Crossed

crossed

Ta en nypa The Walking Dead och sen en fet skopa övervåld. Blanda, skaka. Så. Då får du Crossed. En variant på det klassiska zombieupplägget men med mer vidrigheter än vad de flesta av oss är vana vid. I Garth Ennis version är hotet något annat än vandrande döda. Smittan som sveper över världen gör alla som utsätts för den helt galna. Empati och känslor försvinner och allt som finns kvar är ett ständigt ursinne och ett behov av att föra epidemin vidare med alla medel.

Jag brukar inte väja för blod och tarmar men vissa sekvenser ur Crossed gör mig äcklad och jag vet ärligt talat inte om det är bra eller dåligt. Jag känner för karaktärerna och våndas när de blir lemlästade, våldtagna och ihjälslagna. Det är en skoningslöst brutal serie. Samtidigt känns det som att Ennis är ute efter att chockera, ibland till den milda grad att det blir lite för mycket av det makabra och för lite av en engagerande handling.

Att läsa Crossed är lite som att inte kunna slita blicken från en trafikolycka. Man vill inte se skiten men kan heller inte låta bli att titta. Det är en stundtals vidrig porträttering av människans värsta sidor, inte minst från de smittade men likväl från de överlevande. De tar en del avskyvärda beslut som jag har svårt att sympatisera med. Men trots alla provocerande inslag blir jag involverad.

Jag kan inte påstå att jag gillar Crossed men jag kan ändå inte sluta läsa.

Titel: Crossed (Vol. 1 #0-9)
Författare: Garth Ennis
Tecknare: Jacen Burrows
Genre: Skräck, postapokalyps
Utgiven av: Avatar Press
År: 2008-2010

Locke and Key – finalen

Locke & Key Alpha #1 page 4 panel 1

Locke and Key var följetången som öppnade mina ögon för seriernas värld på nytt. Efter flera års slumrande intresse var det Joe Hill och Gabriel Rodriguez som väckte ett behov av att återigen läsa serier. Med fantastiska karaktärer, en komplex fantasieggande handling och upplägget med de magiska nycklarna fick berättelsen om familjen Locke mig på fall redan från den första seriepanelen.

Men jag har länge sparat den avslutande delen i bokhyllan. Ögonblicket behövde vara perfekt och tiden för att plöja hela sista albumet skulle verkligen finnas där. Det dröjde ungefär ett år efter att jag köpt den sjätte och sista samlingsvolymen Alpha & Omega innan jag tog mig igenom alltihop. Avslutningen var lika storslagen som förväntat. Blodig, sorglig och oerhört spännande. En episk final väl värdig serien.

Att jag redan längtar efter att ta mig igenom serien en andra vända är ett gott betyg. Har du inte redan stiftat bekantskap med den trasiga familjen Locke och den mystiska herrgården med sina många hemligheter, grattis! Du har sex mästerliga serievolymer att ta dig an ögonaböj!

Podcast #48 – Parasiter, 80-talsnostalgi och pansarvagnar

banner48

I höstsäsongens första avsnitt fortsätter vi att smaska i oss av nostalgiska återblickar från vår uppväxt. I filmerna Manborg, Turbo Kid och Kung Fury kryllar det av 80-talsreferenser, vi undersöker trenden och vilka som tilltalas av den egentligen. Vi tipsar också om animen Parasyte The Maxim men också om Batman-parodin Batbat. Och på tal om Batman, nu när Arkham Knight funnits ute ett tag delger vi våra tankar om spelet. Är det en värdig avslutning på serien?

B-rullemaraton: Manborg

ManborgBRULLE

Det är lite taskigt att bedöma Manborg så här precis efter att störtsköna Kung Fury och suveräna Turbo Kid tagit världen (och mig) med storm. Manborg utforskade trots allt den retroinspirerade b-filmsestetiken och 80-talskänslan redan 2011. Och jag skulle vilja påstå att filmskaparna på Retron-6 dessutom går ett steg längre.

Det är svårt att sätta ord på Manborgs uselhet. Den är så korkad och medvetet kass att det blir bra. Ja, faktiskt! Manborg bjuder på sanslöst fula stop motion-effekter och märkbart överdrivna green screen-bakgrunder, men faktum är att rubbet funkar. Allt är så genomruttet och superdåligt att det slår knut på sig själv och blir stor underhållning.

Manborg är en klantskalle och hans kompanjoner består av en kampsportsnubbe kallad ”#1 Man”, med kraftigt överdubbat tal (givetvis har han utrustats med en fet basröst) och två syskon, ständigt överspelande ”Justice” och supertuffa ”Mina”. Tillsammans ska de ta sig an elakingen ”Draculon” och hans onda medhjälpare ”The baron”. Detta innefattar gladiatorspel med leranimerade monster, vilda jaktscener på svävare och tuffa uppgörelser med Draculons arméer i den postapokalyptiska framtidsvärlden. Ja, det är precis så dumt som det låter.

Nej, Manborg är inte lika vass som sina efterföljande genresyskon. Men det är en film som ändå bör ses av alla som inte kan få nog av 80-talsnostalgi.


