorna är väl genomtänkt och gör att boken hela tiden rör sig framåt, som klassiska fantasy-verk har en tendens att göra. Jag tycker förvisso att det blir aningen för många kyrkobesök och monster att ha ihjäl. Ibland går det för snabbt och jag hinner inte reflektera över, eller landa i, de olika platserna innan gänget är på väg mot nästa kyrka och väsen. För övrigt är Valdemar som karaktär en lite för schablonmässig hjältetyp för min smak. Hans kamp mot cancern och resonemang kring det hela hade mått bra av att få mer utrymme. Jag kommer aldrig riktigt in under skinnet på hans karaktär, vilket gör det svårt att känna för honom.

Men det är petitesser egentligen. Det här är en väldigt spännande historia och en bladvändare utan dess like. Jag stormade igenom bokens drygt trehundra sidor och jag var alltid nyfiken på vad som väntade på nästa sida. Går man igång på nordisk mytologi och monsterjägargäng är ”Vackra kyrkor jag besökt” en no brainer. Fartfylld underhållning med en hel del monsterslafs utlovas. Nu väntar jag spänt på filmatiseringen. För det kommer väl en sådan Johannes?

Köp boken hos Eskapix här eller Bokus här.