Spiderwick

vattar-i-vaggenJag har svårt att uttrycka mig om litteratur som är avsedd för en annan målgrupp. Det är klurigt att leva sig in i hur någon annan uppfattar det som konsumeras. Så har det varit med Spiderwick-serien. Jag har nämligen högläst alla fem delar för min äldste son. Åttaåringen (som faktiskt blir nio om bara några dagar) har älskat varenda del och vad jag tycker är egentligen helt irrelevant. Såklart.

Det är inte så att jag inte gillat böckerna, för det gör jag, men det är lite för enkelt för min smak. Förutsägbart och simpelt. Samtidigt tror jag att jag också hade älskat serien vid samma ålder. Det är en fantasysaga med troll, jättar och älvor, men det handlar också om syskonen Jared, Simon och Mallory som hamnat i kläm vid föräldrarnas separation.

Vardagsproblem och familjerelationer varvas med actionfyllda upptåg. Det är en bra balans mellan dessa olika beståndsdelar och det är lätt att känna för syskonen Grace, de är alla älskvärda karaktärer och Spiderwick-serien är utan tvekan det bästa i barnkategorin jag läst i vuxen ålder. Så jag är lite kluven, men som sagt, jag är inte rätt målgrupp. Det är jättebra barnböcker och vi kan lämna det så.

Häromdagen såg vi filmen som är baserad på böckerna. En mycket bra tolkning. Den har skalat bort en del från böckerna, vilket givetvis var nödvändigt för att klämma ihop fem böcker på en och en halv timme, men den var bra. Oväntat bra till och med.

Både böcker och film rekommenderas därför varmt om du har en yngre familjemedlem där hemma (men fungerar givetvis precis lika bra för en vuxen med barnasinnet kvar).

Efterlängtad fantasy i tv-rutan

ShannaraChronicles1

Jag är övertygad om att många, rent av de flesta, kommer rynka på näsan åt det här. The Shannara Chronicles är såpopera med ovanligt mycket glittrande effekter. Det inledande dubbelavsnittet bjuder på demoner, magi och trollkarlar i överflöd. Det är mer Sagan om ringen möter Legend of the Seeker än Game of Thrones. Så den som väntar sig ett nytt Game of Thrones lär bli rejält besviken. Men lugn, den är bättre än Legend of the Seeker, jag lovar.

Det syns att produktionsvärdet är högt, serien ser förbaskat bra ut med läckra miljöer och oväntat välgjord cgi. Skådisarna är av varierad kvalité men överlag presterar merparten stabilt. Några kända ansikten som John Rhys-Davies som alv-kung och Manu Bennet som magiutövande druid dyker till exempel upp.

The Shannara Chronicles är som om Ungdomskanalen The CW (som ligger bakom Supernatural, Arrow och The Flash med flera) skulle få för sig att göra en fantasyserie men med en större säck pengar till sitt förfogande än de är vana vid. Lite paradoxalt nog är det MTV som står bakom satsningen, den forna musikkanalen som numera är synonym med skräpig reality-tv. Med sin fantasyproduktion vill man erbjuda något nytt, en tv-serie som ska tilltala en bred målgrupp, båda gamla och unga, det märks. Den växlar ständigt i ton från skitig och rå, till tramsig och ungdomligt naiv.

För egen del är jag redan jävligt hooked! Gött med lite klassisk fantasy på tv som känns påkostad och välgjord. Ärkeskurken i form av en creepy demondruid är skräckinjagande som få och är bara han anledning nog till att kolla vidare. Jag hoppas bara inte hela budgeten spenderades på det imponerande pilotavsnittet.

Urmakarens värld

Omslag_urmakarenLove Kölle har sedan debuten med Galtmannen gått sin egen väg och skaffat sig en helt egen röst som författare. I en strävan efter att återuppliva pulpiga kioskromaner från svunna tider förvandlas istället hans texter till något egensinnigt och udda – en helt egen författarstil.

