Italiensk mardrömsdetektiv besöker gamlingar

DylanDogA_rgbDylan Dog: De sista ljuva åren är det andra seriealbumet som ges ut på svenska sedan serien nyintroducerades av förlaget Ades Media 2013. Den italienska serien dök först upp 1986 och senare också i Sverige som egen tidning 1993. Men Dylan, som den svenska titeln löd, lades snart ner och återfanns sedan istället som biserie i Seriemagasinet åren 1995-2001.

Jag gjorde mig själv en otjänst när jag började i helt fel ände med Dylan Dog. Av en slump kom jag över filmen som baseras på serien – Dylan Dog: Dead by Night. Detta var min första kontakt med ”mardrömsdetektiven” Dylan Dog. Ett möte som inte direkt gav mersmak. Filmatiseringen är en orgie av dåligt tempo, uselt smink och träiga skådisar. Lyckligtvis visar sig serieoriginalet ha helt andra kvalitéer.

De sista ljuva åren är en skickligt berättad mordgåta med övernaturliga inslag som lyckas klämma in en riktigt snygg vändning på slutet. Dylan Dog utreder här ett ålderdomshem där gamlingar ruvar på mystiska hemligheter. Berättelsen är väl genomtänkt och varje serieruta med dess innehåll är omsorgsfullt inplanerad. Det märks tydligt att Giovanni Di Gregorio är en habil författare och historien är av klassiskt snitt, utan krusiduller och rakt på sak, vilket jag gillar. Upplägget är knappast nyskapande – Dylan Dog vaskar fram ledtrådar samtidigt som dödsfallen avlöser varann på det gamla ålderdomshemmet. Det är frågorna som indirekt ställs som är det mest intressanta i De sista ljuva åren. Ämnen som dödlighet och ålderdom återkommer som en röd tråd i berättelsen. Det är en sorglig historia som genomsyras av rädsla och desperation.

Så gör inte om mitt misstag kära läsare, Dylan Dog: Dead by Night är en urusel filmatisering och ett hån mot den välskrivna serieförlagan. Börja i rätt ände och ta istället del av dessa nyutgivna seriealbum.

Köp Dylan Dog: De sista ljuva åren här.

Köttmonstret i Celitz

kottmonstretPohlavi Remesla är för mig, och förmodligen de flesta andra, en helt okänd författare. Enligt Google är han ett spöke och de enda träffar jag får rör Eskapix Press nyöversättning som gavs ut i februari 2014. Enligt förlaget själva var författaren en polsk läkare som endast publicerat några få noveller, samt denna roman, i den amerikanska tidskriften Miracle Science and Fantasy under 1930-talet, mer information än så finns inte. Det här är första gången boken ges ut sedan den dök upp som följetång i nyss nämnda ”pulpmagasin”.

Historien kretsar kring Jakub, en före detta fabriksarbetare som tillsammans med sin hustru Elsbeth sagt upp sig från jobbet när de insett att fabrikens giftutsläpp varit allt annat än hälsosamma. Men den vätecyanidproducerande fabriken har redan hunnit sätta sina spår i den lilla byn Celitz. Muterade paddor och underlig växtlighet hör nu för tiden till vanligheterna. Jakubs fru har förvandlats till en gravt överviktig, ständigt sängliggande varelse som numera knappt går att känna igen. Hennes yttre blir mer och mer groteskt för var dag som går och Jakubs liv handlar mer om att se efter sin hustru i takt med att hon blir mer krävande. När Elsbeth kommer med det ena mer mardrömslika måltidsönskemålet, efter det andra, börjar Jakub ana oråd…

Det som förvånar mig allra mest är hur i hela friden man kunde skriva nåt så här galet under 30-talet?! Det är vansinnigt perverst, makabert och slafsigt på sina håll och att inte Remesla brändes på bål för sina texter är för mig ett mysterium. Ja, jag kanske tar i lite när jag uttrycker det så, och jag kanske har helt felaktiga fördomar om litteraturen från förr men tro mig, Köttmonstret i Celitz är en minst sagt bizarr bok. Men om såna som jag tilltalas av det idag, så var folk förmodligen lika sjuka i huvudet då också. Jag är hur som helst tacksam för att historien hittar ut igen efter att ha legat bortglömd i nära 80 år.

