Jordskott

Jag hade hört talas om ”Jordskott”. Vad jag inte hade hört talas om förrän några timmar innan den sändes var att den faktiskt inte ”bara” var en ny svensk deckarserie. ”Jordskott” verkade vara något mer än tvära poliser som letar efter en kallblodig mördare i en sömnig småstad.

Två av skådisarna medverkade nämligen i PP3 igår och när det började pratas om inslag av nordisk folktro och skräckelement byttes min nonchalanta inställning till serien ut. Det här lät vågat och spännande, och verkade inte vara den där hemtama svenska tv-produktionen vi är vana vid.

Nu har premiäravsnittet visats och jag är peppad på fortsättningen. ”Jordskott” överraskar verkligen positivt. Dialogen är inte alltid klockren men det ser jag som ett återkommande problem vad gäller svenska tv-produktioner. Det där brukar man vänja sig vid efter en stund och någonting som jag har överseende med. Skådespelarna står ändå för bra prestationer överlag.

Efter en intensiv inledning fortsätter första avsnittet i ett långsammare tempo och en ständigt närvarande, krypande, smått obehaglig stämning, gör sig påmind. Det finns också gott om mystik och spännande ledtrådar om en värld som vi inte sett röken av än. Snygg är den också, tjusigt kameraarbete och vackra miljöer. Mycket skog, sjö och dimma.

Men det som till en början ändå ter sig som en rätt så traditionell dramaserie byter helt skepnad under de sista minuterna i det första avsnittet. Jag vill inte avslöja för mycket om vad som faktiskt händer men jag kan säga att jag fick rysningar.

Det finns mycket att gilla med ”Jordskott” att döma av premiären. Jag är ett stort fan av den här typen av serier som utforskar en mytologi och skapar en egen värld att utforska. Serier med ett diskussionsvärde där man som tittare får lägga sitt eget pussel. Jag håller mina tummar för att det kryptiska och gåtfulla fortsätter att vara en stor del av serien. Missade du gårdagens premiäravsnitt, no worries, det ligger uppe på SVT Play i detta nu.