Konceptuellt är Urmakarens värld en vidareutveckling av Rymdvoodoo vid Apacheravinen!, Kölles förra bok. Men medan Rymdvoodoo var ett underhållande virrvarr av idéer, skisser och lösryckt prosa så är Urmakaren mer sansad i sin uppbyggnad. Novellsamlingen är förvisso stundtals bisarr och skruvad men världen och berättelserna som utspelar sig däri är genomtänkta och snillrikt utformade. Det känns mer strukturerat och eftertänksamt.

Huvudpersonen i boken är staden Oltova som är belägen i det som kallas det borgoviska imperiet, där utspelar sig merparten av alla noveller. Det fiktiva universumet Kölle byggt upp beskriver han själv som:

”… ett ganska typiskt high fantasy-rike som relativt nyligen genomgått en omfattande industrialisering, vilket innebär att magin dröjt kvar och korsbefruktats med den ångdrivna tekniken på alla möjliga och omöjliga sätt.”

Det osar därför av steampunk om världsbygget och det vimlar av ångdrivna manicker bakom varje krön i Oltova. Jag gillar verkligen upplägget med att en värld får verka som utgångspunkt för en novellsamling som i det här fallet. Världen agerar ramverk och håller ihop bokens korta texter. Jag känner mig snabbt hemtam trots att novellerna beskriver helt olika skeenden och situationer, världen som röd tråd gör sig ständigt påmind, oavsett om det rör sig om tankeätande hjärnspindlar, en vild jakt på monstruösa skuggvarelser eller gränsöverskridande vetenskapliga upptäckter.

Urmakarens värld är ett sällsynt hantverk och en ny fjäder i hatten för en författare som ständigt återuppfinner sig själv och sitt berättande. Det här är hans bästa verk hittills.

Titel: Urmakarens värld
Författare: Love Kölle
Genre: Steampunk, science fiction, novellsamling
Utgiven av: Sigill förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Sigill förlag, Adlibris och Bokus

Malik Han

Malik-HanJag läser sällan fantasy nu för tiden. Vad det har att göra med vet jag inte riktigt för egentligen älskar jag magin, världarna och de intressanta skildringarna av karaktärer och folkslag de brukar innehålla. Kanske beror det på att det känns för mastigt att ta sig an det omfångsrika berättandet som verken i genren oftast är kända för.

Nu är Henrik Larssons novell Malik Han snarare motsatsen. Den är 21 sidor kort och långt ifrån så omfattande och informationsrik som jag är van vid. Novellen handlar om en utvald krigare vid namn Renia Alim som fått uppdraget att besegra barbarkrigarnas hövding. Han sägs vara oövervinnelig men Renia och hennes medhjälpare Qar har en plan för att stoppa barbarernas plundrande och utmanövrera ledaren.

Det är pang på rödbetan från första sidan och jag sveps med i historien. Jag gillar hur det finns en mystik kring den kvinnliga protagonisten, men likaså medhjälparen och den skräckinjagande Malik Han. Vilka är dem egentligen? Jag vill veta mer om alla inblandade men ändå inte. Det är trevligt att inte bli skriven på näsan. Larsson lockar in mig i hans värld och skriver med ett driv och med bra pondus utan att gå in på onödiga detaljer. Han behärskar det korta formatet och bevisar att fantasy inte måste vara tung och omfattande för att fungera.

Det här är femte delen i Larssons e-novellserie om Livgård och det går finfint att läsa den fristående som jag har gjort men ett sug efter att läsa resten har definitivt infunnit sig.

Titel: Malik Han
Författare: Henrik Larsson
Utgiven på: Mix Förlag
År: 2015
Inköpsställen: Adlibris och Bokus
Henrik Larssons hemsida

”Det största problemet är hur sjutton man stänger av sin hjärna?”