Köttmonstret i Celitz är en formidabel skräckroman med lika delar uppseendeväckande snusk som välskriven surrealism. Jag var helt uppslukad av berättelsen under de få intensiva läskvällar jag tillbringade med den. Eskapix Press har i mina ögon begått något av en kulturgärning som snokat reda på, och tillsammans med KG Johansson, översatt detta skräckverk. Och titeln sen! Köttmonstret i Celitz, smaka på den! Oslagbar.

Köp boken på Eskapix Press.

Flygande antihjälte

THECAPE#3PAGE4-5

The Cape (ej att förväxla med tv-serien The Cape) är en klassisk antihjälte-berättelse. Ung pojke finner en speciell förmåga, pojke växer upp och blir man, olycksbådande förvandling sker när hämndbegär och mörker förvränger mannens sinnen. Vi har sett det förut i Breaking Bad, Falling Down och i liknande fall där människor går över gränsen, tappar greppet.

Det första numret är serieadaptionen av Joe hills novell med samma namn som återfinns i novellsamlingen Vålnader, medan efterföljande fyra nummer är en fortsättning, som tar historien om den flygande galningen vidare. Även om jag inte tycker att säcken knyts ihop på ett tillräckligt tillfredsställande sätt är det en behagligt mörk serie som skildrar en ung människas förfall på ett övertygande vis.

Finns på Comixology och Bokus till exempel.

Ett postapokalyptiskt Flugornas herre

http://www.youtube.com/watch?v=DM_2LwEtgkg

”Okej, det här sög men jag måste ändå se ett avsnitt till…”

Så känner jag för The 100, The CW:s senaste ungdomsdrama. Det är så glättigt och tramsigt, men trots det svårt att sluta titta på.

Premissen är ju bara så vansinnigt tilltalande, hör här: Jorden är sedan cirka 100 år tillbaka övergiven efter att ha blivit misshandlad av kärnvapen, människan har flyttat ut i rymden och är numera bosatt på en rymdstation som ligger i omloppsbana runt planeten. För att resurserna ska räcka till för den lilla del av mänskligheten som finns kvar är man tvungen att hålla stationens invånarantal så minimal som möjligt, därför straffas alla som begår minsta futtiga brott omedelbart med döden, om man är över 18 år. Dessvärre räcker inte ens dessa radikala handlingar längre och de 100 ungdomsbrottslingar som sitter inspärrade i väntan på att fylla 18 skickas ner till den, vad man eventuellt antar, radioaktiva före detta hemvisten, både för att öka på livstiden för de människor som är kvar på rymdstationen men också som mänsklighetens sista hopp. Är Jorden numera beboelig efter alla dessa år eller kommer varenda en av dem dö av strålningsskador eller utsättas för andra faror?

Så fett upplägg! Dessutom älskar jag greppet med två perspektiv. Ett som synar desperationen uppe på rymdbasen där tillgångarna krymper och där makthavarna gör allt för att följa de dystopiska lagarna, och det andra perspektivet som följer de upproriska ungdomarna på en numera postapokalyptisk Jord. Sen kan man klaga på de stereotypa karaktärerna, träigt manus och överdrivet snygga tonåringar (som trots att de har hamnat på en sönderbombad planet verkar ha gott om smink och hårgelé för att ständigt se fina ut). Det är lättsmält skräp-tv i ordets rätta bemärkelse.

Men det är också en serie som ställer stora frågor om överlevnad och mänsklighet, jag finner definitivt substans bakom den slaskiga ytan. Vad händer när resurserna tar slut? Hur påverkas vi och vilka beslut kommer vi fatta för att överleva? Det är svindlande tankar och The 100:s tolkning är lika fascinerande som det är tarvligt, men jag är helt okej med det.

Rapport mars 2014

Farscape(1)

Film:
Daybreakers (Netflix)
Valhalla rising (Netflix)
Gravity (Film2Home)

Kortfilm:
Light’s out

TV:
True detective säsong 1 (HBO)
Farscape säsong 1 (Netflix)
Black sails säsong 1 (HBO)
Girls säsong 3 (HBO)

Noveller:
Jagannath – Karin Tidbeck

Serieromaner:
Saga of the Swamp thing vol. 1 (#1-5)

Spel:
Infamous: Second Son (PS4)
Towerfall: Ascension (PS4)

Kommentar:
Stora grejen i mars – mitt PS4-köp såklart! Finns inget roligare än att fingra på ny teknik. True Detective har jag redan skrivet om men satan vilken välproducerad tv-serie det är. Detsamma kan inte sägas om sci-fi-serien Farscape från 1999. Trots det lyfte den sig drastiskt de avslutande avsnitten. Kommer att kolla vidare! Det måste alltid finnas utrymme för feta rymdskepp och aliens i min vardag. Black sails började bra, blev sämre men ryckte upp sig igen. Välgjord piratserie som jag förmodligen kommer att fortsätta följa i säsong två. Sist men inte minst kan jag bara hoppa på hyllningståget för Gravity, jävlar vilken resa. Gåshud hela vägen.

