Pånyttfödelsen

Länge sen sist. Svårt att hålla mina labbar ifrån bloggandet när något så här viktigt gör comeback i tv-rutan. Daredevil: Born Again har haft premiär på Disney Plus och vad ska man säga. Det är kanske inte läge att ropa hej riktigt än men efter de två premiäravsnitten tycker jag Born Again levererar precis det jag önskade mig. Ett pulserande, levande New York, magnifika prestationer av Charlie Cox och Vincent D’onofrio som Matt Murdock/Daredevil och Wilson Fisk samt en story som känns intressant och vågar ta ut svängarna.

Turerna har varit många och krokiga. Först snackades det om en ”soft reboot” med ett fåtal av Netflix-seriens skådisar tillbaka i sina roller. Fyra avsnitt spelades in, slängdes i soptunnan, showrunners och regissörer sparkades och ett omtag gjordes. Born Again känns i sin färdiga form som en rak fortsättning av originalserien. Som ett stort fan av de första säsongerna är jag tacksam över att Marvel och Disney tänkte om.

Disneys Daredevil har mycket gemensamt med föregångaren men det finns skillnader. Inramningen och stämningen är till viss del snarlik men mer filmisk. Med mer kosing kommer fler möjligheter. Kanske har den tappat lite av den här råa mörka känslan från tidigare men tar också igen det med snygg scenografi och musikaliska arrangemang som känns mer påkostade. New York som kuliss upplevs mer sprudlande och levande denna gång samtidigt som inspelningsplatserna är fler och mer varierade.

Jag har läst en del om klagomål vad gäller tempo, dålig cgi och en upprepande handling men känner personligen inte att något av detta stjälper serien hittills. Jag är väldigt förtjust i att storyn skyndar långsamt och att vi får tid på oss att lära känna och återse karaktärerna ordentligt. Sedan kan jag också uppskatta att Daredevil känns mer akrobatisk och ”superhjältig” den här gången. Mer skuttande och svingande på skyskrapor gör karaktären mer lik förlagan från serietidningarnas värld vilket jag gillar men förstår att det inte går hem hos alla som föredrar Netflixseriens mer verklighetsförankrade hjälte.

Som sagt. Det finns inte mycket klaga på än så länge. Nu håller jag tummarna för att den starka öppningen vittnar om en säsong som vi kommer minnas med samma glädje som de tidigare.

Ett gäng populärkulturella reflektioner för 2022

Long time no seen. Blogg eller inte blogg. Det har lutat åt det senare en längre tid men jag är inte redo att ge upp min plats på nätet riktigt än. Det är skönt att ha ett forum för mina nörderier när andan faller på, även om mina lösryckta tankar förmodligen inte når ut på samma sätt som innan. Här kommer ett litet uppsamlingsheat av reflektioner och snabba omdömen jag gjort under året hittills.

2022 är än så länge fantasyns år. Jag har bland annat satt tänderna i den sista boken i The Witcher-serien, en serie som jag tycker växte på mig bok för bok. Det är nåt visst med monsterjägaren Geralt och spelmannen Dandelion (eller Riddarsporre som han kallas i den svenska översättningen). Nu ser jag fram emot den tredje säsongen av Netflix-serien, säsong två var klart vassare än den första enligt min mening. Finns fortfarande mycket göttigt att ösa ur från böckerna kommande säsonger.

Och på tal om fantasy på tv, The House of the Dragon inledde starkt, snacka om snygg tv-serie! Vi får se vart det tar vägen men jag gillade det mesta med pilotavsnittet. Tung stämning, bra casting och en intressant intrigfylld premiss. Finns potential att bli hur bra som helst detta. Kan Maktens ringar, Amazons svindyra Sagan om ringen-serie ens hävda sig mot detta? Redan nästa vecka har vi svaret. De första reaktionerna under pressvisningen lovar gott även om medierna oftast är en gnutta överentusiastiska i sina tidiga omdömen.

Sträckglodde dessutom igenom The Sandman förra veckan. Gillade skarpt! Oväntat bra filmatisering av serietidningen. De första fem avsnitten var starkast och jag tror den funkat ännu bättre om man hackat upp säsongen i två delar och släppt som miniserie. Det blev lite spretigt när den andra halvan helt bytte spår.