Nästa b-rulle att se: Bad Milo

Pepptoppen september


Yuko av Jenny Milewski
Var: Styxx Fantasy
När: 11 september

yuko_thumbBaksidestext: När Malin får veta att Yuko som bodde i hennes rum tog livet av sig i badkaret blir hon skakad, men det är inget mot vad hon blir när det kommer svart hår ur badkarsavloppet och dörrarna i korridoren stängs, trots att bara Malin är hemma. Allt oftare slängs alla deras skor huller om buller i korridoren, teven byter kanaler av sig själv och när Camilla försvinner spårlöst börjar hela situationen kännas ohanterlig – men vad ska de göra? Ingen kommer tro dem om de säger att Yuko spökar.


Continuum Säsong 4
Var: Syfy och HBO Nordic
När: 11 september

https://www.youtube.com/watch?v=gQTLcOCrYhg

Det har blivit dags att ta farväl av denna smått underskattade tidsresarpolisserie. Sista säsongen kommer bestå av sex avsnitt som ska avrunda det hela. Går det ens att knyta upp detta virrvarr av story-trådar på så kort tid? Jag lär ta reda på det i alla fall när serien återvänder.


Färjan av Mats Strandberg
Var: Norstedts
När: 14 september

farjanBaksidestext: I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på. Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.


Heroes Reborn
Var: NBC
När: 24 september

https://www.youtube.com/watch?v=0Tf7dIuRkcg

Heroes Reborn är vad titeln antyder. En en uppföljare till Heroes. Tv-serien som är mest känd för att fullständigt störtdyka efter en formidabel första säsong. Trailern ger lite hopp. Kan detta rent utav bli en lyckad återkomst?


Turbo Kid

Turbo-Kid

Jag hade stora förväntningar på Turbo Kid. Förväntningar jag redan på förhand visste var orättvisa och orimliga. Turbo Kid är trots allt en lågbudgetfilm som spelats in för en spottstyver. Men wow. Jag hade extremt roligt när jag såg filmen. Det verkligen skiner igenom hur mycket passion och engagemang som ligger bakom. Den har hjärta och charm i överflöd. Doppat i några liter smält ost. Och för att inte tala om blod.

För Turbo Kid är en 80-talspastisch med allt vad det innebär. Ostiga oneliners, galna mängder gore, och den flörtar rejält med Mad Max, men blandar också in tv-spelsestetik i mixen. Jag får ganska stora Mega Man-vibbar av huvudpersonen som spelas av, för mig helt okända, Munro Chambers. Han gör ett skapligt jobb men starkaste lysande stjärnan är utan tvekan Laurence Leoboeuf som är galet energisk i rollen som ”Apple”, hon har en magnetisk utstrålning. Största namnet på rollistan är Michael Ironside som rattar klassisk enögd superskurk. Han agerar i vanlig ordning med pondus och gör det riktigt bra.

Men det är inte en perfekt filmskapelse, det finns små skavanker här och där men inget som förtar helhetsupplevelsen. Det har såklart att göra med att det inte är ett filmprojekt med en massiv budget. Vissa scener känns lite ofärdiga och även om jag älskar den syntiga retromusiken tar den över lite väl mycket emellanåt.

På Twitter skrev jag så här efter att ha sett filmen: ”Turbo Kid var ett kärleksbrev till min uppväxt. Mad Max på BMX och splatter. Fet tumme upp.”

Jag tycker det sammanfattar Turbo Kid rätt bra. Det är en nostalgisk fullträff och en film gjord med stora mängder kärlek. Den är fånig och överdriven, men alltid med glimten i ögat. En hyllning till allt jag älskar med 80-talet och ett finfint hantverk.

Rapport augusti

Wyrmwood
Wyrmwood

Film:
Minioner – Barnbio. Fylld med trilla omkull- och pruttskämt. Ungarna gillade.
Revolver – Actionfylld men aningen substanslös. Helt okej.
Coherence – Lågmält om parallella världar och mystik. Gillade!
Creep – Found footage-thriller. Stundtals väldigt obehaglig.
Zombeavers
Wyrmwood – Underhållande och våldsam zombierulle. En överraskning.
The ABCs of Death 2 – Kortfilmsmaraton med skräck. Sämre än föregångaren men ändå hyfsad.
V/H/S/ 2 – Antologiuppföljare med found footage-skräck. Inte lika läbbig som ettan men jämnare nivå.
Odd Thomas – Charmig tolkning av Stephen Kings böcker om snubbe med en paranormal förmåga. Skaplig.
Manborg – Återkommer om denna…
Turbo Kid – Återkommer om denna…

TV:
Kvarteret Skatan Säsong 3 – Smått föråldrad humorserie men fortfarande stundtals rolig.
Bojack Horseman Säsong 2
Brooklyn Nine-Nine Säsong 2 – Finfin humoristisk slapp-tv.
Catastrophe Säsong 1

Bok:
Attentaten i Gallus – Eva Holmquist
Amatka – Karin Tidbeck

Tidigare rapporter 2015:
Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli

Statistik 2015:
Film: 39
Kortfilm: 2
TV: 24
Böcker: 15
Noveller: 10
Serieromaner: 3
Spel: 15

B-rullemaraton: Zombeavers

zombeaversBRULLEbanner

Under de senaste dagarna har jag roat mig med att sätta ihop listor på IMDB för filmer jag vill se. Det uppenbarade sig relativt snart att listan befolkades till störst del av fåniga skräckfilmer i b-rullefacket.