Marcus Olausson ligger bakom fantasyserien ”Serahema Saporium” som i nuläget består av två böcker, ”De rotlösa” och ”Bäraren”, sammanlagt ska det bli sex delar. Jag frågade ut Marcus om hans författarskap, varför han valt fantasy som genre och om att få tiden att räcka till. Det resulterade i en personlig och öppenhjärtlig intervju.

marcusoBerätta lite om din bokserie Serahema Saporium.
Det är en serie som kommer att spänna över några tusen år i världen Serahemas historia och framtid. Från början var det en samling lösa idéer som jag fått till mig genom drömmar och meditation, men jag hittade en röd tråd och såg hur jag kunde knyta samman allting. Mina läsare kommer kanske tycka att seriens titel är konstig men där finns en baktanke. Skyll på ingenjören Olausson. Varje del i serien kommer att ha en egen siffra följt av bokens löpnummer. Allting tar sin början med med 1: – d.v.s. Serahema Saporium 1:1 t.o.m. Serahema Saporium 1:6 vilka utspelar sig under en medeltida tidsepok. Handlingen inleds som en traditionell berättelse av karaktären utvald föräldralös person ska rädda världen. Allteftersom berättelsen utvecklas hoppas jag att läsaren inser att det inte är den delen av berättelsen som är viktig, men jag förstår att jag tagit en risk genom att inleda i en stereotyp form. Idag hade jag förmodligen gjort annorlunda men jag lovar att jag kommer att bjuda på rejäla överraskningar. Och att kvinnorna kommer ges betydligt mer utrymme vad det lider. Eftersom det är de första böcker jag skriver kan man nog se en tydlig parallell i Elderims utveckling och min egen då jag var i tjugoårsåldern när embryot till berättelsen började ta form. Nu är jag snart fyrtio och många erfarenheter rikare. Mina egna ungdomliga kärleksbekymmer har nog färgat de olyckliga scenarion som utvecklas under seriens gång. Jag är inte direkt snäll mot karaktärerna.

Hursomhelst. Den unge Elderim ger sig ut i Serahema för att lära sig magierna och främst den kraftfulla magi som kallas Saven. Ett stort hinder är att kyrkan och religionen Ba-Repta har bannlyst Saven och därför är det med fara för livet som man försöker använda den. Dessutom finns inga läromästare och magiformen i sig är livsfarlig då man som användare kastar in sin själ i potten. På vägen träffar Elderim legosoldaterna Rendon och Cal som försöker förhindra ett kungamord. De slår följe och de inser att de är mer än ett kungarike som står på spel då mörkrets makter gör allt för att hindra dem. Mycket av intrigen är resultatet av ett triangeldrama som har lett till ett begär av blodshämnd och att två bröder nu är dödsfiender.

Eftersom råmanus till Serahema Saporium 1: är klart har jag så smått börjat utforska Serahema Saporium 2 som kommer utspela sig i ett framtida Serahema. Världen kommer då att skilja sig väsentligt från det vi får ta del av i den första installationen och jag ser framför mig en miljö som är en mix av amerikanskt 30-40 tal, ett lo-fi Star Wars och romarriket. Vad det lider får man reda på varför världen ser så annorlunda ut. Jag har redan skrivit en novell för att känna på världen och grundförutsättningarna för de intriger och konflikter som finns där och tror det blir rätt läckert faktiskt.

derotlosaVarför fantasy?
Den frågan har jag också ställt mig. Jag har märkt på boksigneringar att det hade varit betydligt enklare att sälja deckare, men svaret är helt enkelt att jag älskar fantasy och det fantastiska, även skräck och sci-fi. Ska man lägga ner allt arbete det trots allt innebär att skriva en bok så tror jag en grundförutsättning är att man brinner för sin genre och känner till dess förutsättningar och fallgropar. Dessutom är det bra att vara medveten om vilken målgrupp man skriver för. Fantastiken kan trots allt innehålla samma grundelement som deckare och feelgood-romaner men det är den, om än så lilla, beröringen av förhöjd verklighet, magi eller övernaturligheter som ända sedan barnsben har lockat och förtrollat mig. När jag bestämde mig för att börja skriva var det när jag insåg att jag hade något att bidra med. Just då fanns det ingen svensk motsvarighet till episk fantasy fast på senare år har storheter som Erik Granström med flera lyckligtvis visat att vi i lilla Sverige också kan.