Jag har läst en del böcker också utöver Felet med Eden som jag redan bloggat om. Årets största läsupplevelse är ändå Grim av Sara Bergmark Elfgren. Riktigt stark bok som rekommenderas varmt! John Ajvide Lindqvists senaste, Verkligheten, har sina stunder men är inte en av hans bättre. Pestkung av Mikael Strömberg är en härligt udda sak där författaren själv spelar huvudpersonen. Riddaren av de sju konungarikena av George R.R. Martin är också den värd att kolla upp. En väldigt charmig fantasyberättelse om en häckriddare som slår följe med en väpnarprins.

Kommande veckor kommer jag ägna framför dumburken på kvällarna när sensommarmörkret tränger sig på med bland annat She-Hulk, Andor, House of The Dragon och Maktens ringar. Jag har dessutom ett par avsnitt kvar av superba Better Call Saul att ta mig igenom. Det kommer bli fint som snus.

Felet med Eden

Felet med Eden är första delen i en gastkramande dystopi om världen efter en dödlig pandemi.

När sjuttonåriga Ava vaknar från den nya influensan tillhör hon de äldsta i världen. Influensan har dödat nästan alla utom de riktigt unga. Hon har hamnat i Eden, det paradis som en klick av de äldre överlevarna har byggt. Men Eden framstår mer och mer som en oförsonlig plats, där empati är ett skällsord och alla tvingas tävla mot varandra.
Frågorna gnager i Ava. Varför har hon, begåvad men sällan bäst, placerats med eliten? Och hur har ett helt nytt samhälle kunnat skapas på bara några månader?
Alla frågor landar i samma svar: Något är skrämmande fel med Eden.

Jag har läst E.P. Uggla förut. De två böckerna som utgör ”Första hösten” är något av det bästa jag läst på senare år. Vansinnigt spännande med innovativa och läbbiga monster som befolkade den postapokalyptiska världen. Jag är svag för fantasifulla domedagsvarelser. Författarens senaste alster har definitivt beröringspunkter med nämnda bokserie men här lyser monstren med sin frånvaro, men det är inte mindre läskigt för det.

I Felet med Eden har samhället som vi känner det helt omkullkastats. Eden är en plats där prestation belönas med bekvämlighet, bättre mat och förmåner. De överlevande ungdomarna som befinner sig instängda i kupolen utanför den pandemidrabbade omvärlden drillas stenhårt i avancerade ämnen. Eleverna delas in i klasser baserat på deras prestationsnivå, ju sämre de presterar desto jävligare blir tillvaron. Här är det var och en för sig och all form av empati betraktas som en svaghet.

E.P. Uggla har verkligen lyckats bygga upp något eget här. Även om upplägget flörtar med ungdomsdystopier som Hungerspelen och liknande känns det fräscht och påhittigt. Den nya världen är skrämmande och stundtals vidrig, precis som de hjärntvättade ungdomarna som bor där. Det som talar emot är väl som alltid med tilltänkta trilogier och längre bokserier att svaren uteblir.

Som titeln antyder är det någonting som inte står rätt till med det nya samhället Eden och samtidigt som handlingen långsamt pusslar ihop vad som faktiskt pågår sitter jag med många frågetecken kvar när boken är utläst. Men jag gillade verkligen det här. Karaktärerna är välskrivna och handlingen far fram i ett raskt tempo, det är utan tvekan en så kallad bladvändare. Trots avsaknad av bokstavliga monster är jag med på tåget och kommer definitivt sätta tänderna i nästa del också.

Titel: Felet med Eden
Författare: E.P. Uggla
Genre: YA, dystopi
Utgiven av: Bonniers Carlsen
Utgivningsår: 2022

Läget (februari 2022)

I februari…

… läser jag/lyssnar jag på: Felet med Eden av E.P. Uggla. ”En Hungerspelen för 2020-talet!” pryder bokens framsida och det är såklart lika mycket en smart säljpitch som en förhållandevis bra förklaring till bokens innehåll. Mindre pilbågar och ond bråd död här men en intressant och skrämmande framtidsvision som verkligen är spännande och läsvärd än så länge halvvägs in.

