För ett antal månader sedan blev jag kontaktad av Johannes Pinter som undrade om jag var intresserad av att förhandsläsa hans kommande roman, ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött”, och om den dessutom skulle falla mig i smaken, skriva en blurb. Romanen beskrevs som ett skräckäventyr fylld med svenska sagoväsen och influenser som ”Trolljägaren” och ”Ghostbusters” nämndes. Vem kan motstå ett sådant erbjudande? Jag har tidigare bloggat om blurben som sedan prydde Johannes säljbroschyr för romanen. Det hela löd: ”Underhållande skräckäventyr med nordisk folktro för Buffy-generationen”. En i mitt tycke passande beskrivning av innehållet.
Valdemar har tillsammans med sina utvalda medarbetare som jobb att åka omkring i Sverige och hålla alla ordning på alla troll och oknytt som uppenbarligen lever mitt ibland oss. I Pinters version av den nordiska mytologin är varelserna knutna till våra svenska kyrkor och för att sköta sitt kall är monsterjägargänget ständigt på resande fot. När Valdemar får diagnosen obotlig cancer så händer det också saker kring de övernaturligheter han bekämpar. Något stort är på gång och det är hans plikt att stoppa det som håller på att hända, trots den nyfunna vetskapen om att han är döende.
Till vardags jobbar bokens författare som regissör och jag tycker det märks även när han skriver. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en väldigt filmisk bok. Den skulle sannolikt göra sig väldigt bra på vita duken. Dialogen är rapp, karaktärerna utför halsbrytande konster med vapnen i högsta hugg, och det andas Hollywood och klassiskt matinéäventyr över det hela. Det är såklart ett medvetet stilgrepp av Pinter men det finns en risk att vissa kan störa sig på alla dräpande oneliners och akrobatiska monsterstrider. Själv fann jag det väldigt underhållande. Det är en ovanligt actionfokuserad bok. Tempot är högt och det ges knappt något utrymme alls för lugnare partier.
Jag gillar hur boken verkligen svämmar över av sagoväsen vi alla känner till från vår folktro. Det är hemtamt men ändå inte. Pinter har tagit sig friheter men inte på ett drastiskt vis. Konceptet med kyrkorna är väl genomtänkt och gör att boken hela tiden rör sig framåt, som klassiska fantasy-verk har en tendens att göra. Jag tycker förvisso att det blir aningen för många kyrkobesök och monster att ha ihjäl. Ibland går det för snabbt och jag hinner inte reflektera över, eller landa i, de olika platserna innan gänget är på väg mot nästa kyrka och väsen. För övrigt är Valdemar som karaktär en lite för schablonmässig hjältetyp för min smak. Hans kamp mot cancern och resonemang kring det hela hade mått bra av att få mer utrymme. Jag kommer aldrig riktigt in under skinnet på hans karaktär, vilket gör det svårt att känna för honom.
Men det är petitesser egentligen. Det här är en väldigt spännande historia och en bladvändare utan dess like. Jag stormade igenom bokens drygt trehundra sidor och jag var alltid nyfiken på vad som väntade på nästa sida. Går man igång på nordisk mytologi och monsterjägargäng är ”Vackra kyrkor jag besökt” en no brainer. Fartfylld underhållning med en hel del monsterslafs utlovas. Nu väntar jag spänt på filmatiseringen. För det kommer väl en sådan Johannes?
”Kärlek i maskinernas tid” är alltså en novellsamling som lägger fokus på i synnerhet två ämnen: kärlek och science fiction. På bokens omslag är orden ”EROTIK”, ”ROMANTIK” och ”FANTASTIK” tryckta i versaler. Ska jag vara ärlig är det kanske inte en pitch som passar mig som handen i handsken. Jag har aldrig varit en fan av erotisk, eller för den delen, romantisk litteratur. 
Det var lite med en besviken känsla jag slog upp innehållsförteckningen till Caroline L. Jensens nya novellsamling. Av samtliga berättelser visade det sig vara en enda jag inte har läst sedan tidigare. Lyckligtvis råkade det vara en av de bästa i samlingen, nämligen titelnovellen – ”Rovdjur”. En fantasifull men likaså hemsk historia om en barnamördare, en blodtörstig haj och en hjälte vid namn Bob. Här visar Jensen upp en känsla för det oväntade och det är ett skickligt genomfört hantverk med många lager. En fullpoängare för mig utan tvekan.
Faktum är att denna dundrade ner i min brevlåda häromdan. Jag var helt ovetandes om att den överhuvudtaget existerade eller var på gång. Tack för det Affront Förlag och Peter Öberg!
Jag visste inte riktigt vad som väntade mig när jag började läsa Kristina Hårds ”Kleptomania”. Bokens omslag ger, trots att det skymtar ett luftskepp längst upp till höger, vibbar av deckare och titeln likaså. Jag hade på förhand snubblat över en recension där boken beskrevs som en skräckthriller innehållandes i synnerhet troll men också annat oknytt. Den var tydligen riktigt bra dessutom. Med mer vetskap om romanen så här ett par dagar efter att jag lagt den åt sidan kan jag inte annat än att hålla med.
Under några veckors tid har jag och sjuåringen hemma läst Mio min Mio på kvällarna. En klassiker enligt många och min personliga favorit i Astrid Lindgrens fantasy-trilogi innehållandes Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Mio min Mio. Häromdan blev vi klara och jag tror det är dags att revidera min åsikt. 
När jag skrev om Sofia Albertssons förra novellsamling,