Amatka

En dystopisk tillvaro råder i Amatka. Det är en plats där kollektivet betyder mest och där stränga regler får den lilla kolonin att inte braka samman. Här är det ”styrelsen” som bestämmer med byråkratin som ledsagare. Inspektören Vanja anländer till Amatka för att undersöka medborgarnas hygienvanor. Men under undersökningen framgår det mer och mer som att det är nåt som inte står rätt till. Hon hittar information som döljs för invånarna om det samhälle de lever i.

Amatka är en fascinerande roman. Vanjas och de andras liv i kolonin målas upp som ett glädjelöst och inrutat sådant. Alla har sin plats i kollektivet. Barnen uppfostras i barnhus, utan sina föräldrar som de bara får träffa vid enstaka tillfällen. På Amatka är kollektivet större än familjen. Det handlar om att överleva i den nya instabila världen när den gamla inte finns kvar, till vilket pris som helst.

Karin Tidbeck skriver enkelt men elegant. Med små medel målas Amatka upp som en levande plats. En plats jag som läsare tror på. Det är också en tänkvärd historia fylld med intressanta frågeställningar. Allt är inte bara svart eller vitt och det finns rum för tolkning i berättelsen. Vems handlingar är egentligen goda? Vad är rätt eller fel? Jag vill inte avslöja mer än så men tro mig, upplösningen och romanens slut bevisar vilken makt ord kan ha.

Det här är en smart och läsvärd roman. En bok som klamrar sig fast efter att den är utläst och platsen Amatka har inte lämnat mig riktigt än. En tämligen avskalad berättelse som rymmer såväl filosofiska funderingar som kylig undergångsstämning. Hoppfullt men samtidigt skrämmande och olycksbådande. Precis som en riktigt bra dystopisk historia ska kännas.