… tittar jag på: Såg precis klart Peacemaker, spinoff-serien baserad på James Gunns The Suicide Squad. Det är ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i våldsamma, humoristiska tv-serier om antihjältar. Nästan uppe i samma klass som fantastiska The Boys. Är redan klart att det kommer en ny säsong glädjande nog. Nu spisas istället den andra säsongen av Raised by Wolves, denna underliga dystopiska science fiction-serie med fokus på religion och kolonisering. Den är lika fascinerande som den stundtals är helt obegriplig. Jag gillar verkligen detta, framförallt för att den inte liknar någonting annat på tv just nu.

… ser jag fram emot:
The Batman (film, 2:a mars, bio) Är försiktigt optimistisk. Gillar Matt Reeves tidigare filmer och de trailers som släppts lovar gott.
Moon Knight (tv-serie, 30:e mars, Disney+) Dags att Disneys streamingtjänst får till det med sina superhjältar. Serierna har alla varit skapliga men ingen fullträff än så länge, kanske kan Moon Knight ändra på detta.

Bokslut 2021

2021 års…

… läsfynd: Vägsjäl av Lars Carlberg
Det här är en minst sagt annorlunda roman med en helt egen stil som lika delar underhåller som väcker tankar och funderingar. Dessutom innehåller den Ålräven, en av de mest intressanta och underliga monster jag fått nöjet att läsa om i en bok. Det är stundtals poetiskt och tankeväckande för att i nästa stund handla om att köra räsersnabbt på moppe och göra ”örn örn”.

… tv-skräll: Invincible
En animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.

… slasher: Konferensen av Mats Strandberg
Boken är spännande, håller högt tempo och innehåller en del riktigt slafsiga scener. Styrkan är personporträtten som gör att jag verkligen känner för karaktärerna som drabbas och kan konstatera att Mats Strandberg behärskar även denna genre till nära perfektion.

… superhjältetrams: Jupiter’s Legacy
Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig. Supertrist att det bara blev en säsong.

… tegelsten: Vänligheten av John Ajvide Lindqvist
Jag förundras över hur lättläst och engagerande en sådan här mastig tegelsten på drygt 700 sidor kan vara. Sidorna fladdrade verkligen förbi och karaktärerna är lätta att tycka om och spännande att följa. Det finns mycket att gilla med Vänligheten trots avsaknad av riktigt obehagliga läskigheter. Den spelar på ett brett känsloregister och blandar sorg, glädje och spänning på ett omtumlande sätt. En klart annorlunda och märkvärdig läsupplevelse som skakar om och berör.

… mest skruvade läsning: Det jävla djuret av Mårten Dahlrot
Snacka om skruvad berättelse. Och som jag älskar det. Ofiltrerat, grovhugget och rappt. Motsatsen till finkultur. Jag blir alltid glad när en bok lyckas överraska mig som läsare. Det jävla djuret är en sådan bok. Inget överdrivet finlir med vackra meningsuppbyggnader och intrikata personporträtt utan bara jävligt rolig och trivsam läsning om en missbildad monsterkanin.

… dystopi: Sweet Tooth
Det är en känslosam, bedårande och superfin tv-serie trots alla hemskheter. Sweet Tooth är serien jag inte visste att jag behövde med en annorlunda take på efter katastrofen-berättelser med lika delar mörker som fina stunder.

… återseende: Metroid Dread
Metroid Dread är mer än jag någonsin önskade. Det är absurt med tanke på mina skyhöga förväntningar. Den här spelserien har betytt så mycket för mig och jag tycker att Nintendo och Mercury Steam har slagit en homerun med Dread. Det är en perfekt mix av allt det där jag älskar med den 35 år gamla serien. Skräcksegmenten från Fusion, utforskarglädjen från Super och en finslipning av spelmekaniken från Samus Returns. Släng på en riktigt bra handling, snygga mellansekvenser, fantastiska bossfajter och den bästa porträtteringen av Samus hittills.