Statistik 2014:
Film: 15
Kortfilm: 2
TV: 12
Romaner: 1
Noveller: 7
Serieromaner: 5
Spel: 3

Tidigare:
Rapport januari
Rapport februari

Min första tid med PS4

PS4_2Column_intro

Intryck av en konsol som funnits ute på marknaden sedan i november, hur fräscht är det på en skala? Äh, håll käft!

Till slut kröp jag till korset, slutade sukta efter nästa generation, och gjorde slag i saken. Xboxen fick maka på sig, hamnade istället i äldste sonens rum (till hans stora förtjusning), numera är tv-bänkens mittdel vigd åt Sonys senaste konsolapparat.

Hårdvaran
PS4 smälter fint in bland övrig teknik och kompletterar min Wii U och den gamla PS3:an på ett bra sätt (Ouyan står lite gömd bakom teven). Gillar den simpla men läckra designen. Inget sticker i ögonen. Fläkten surrar och brummar dock mer än vad jag trodde så fort en skiva stoppas in. Lite trist. Trodde den skulle vara tystare.

Handkontrollen
Sitter som en smäck. Bättre knappar och triggers, skaver inte alls i handen som Dual Shock 3. Men är det bara jag som upplever handsvett?

Gränssnitt
Förväntade mig mer finesser faktiskt. Det är välfungerande och enkelt men väl avskalat. Inga överraskningar överhuvudtaget. Hade gärna sett fler intuitiva grepp. Share-funktionen i all ära men det är verkligen ingenting jag själv kommer använda. Eller kommer jag?

Spelen
Utbudet till PS4 är fortfarande rätt skralt. Äger i nuläget Infamous: Second Son, Towerfall: Ascension, Steamworld Dig, Dead Nation: Apocalypse Edition och Flower. Nya Infamous imponerar mest än så länge. Oerhört detaljerat och vackert på sina ställen. PS4-versionen av Towerfall visste jag skulle leverera. Det var fantastiskt roligt till Ouya och det är fantastiskt roligt på PS4 också.

Väntar främst på The Witness, Rime och Octodad: Dadliest Catch. Men i ärlighetens namn är jag inte superpeppad på någon av dem. Lever fortfarande på hoppet om att The Last Guardian fortfarande andas och numera är en PS4-titel. Annars vette fasen vad jag egentligen vill se till konsolen, förhoppningsvis ger E3 i sommar mer att känna hype inför.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med mitt köp. Det är redan nu en habil konsol som givetvis bara kommer att bli bättre allt eftersom spelmakarna för kläm på tekniken, men också när Sony själva väljer att uppdatera gränssnitt och hårdvara med nya funktioner. Lite få coola spel ute just nu men det är snarare regel än undantag så här tidigt i en ny konsols livscykel. Ge den ett år så kommer vi förmodligen kunna ta del av riktigt feta grejer.

Svag avslutning stjälper inte True Detective

True Detective 1.02 (2)

*Varning för spoilers om True Detective! Läs på egen risk!*

Huga! Jag har inte riktigt hunnit smälta True Detective än. I ärlighetens namn har redan det mesta sagts om denna mästerliga serie. TV-dags har förmodligen sagt det bäst.

Men jag kan bara ställa mig i ledet, applådera skådespelarinsatserna, prisa det fruktansvärt snygga fotot och det märkbart påkostade spektaklet. Samtidigt är jag lite besviken. Potentialen införlivades egentligen aldrig. De gastkramande inledande avsnitten var de överlägset bästa och de avslutande två, de klart svagaste. I samma veva som förhörsupplägget med sina återblickar upphörde förvandlades det hela till en relativt ordinär kriminalare/mordgåta. Och finalen var minst sagt en abrupt historia. Det blev lite för mycket som skavde i slutet. Några lösa trådar och långsökta förklaringar.