Du verkar leva dig in i den värld du skapat. Du har skapat ett brädspel, ritat kartor och tillverkat en monsterdräkt baserad på en karaktär från dina böcker. Hur kommer det sig tror du?
För mig har alltid Serahema varit verkligt även om namnet inte alltid har funnits där. När jag skriver är jag verkligen där och får ta del av något som har hänt eller händer framför mina ögon. Om jag ska kunna gestalta världen och levandegöra den även för läsaren så hjälper det mig att nörda ner mig på detaljnivå. Däremot ska man akta sig för informationsdumpning när man delar med sig av saker man vet om världen. Jag drivs av nyfikenhet och lekfullhet och när jag började fundera på att göra en boktrailer insåg jag att den måste bli fantastisk om den ska tillföra något. Ärligt talat suger de flesta boktrailers. På blygsam budget kan det vara svårt att göra en trailer för en fantasybokserie men jag har gjort lite konceptstudier där bland annat monsterdräkt spelar in. Och jag tror det kan bli rätt grymt med smarta lösningar. Däremot kommer det dröja innan det blir någon trailer för skrivandet och övriga livet kommer såklart i första hand.

bararenJag har fått för mig att fantasyverk ofta är komplexa skapelser som kräver mycket tid. Du är småbarnsförälder precis som jag, dessutom kattägare, husägare och så vidare. Hur får du tid till ditt skrivande?
Katterna sköter sig rätt bra själva så länge jag öppnar dörren åt dem, ger dem mat och klappar dem när de ger mig tillstånd. Annars hade jag nog skaffat hund för länge sedan för som du gissar har jag inte ett överflöd av tid direkt. Jag skriver mest på sena kvällar och ibland på lunchraster på jobbet. Just nu vet jag inte hur det blir då jag för andra gången i mitt liv gått i fällan och är utbränd och har fått pyspunka. Igår insåg jag att det inte håller och gick hem tidigt från jobbet. Kapitulerade. Förmodligen blir jag sjukskriven en period. Sist det hände var 2007 och då blev det en rejäl smäll, nu kom jag till insikt tidigare så jag tror och hoppas det ska bli lindrigare denna gång. Det största problemet är hur sjutton man stänger av sin hjärna? Det kreativa flödet kan vara som en vidöppen kran men även om jag försöker stänga av den så är packningen dålig och den droppar konstant. Jag behöver nog byta packning om det är möjligt.

Vad händer härnäst för dig som författare?
Jag vet av förklarliga skäl inte riktigt. Först måste jag prioritera min hälsa men jag har några bidrag till novelltävlingar som jag hoppas på. Bland annat satirisk spökskräck och steampunk-äventyr. Eftersom jag önskar kunna få en inkomst på skrivandet som gör att jag kan gå ner i arbetstid så behöver jag marknadsföra mig och då är antologier ett sätt att bredda läsekretsen. Plus att det är kul att skriva noveller och testa idéer. Egenutgivning är fantastiskt men det ökar även bruset man som författare måste ta sig igenom. Jag ligger på det lilla förlaget Mörkersdottir och då är det väldigt mycket upp till mig som författare att ta plats och synas. Eller nöja mig med att bara läsas av närmast sörjande (och jag har större ambitioner än så).

Jag håller på och färdigställer bok tre, Serahema Saporium 1:3 – Nattlöpare, men har tagit det vackert med den ett tag. Troligen blir den inte klar till sommaren som var det ursprungliga målet. Vi får se.

Lördagen den 13:e juni dyker jag upp på Andra Världars bokmässa i Ljungby. Dessutom kommer jag delta i Archipelacon på Åland 25-28:e juni och ConFuse i Linköping 7-9:e augusti. Ska bli väldigt kul att träffa många av de som jag bara pratat med genom Facebook och Messenger.

Sedan några år har jag en skräckroman som sakta tar form. En bekant som är polis hjälper mig med det polisiära då den kommer ha svaga drag av kriminalare. Tror starkt på den men den har låg prio just nu. Egentligen borde vi kanske skriva deckare ihop. Ett annat projekt är en illustrerad barnbok, men även det vilar. Jag gör lite skisser och känner på den men även den boken har tyvärr låg prio.

Marcus böcker kan inhandlas från Mörkerdottirs webshop eller valfri nätbokhandel.

Marcus blogg finner du här.