… rymdroman: Uppdrag Hail Mary: ensam i rymden av Andy Weir
Extremt nördigt och väldigt spännande om en ensam vetenskapsman på en desperat rymdresa för att rädda mänskligheten. Det finns många likheter med The Martian, där jag visserligen bara sett filmatiseringen med Matt Damon, men framförallt de vetenskapliga nörderierna och den utsatta känslan. En riktig höjdare!

… fantasy-serie: Berättelsen om blodet
Jag är fortfarande helt tagen av Björkelids vackra språk, det är sagolikt, drömskt och levande. Hösthaggan, vitterspår, galgmän, hirdjägare, bitvargar, sommarynglet, vildeld och så vidare. Äventyret vimlar av udda skapelser och fascinerande ord. I slutändan bildar de fyra böckerna en fantastisk helhet. De alla känns unika med varierad uppbyggnad och ton. Karaktärerna som griper tag är många, historien är svindlande och omvälvande. Jag kommer bära med mig den här bokserien länge.

Bubblare (eller bra grejer som också bör nämnas som hastigast): Shadow and Bone, Senare av Stephen King, Possessor, Tenet, A Quiet Place Part 2, Dune, Spider-Man: No Way Home, The Witcher S2

Under 2021 har jag…
…sett 42 filmer och 60 tv-säsonger
…läst 22 böcker och 1 novell

Läget (december 2021)

I december…

… läser jag/lyssnar jag på: Mörkt land av J.S. Axell. Uppföljaren på Mörk stad som jag gillade skarpt. En riktigt bra undergångsberättelse i stil med The Walking Dead. Har nyligen börjat läsa så har inte allt för mycket att säga än.

… tittar jag på: Massvis! Just nu följer jag Hawkeye och The Wheel of Time. Hawkeye har startat lovande, tre avsnitt in har den potential att vara den bästa Marvelserien på Disney+ om det fortsätter så här. The Wheel of Time är lite av en besvikelse hittills. Träiga skådisar, omotiverat överanvändande av magiska effekter och rätt hafsigt berättande. Skaffade nyligen Apple TV+ och tagit mig igenom Foundation och de två säsongerna av Ted Lasso. Älskade Foundation! Kan det här vara den snyggaste science fiction-serien någonsin? Jag läste Stiftelsetrilogin för en herrens massa år sedan som finnig tonåring, så har den inte helt färskt i minnet, men det känns som tv-serien är något helt annat. En storslagen och ambitiös rymdopera minst sagt, längtar redan efter säsong två. Gillade Ted Lasso också, härlig feelgood med bra karaktärer.

… ser jag fram emot:
The Expanse säsong 6 (tv-serie, 10:e december, Prime Video) De senare årens bästa rymdopera får sitt avslut i och med den sjätte och sista säsongen. Ska bli intressant att se hur allt knyts ihop.
The Witcher säsong 2 (tv-serie, 17:e december, Netflix) Den första säsongen var ojämn men i sina bästa stunder riktigt vass. Har läst sex böcker i serien så har rätt bra koll på vad vi kan förvänta oss. Hoppas på en tajtare säsong den här gången.
The Book of Boba Fett (tv-serie, 29:e december, Disney+) Med tanke på att The Mandalorian bara blivit bättre och bättre hoppas jag spinoffen med allas vår favoritprisjägare från Star Wars-universumet visar var skåpet ska stå direkt.

Sagan om drakens återkomst: Farornas väg

Sådär. Första boken, Farornas väg, i Robert Jordans mastiga följetång The Wheel of Time, eller Sagan om drakens återkomst som den kallas i Sverige, är utläst. I ärlighetens namn innehåller den ungefär allt jag tänkte mig. Alla klassiska fantasytroper finns med här.

Boken handlar om Rand, en ung fåraherde som är tvungen att fly tillsammans med sina jämnåriga vänner Mat, Elayne och Perrin, när deras hemby attackeras av ondskefulla varelser. Med på flykten från hembyn har de magikern Moiraine och hennes Väktare Lan, men också ”lekaren” Tom. Rand och hans vänner sägs vara utvalda och ett hot mot ”Den svarte” som därför sänder sina monstruösa hantlangare efter dem. Visst känns det igen?