Å andra sidan är True Detective bland det bästa som producerats i tv-serieväg, någonsin. Så välspelad, så snygg. Jag kom på mig själv med att sluta andas under långa sekvenser. Den slukade mig hel och inget annat fanns i mitt huvud under tittandet. Det var länge sen jag var så inne i en tv-serie, så fokuserad. Nu gick den visserligen från genial tv-underhållning till tokigt välgjord deckarserie när säcken inte riktigt knöts ihop på bästa sätt, men trots det älskade jag den. Det fanns verkligen stunder av ren briljans. Blinkningarna till det ockulta, gamla obskyra pjäser och en hemlig värld, Rusts inre. Mörkret. Stämningen.

Vad händer nu? Kan en andra säsong med andra skådisar, händelser och upplägg överträffa detta? Går det att trumfa Rust som karaktär? Jag är tveksam. Kommer man behålla kopplingarna till det ockulta och Lovecraftianska? Låt oss hoppas.

Galtmannen

Galtmannen-omslag-storÅret är 2009, en alternativ verklighet som påminner om vår men som skiljer sig på vissa punkter. Wolfgang, en kraftigt överviktig sexrobotsreparatör, får en dag nog. Han förvandlas till ”Galtmannen” och ger sig iväg på en blodig mördarturné.

Love Kölles Galtmannen är inget för känsliga personer. Våldet i romanen är oerhört grafiskt beskrivet. Kvinnor våldtas, ansikten fräts sönder och hela familjer skjuts ihjäl. Det är en våldsam berättelse som inte tassar på tårna runt de brutala händelser som skildras. Jag gillar kompromisslösheten samtidigt som jag äcklas av vissa delar. Det är sällan jag räds obehagliga avrättningar och mordiska galningar men vissa scener i Galtmannen är riktigt motbjudande.

Samhällskritiken är ständigt närvarande i berättandet. Det är främst överklassen och de mer privilegierade som får sig en känga. Samtidigt är det människans avtrubbade syn på våld och orättvisor som kritiseras hårdast. Kölle är noggrann med att poängtera att han vill säga något med boken, kanske lite för noggrann. Jag hade gärna tolkat händelserna och berättelsen helt efter eget huvud.

Sci-fi-inslagen är allra mest närvarande till en början, när världen etableras, men allt kunde lika gärna utspela sig här och nu. Inslagen agerar därför främst extra krydda och det fungerar fint. Jag gillar flera av Kölles idéer. Att få betalt för att titta på reklam är en intressant tanke och att sexrobotarna verkar vara den främsta anledningen till att robottekniken tagit större steg framåt i den alternativa verkligheten känns lika patetiskt som realistiskt. Wolfgangs värld är en skitigare och mer hänsynslös version av vår egen. Jag hade gärna sett att den fått spela en ännu större roll då jag fann den väldigt fascinerande. På sätt och vis får jag det i det extramaterial som medföljer boken i form av tre stycken välskrivna noveller, väldigt uppskattat.

Med det sagt så gillade jag verkligen Galtmannen. Det är en orädd historia som fullkomligt skiter i att skräda orden, samhällssatiren är väl formulerad, även om den kunde vara mer subtil, och Love Kölle är en begåvad författare som uttrycker sig väldigt bra. Galtmannen är på alla sätt en riktigt stark debut och jag är enormt nyfiken på Kölles framtida projekt.

Köp Galtmannen här, här eller här.

Rapport februari 2014

arrow

Film:
Grabbers (Netflix US)
Du gör mig galen (Netflix)

Kortfilm:
Cargo

TV:
Äkta Människor Säsong 2 (SVT)
Ettor och nollor (SVT)
House of Cards säsong 1 (Netflix)
Arrow Säsong 1 (Netflix US)
Vikings Säsong 1 (HBO Nordic)

Romaner:
Galtmannen – Love Kölle

Noveller:
Mättnad – Susanne Samuelsson
Azathoth – HP Lovecraft

Serieromaner:
Fables Vol. 1 (#1-5)
The Wake Part 1 (#1-5)

Spel:
Skylanders Swap Force

Kommentar:
Sjukdomar gjorde att det blev en del tv-tittande denna månaden. Förvånande nog visade sig superhjältesåpan Arrow gå från ”bra” till ”riktigt bra” i den avslutande delen av första säsongen. Jag kommer definitivt fortsätta följa denna. Likaså Vikings och House of Cards. Läste nyligen klart Galtmannen av Love Kölle, årets första roman. Mer om den i ett separat inlägg. The Wake är en av årets hittills bästa serieromaner och jag ser fram emot fortsättningen. Undervattensskräck ftw!

Statistik 2014:
Film: 12
Kortfilm: 1
TV: 8
Romaner: 1
Noveller: 6
Serieromaner: 4
Spel: 1

Tidigare:
Rapport januari