Vackra kyrkor jag besökt

vackrakyrkorFör ett antal månader sedan blev jag kontaktad av Johannes Pinter som undrade om jag var intresserad av att förhandsläsa hans kommande roman, ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött”, och om den dessutom skulle falla mig i smaken, skriva en blurb. Romanen beskrevs som ett skräckäventyr fylld med svenska sagoväsen och influenser som ”Trolljägaren” och ”Ghostbusters” nämndes. Vem kan motstå ett sådant erbjudande? Jag har tidigare bloggat om blurben som sedan prydde Johannes säljbroschyr för romanen. Det hela löd: ”Underhållande skräckäventyr med nordisk folktro för Buffy-generationen”. En i mitt tycke passande beskrivning av innehållet.

Valdemar har tillsammans med sina utvalda medarbetare som jobb att åka omkring i Sverige och hålla alla ordning på alla troll och oknytt som uppenbarligen lever mitt ibland oss. I Pinters version av den nordiska mytologin är varelserna knutna till våra svenska kyrkor och för att sköta sitt kall är monsterjägargänget ständigt på resande fot. När Valdemar får diagnosen obotlig cancer så händer det också saker kring de övernaturligheter han bekämpar. Något stort är på gång och det är hans plikt att stoppa det som håller på att hända, trots den nyfunna vetskapen om att han är döende.

Till vardags jobbar bokens författare som regissör och jag tycker det märks även när han skriver. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en väldigt filmisk bok. Den skulle sannolikt göra sig väldigt bra på vita duken. Dialogen är rapp, karaktärerna utför halsbrytande konster med vapnen i högsta hugg, och det andas Hollywood och klassiskt matinéäventyr över det hela. Det är såklart ett medvetet stilgrepp av Pinter men det finns en risk att vissa kan störa sig på alla dräpande oneliners och akrobatiska monsterstrider. Själv fann jag det väldigt underhållande. Det är en ovanligt actionfokuserad bok. Tempot är högt och det ges knappt något utrymme alls för lugnare partier.

Jag gillar hur boken verkligen svämmar över av sagoväsen vi alla känner till från vår folktro. Det är hemtamt men ändå inte. Pinter har tagit sig friheter men inte på ett drastiskt vis. Konceptet med kyrkorna är väl genomtänkt och gör att boken hela tiden rör sig framåt, som klassiska fantasy-verk har en tendens att göra. Jag tycker förvisso att det blir aningen för många kyrkobesök och monster att ha ihjäl. Ibland går det för snabbt och jag hinner inte reflektera över, eller landa i, de olika platserna innan gänget är på väg mot nästa kyrka och väsen. För övrigt är Valdemar som karaktär en lite för schablonmässig hjältetyp för min smak. Hans kamp mot cancern och resonemang kring det hela hade mått bra av att få mer utrymme. Jag kommer aldrig riktigt in under skinnet på hans karaktär, vilket gör det svårt att känna för honom.

Men det är petitesser egentligen. Det här är en väldigt spännande historia och en bladvändare utan dess like. Jag stormade igenom bokens drygt trehundra sidor och jag var alltid nyfiken på vad som väntade på nästa sida. Går man igång på nordisk mytologi och monsterjägargäng är ”Vackra kyrkor jag besökt” en no brainer. Fartfylld underhållning med en hel del monsterslafs utlovas. Nu väntar jag spänt på filmatiseringen. För det kommer väl en sådan Johannes?

Köp boken hos Eskapix här eller Bokus här.

Egopost och Munins skärvor

blurbmunin

Min andra blurb är ett faktum. Det måste betyda att jag numera är någon i bokbloggosfären och en etablerad boktyckare? Eller?

Blurben i fråga pryder baksidan av Oskar Källners kommande novellsamling ”Munins skärvor”. Jag återkommer givetvis med ordentliga intryck från boken när jag läst klart den men kan redan nu hävda att det är ett givet köp för fans av science fiction och skräck. Merparten av innehållet har släppts tidigare, några som e-noveller och några återfinns i antologier, och jag har redan läst sju av de tio berättelser (inte nio som KG Johanssons blurb påstår) som medverkar i samlingen. Så jag vet vad jag pratar om och kan kosta på mig att reprisera min blurb; ”Han håller alltid hög klass och trollbinder mig som läsare från första meningen”. Sen är dessutom omslaget supersnyggt! Det osar verkligen klassisk, göttig sci-fi om det. Se boken till höger på bilden nedan så fattar du vad jag menar.