Ja, The Wheel of Time är till en början väldigt klassisk Sagan om ringen-fantasy. Ett gäng utvalda unga hjältar som ger sig ut på en farlig resa för att bekämpa ondskan. Det sägs att de senare böckerna i serien frångår mallen av en reseskildring med mer tonvikt på politiska intriger och krig några böcker in. De svenska utgåvorna skiljer sig dessutom en hel del åt eftersom de är uppdelade i fler delar. Farornas väg utgör egentligen bara halva den första boken i serien The Eye of the World. Det här gäller samtliga utgivningar så med sina 22 delar (de sista tre böckerna finns inte översatta till svenska) har jag att göra ett tag framöver.

Jag kommer fortsätta ta mig an The Wheel of Time, det är trots den klichéartade tonen en spännande och välskriven berättelse än så länge. Sedan är jag ruggigt nyfiken på hur tv-serien kommer att anamma förlagan vilket ändå varit den största drivkraften till att ta sig an bokserien för egen del. Redan på fredag är det dags att få reda på om den är något att ha när Amazon Prime Video publicerar de tre första avsnitten. Jag hoppas verkligen att det inte är en ny The Shannara Chronicles, för det var verkligen ingen höjdare, utan något mer kvalitativt än så.

Läget (november 2021)

I november…

… läser jag/lyssnar jag på: Sagan om drakens återkomst: Farornas värld som den heter här i Sverige. Den första delen i Robert Jordans långkörare The Wheel of Time alltså. Både som research inför Amazons kommande tv-serie men också av ren nyfikenhet. Det var cirka tjugo år sedan jag läste denna bok och minns den som riktigt bra. Ska bli intressant att se om mitt 41-åriga jag fortfarande håller med mitt tjugoåriga jag.

… tittar jag på: Avverkade precis den animerade Netflix-serien Inside Job om en skuggorganisation som i hemlighet styr världen och mörkar massa fuffens. Det finns likheter med Rick and Morty och även om denna inte är riktigt så vass, är det en kul och välgjord serie med bra karaktärer och skön humor. I och med intåget av HBO Max har det blivit massa film också. Mortal Kombat är nog det sämsta jag skådat i år. Ett riktigt bottennapp. Godzilla vs. Kong är lika fånig och korkad som de tidigare nygjorda Godzilla-filmerna men man vet vad man får här och ibland är det precis vad man behöver. Stora monster som spöar skiten ur varandra. Underhållande trams! The Suicide Squad gillade jag däremot skarpt. Härligt karaktärsgalleri, skoj humor och oväntat våldsam action. Flera minnesvärda scener oftast med King Shark involverad. Fler filmer med honom tack! Ser verkligen fram emot spinoff-serien Peacemaker som har premiär i januari.

… ser jag fram emot:
Dune (film, 1 november på HBO Max). Missade denna på bio men får en ny chans nu. Förväntningarna är orimligt höga på denna efter alla lovord.
The Wheel of Time (tv-serie, 19 november på Amazon Prime Video). Känns som det här kan bli hur bra som helst eller hur uselt som helst. Håller alltid tummarna för att alla nya fantasy-serier ska vara bra.
Cowboy Bebop (tv-serie, 19 november på Netflix). Är inte speciellt bekant med animén men att döma av trailern ser det lovande ut.
Death’s Door (tv-spel, 23 november på Nintendo Switch). Haft ögonen på det här länge. Zeldalikt actionäventyr med supersnygg art direction.
Hawkeye (tv-serie, 24 november på Disney+). Kan Marvels tråkhjälte nummer ett bli en bra tv-serie? Jag hoppas det! Serieföljetången av Matt Fraction är riktigt bra och denna verkar influeras av just serietidningen.

HBO Max släppt i Sverige

En nygammal streamingtjänst gör entré på den svenska marknaden. HBO Nordic har blivit HBO Max. Gränssnittet och användarupplevelsen har förbättrats och mycket av utbudet går äntligen att se i högre upplösning. Främst är det ett gäng nyare filmer som man kan notera. Mortal Kombat, Godzilla vs. Kong, The Suicide Squad, Malignant och Space Jam: A New Legacy är några exempel på nytt innehåll som tjänsten bjuder på. En rätt så tilltalande lineup för all del. Och med Dune som har premiär på tjänsten redan nästa vecka går det inte att klaga på nya filmer att streama. Jag har redan testkört tjänsten i form av Godzilla vs. Kong och The Suicide Squad och allt verkar fungera fint. Bättre bildkvalité än HBO Nordic men tveksam till att det rör sig om 4K som informationen påstår.

