Som en reaktion på Jimmy Håkanssons (och andras) blogginlägg kände jag mig tvungen att skriva av mig om det rådande gnället över att vi översvämmas av superhjältar, både på vita duken och på tv. Så här skriver Nöjesguidens Håkansson bland annat; ”Att Marvel och DC Comics tsunami-dränker våra skärmar med allt superhjälterelaterat de har i sina dammiga arkiv är om något ett tecken på desperation. Tillsätt en ny Star Wars-trilogi och superhjälteföraktet är komplett. Marvel och DC Comics har gått från att vara nördkulturens frälsare till att bli dess ohälsosamma feeder. Vi nördar hann knappt ärva jorden förrän vi dog av kulturell kolesterolförgiftning.”
Han har en poäng i vad han skriver, jag inser det. Men själv är jag fortfarande i nördhimlen! Jag får helt enkelt inte nog av superhjältar. Ser vansinnigt mycket fram emot Netflix-satsningen Daredevil och diggar supertöntiga The Flash. Och på tv finns det fortfarande rum för superhjältar. Arrow, The Flash, Agent Carter och Agents of SHIELD är väldigt olika produktioner.
Filmerna kan jag däremot hålla med om, där råder det inflation, ingen tvekan. Jag ser det dock som kul underhållning och verkar kunna svälja hur mycket som helst av det. Ärligt talat, jag tyckte tramsiga Green Lantern trots allt var rätt underhållande och gillade bespottade Man of Steel mer än jag vågar erkänna. Det vimlar av dem, vissa är sämre än andra, men personligen älskar jag detta faktum. Att obskyra hjältar som Ant-Man och okända superhjältekollektiv som Guardians of the Galaxy får egna filmer hade jag inte ens vågat drömma om som finnig tonåring.
Men kan man inte applicera det på hipp relations-tv också för den delen? Girls, Togetherness, Looking och Transparent är alla bra men börjar inte det bli lika tröttsamt med så många snarlika serier i det facket också? Serier som inte handlar om något speciellt, som skildrar olika människors liv, oftast i någon typ av familj eller umgängeskrets. Eller är det mer okej när trikåer och superkrafter lyser med sin frånvaro?
Kan vi inte glädjas över att vi nördar äntligen får utlopp för allt det där som bara fanns i våra sönderbläddrade serietidningar när vi växte upp, och under en tid då, åtminstone mitt, pojkrum var fyllt med travar av Marvels Universum, Spindel-Mannen och Läderlappen? För egen del är inte överdosen ett faktum än i alla fall.
Låt den rätte komma in – John Ajvide Linqvist
Svålhålet – Mikael Niemi