Jag har alltid fascinerats av skräck och komedi i kombination. Än idag stavas några av favoritfilmerna Braindead och Evil Dead 2. Och vem minns inte monster-skräckisar som Critters, Hotet från underjorden och Gremlins? På senare år har filmer som Black Sheep, Slither och Grabbers hållit fanan högt i denna subgenre.

Mitt nya livsmål blir därför att bocka av denna kavalkad av skabbiga b-filmer som jag bara måste se. En ny bloggserie är därmed född! Jag kallar den B-rullemaraton.


Zombeavers är just en sån där film. Intresset har funnits där sedan jag först såg trailern. Det verkade vara en ny härligt tramsig homage till denna anrika genre. Det vill säga, orimliga monster som löper amok och knasigheter uppstår, kryddat med blod och slafs givetvis. Kolla själva nedan. Visst ser det liiite lovande ut i alla fall?

Så vad tyckte jag? Nä, usch. Det här var ingen höjdare. Zombeavers är en slapp, oinspirerad och usel film. Klippningen är otajt och monstereffekterna är pinsamt dåliga. zombiebävrarna ser ut att vara ihopsnickrade på en kafferast. Allt sånt kan jag vanligtvis ha överseende med om charmen och glimten i ögat finns där men Zombeavers levererar tyvärr inte på några som helst plan.

Jag gillar ändå premissen och det finns ett kul upplägg här. Det är medvetet löjeväckande med bävrar som förvandlats till blodtörstiga små zombievarelser såklart. Att göra en monsterskräckis med djur som inte på nåt vis är skräckinjagande är ett recept som funkat förut. Och när människorna blir infekterade och förvandlas till bävermutationer är det stundtals riktigt lyckat. Men det räcker inte. Den där göttiga känslan infinner sig aldrig. Karaktärerna är FÖR dumma, manuset är obefintligt och skådespelarinsatserna är inget att hänga i granen de heller. Och återigen, bävrarna ser förjävliga ut. Allt är för kackigt helt enkelt.

Mitt b-rullemaration börjar alltså med en stor besvikelse. Jag hade ändå hyggligt stora förhoppningar på denna. Trist.


Nästa film i mitt b-rullemaraton: Manborg

Amatka

amatkaEn dystopisk tillvaro råder i Amatka. Det är en plats där kollektivet betyder mest och där stränga regler får den lilla kolonin att inte braka samman. Här är det ”styrelsen” som bestämmer med byråkratin som ledsagare. Inspektören Vanja anländer till Amatka för att undersöka medborgarnas hygienvanor. Men under undersökningen framgår det mer och mer som att det är nåt som inte står rätt till. Hon hittar information som döljs för invånarna om det samhälle de lever i.

Amatka är en fascinerande roman. Vanjas och de andras liv i kolonin målas upp som ett glädjelöst och inrutat sådant. Alla har sin plats i kollektivet. Barnen uppfostras i barnhus, utan sina föräldrar som de bara får träffa vid enstaka tillfällen. På Amatka är kollektivet större än familjen. Det handlar om att överleva i den nya instabila världen när den gamla inte finns kvar, till vilket pris som helst.

Karin Tidbeck skriver enkelt men elegant. Med små medel målas Amatka upp som en levande plats. En plats jag som läsare tror på. Det är också en tänkvärd historia fylld med intressanta frågeställningar. Allt är inte bara svart eller vitt och det finns rum för tolkning i berättelsen. Vems handlingar är egentligen goda? Vad är rätt eller fel? Jag vill inte avslöja mer än så men tro mig, upplösningen och romanens slut bevisar vilken makt ord kan ha.

Det här är en smart och läsvärd roman. En bok som klamrar sig fast efter att den är utläst och platsen Amatka har inte lämnat mig riktigt än. En tämligen avskalad berättelse som rymmer såväl filosofiska funderingar som kylig undergångsstämning. Hoppfullt men samtidigt skrämmande och olycksbådande. Precis som en riktigt bra dystopisk historia ska kännas.

Titel: Amatka
Författare: Karin Tidbeck
Genre: Dystopi
Utgiven av: Mix Förlag
År: 2012
Inköpsställen: Adlibris och Bokus
Övrigt: Karin Tidbecks hemsida och Twitter

På tal om lättsam tv …

Du kanske minns det förra inlägget? Bra! Med det färskt i minnet tänkte jag tipsa om ytterligare två tv-serier som visas just nu men som inte är animerade. Också dessa är av den mer lättsamma sorten.


Catastrophe
Var: SVT
Vad: En amerikansk reklamare och en engelsk lärare blir på smällen efter ett one night stand, tokigheter uppstår!


The Last Man On Earth
Var: TV6
Vad: Postapokalyps goes komedi. Ett virus har utplånat nära på jordens hela befolkning, en snubbe överlever. Eller finns det fler?