I övrigt vid en första anblick är det inte mycket som har hänt. Det mesta är sig likt från HBO Nordic. Det som gör mig en gnutta besviken är att DC-hubben verkligen ekar tom. Knappt några animerade filmer eller serier och den enda gamla DC-filmen är Superman III. Här finns det definitivt förbättringspotential. Jämför man med den amerikanska motsvarigheten som erbjuder cirka hundra filmer och serier är det en gigantisk skillnad. Detsamma gäller Warner Bros äldre klassiska filmbibliotek, här finns det massvis att fylla på med.

Potentialen finns där för HBO Max men i likhet med Disney Plus-lanseringen känns det lite fattigt på sina håll. Men Disney har verkligen har spottat upp sig under sitt första levnadsår, och på samma sätt tror jag HBO Max kommer bli en streamingplattform att räkna med i framtiden. Alla förutsättningar finns där med stora aktörer som HBO, Warner Bros och DC om de kontinuerligt fyller på med nytt material. Abonnemanget är riktigt prisvärt och dealen med 45 dagar från bio till streaming lockar såklart.

Tjänsten är bara i sin linda och det är svårt att bedöma hur väl den kommer stå sig mot de två stora, Netflix och Disney+. I nuläget finns det lite att jobba på men för 44,50 i månaden för nya abonnenter och 699 per år för gamla (borde det inte vara tvärtom?) är det trots en del hål innehållsmässigt en riktigt bra deal hur man än vänder och vrider på det.

Metroid Dread

Det finns så mycket att säga om detta. Metroid Dread är mer än jag någonsin önskade. Det är absurt med tanke på mina skyhöga förväntningar. Den här spelserien har betytt så mycket för mig och jag tycker att Nintendo och Mercury Steam har slagit en homerun med Dread. Det är en perfekt mix av allt det där jag älskar med den 35 år gamla serien. Skräcksegmenten från Fusion, utforskarglädjen från Super och en finslipning av spelmekaniken från Samus Returns. Släng på en riktigt bra handling, snygga mellansekvenser, fantastiska bossfajter och den bästa porträtteringen av Samus hittills. Allt sammantaget gör det till det bästa Metroid-spelet någonsin.

Ja, jag är faktiskt beredd att påstå det. Just nu i denna stund känns det så i alla fall. När eftertexterna rullade sent igår kväll var jag lyrisk, rent av lycklig. De gjorde det! En fortsättning på Metroid Fusion 19 år senare som mot alla odds bockar av allt som är bra med serien. En sjukt välkommen överraskning med tanke på att Mercury Steams första försök med serien, Samus Returns innehöll många tillkortakommanden. Ett helt okej spel men med alldeles för mycket fokus på den nya counterattacken vilket konstant pajade spelets flyt och snabbt gjorde striderna enformiga.

Det finns såklart spår och influenser från Samus Returns i Dread men här har allt vässats och polerats till perfektion. Samus rör sig som en parkourninja och är en fröjd att styra, och det behövs. Bossarna i spelet är ingen dans på rosor. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag fick bita i gräset under spelets gång men betydligt fler gånger än i något annat Metroid tidigare. De senare årens Metroidvania-utmanare som Hollow Knight, Ori och Axiom Verge i all ära men Metroid Dread är för mig en återkomst som bevisar att originalet fortfarande är bäst.

Jag har läst ett gäng intryck och recensioner från spelet, merparten är väldigt positiva och med snittbetyget 88 på Metacritic är det glädjande nog en succé. Nu håller jag tummarna för att spelet säljer riktigt bra också. Metroid är vanligtvis en av de spelserier från Nintendo som inte gör speciellt bra ifrån sig försäljningsmässigt. Jag vägrar att vänta lika länge på en ny del i serien igen. Men för att Nintendo verkligen ska tro på Metroid igen är det siffrorna som talar. En sak är åtminstone säker, här och nu är Metroid Dread värd all väntan.