Christina Nordlanders Den grå eminensen är en kort novellsamling som är svår att placera. Det rör sig inte om renodlad skräck eller fantasy och det är klurigt att som läsare sätta en etikett. Frågan är om det är nödvändigt. Vi säger så här. Det här är en novellsamling med vissa oförklarliga inslag. Punkt.

Boken består av ett knippe sällsamma berättelser, flera utan upplösning och svar. Jag är särskilt förtjust i den inledande novellen om en fabriksarbetare som flyr undan fångenskap till den utopiska tillvaron på De offrades öar. Men det ska visa sig att den nya tillflyktsorten kommer med ett pris.

Men den avslutande novellen, som också delar samlingens namn, är kanske den allra vassaste. En snillrikt utformad historia om en flicka som blir inspärrad på institut och endast kan urskilja världen i små fragment. Men det som utspelar sig utanför byggnadens portar är mer omfattande än vad hon har en aning om. En medryckande historia om två skilda verkligheter. Den ena skildrar maktlöshet, den andra fullständigt inflytande.

Den grå eminensen är ett melankoliskt och dystert verk. Jag kan störa mig på att några av novellerna slutar abrupt när det är som mest spännande. Det är såklart ett medvetet berättargrepp, men jag tycker inte alltid det faller ut i god jord. I novellen om en liten kille som panikartat kryper omkring i en underjordisk håla blir det ytterst påtagligt. När berättelsen verkligen växlar upp och skiner som mest tar den också slut. För mig personligen blir det frustrerande.

Med det sagt är jag ändå ganska betuttad i Christina Nordlanders korta samling berättelser. Det är en lågmäld, dämpad men slug liten skapelse som gör mig nyfiken på mer från samma författarpenna.