Jag passade dessutom på att beställa Oskars tidigare böcker i fantasy-serien ”Nornornas vävnad” i samband med att recensionsexemplaret skickades. Det lär bli mycket läsning från denne herre den närmsta tiden.

bild 1

Dubbelt upp med Mio min Mio

lindgren-astrid-mio-min-mioUnder några veckors tid har jag och sjuåringen hemma läst Mio min Mio på kvällarna. En klassiker enligt många och min personliga favorit i Astrid Lindgrens fantasy-trilogi innehållandes Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Mio min Mio. Häromdan blev vi klara och jag tror det är dags att revidera min åsikt.

Mio min Mio är ohyggligt tjatig och förutsägbar. Astrid maler på om allt som händer i en evighet och det vimlar av upprepningar. Vissa partier är rent av tröttsamma att läsa. Samtidigt är det en barnbok och jag kan förstå den överdrivet pedagogiska tonen. Att det ska vara tydligt. Min andra invändning är att det är ett uppenbart Tolkien-plagiat. Med svarta spejare, en osynlighetsmantel, två följeslagare och Riddar Katos vakande öga, är det för mycket som liknar Tolkiens verk för att jag ska tycka att det är helt okej. Jag tror dessutom inte att jag är ensam om den spaningen.

Men det finns bra saker med boken. Stämningen känns sorgligt vemodig, världen är mystisk och Riddar Kato är en bra skurk. Det är ett land i spillror där barnen har förvandlats till fåglar som numera cirklar över Döda sjön runt Riddar Katos borg. Ingen går att lita på och Katos hantlangare finns överallt, redo att fånga in alla de stöter på. Sen återfinns finfina meningar som denna:

– Ett hjärta av sten har han, sa Svärdsmidaren. Och en klo av järn.
– Har han en klo av järn, sa jag.
– Vet du inte det, sa Svärdsmidaren. Hans högra hand är borta och i stället har han en klo av järn.
– Vad gör han med sin klo av järn, frågade jag.
– Han river hjärtat ur bröstet på folk, sa Svärdsmidaren. Bara ett tag med järnklon – ritsch, så är hjärtat borta. Sedan ger han dem ett stenhjärta i stället. Alla som ska vara i hans närhet måste ha ett hjärta av sten, så har han bestämt.
Jag ryste, när jag hörde det. Och mer och mer började jag längta efter att äntligen få strida mot riddar Kato.

Riddar Kato är som sagt en riktigt ondskefull karaktär och jag minns tydligt har skräckinjagande jag tyckte att han var när jag fick boken uppläst för mig som liten. Jag är rätt säker på att min son tyckte det samma. Det finns mysrysiga delar i boken men det blir aldrig för läskigt. Det är väl egentligen det jag ser som den stora behållningen med boken. Allt är inte så vansinnigt tillrättalagt och det gör den ändå till en läsvärd barnbok i slutändan.

Några dagar senare tog vi oss an filmen också. Att få tag på den var lättare sagt än gjort. DVD-utgåvan har tydligen slutat säljas och återfinns inte heller i någon av alla Astrid Lindgrens samlingsboxar. Nåt rättighetstjafs antar jag. Men till slut hittade jag ett låneexemplar på stadens bibliotek.

Jag anade på förhand att denna underliga samproduktion skulle vara fullständigt urusel även om mina nostalgiska minnen i vanlig ordning lovade stordåd. Men jag tycker den landade någonstans mitt emellan. En helt okej barnfilm som stått emot tidens tand hyggligt bra. Det var sjukt kul att återse en pluttig Christian Bale som Jum-Jum och den ständigt castade skurken Christopher Lee som Riddar Kato. Filmen följer bokens handling relativt slaviskt och känns påkostad för sin tid. Jag har full förståelse för att mitt yngre jag uppskattade den när det begav sig. Nu har jag väldigt svårt att förbise den bedrövliga dubbningen och vissa skådespelarprestationer, men det är snarare regel än undantag i barnfilmer från förr.

Näst på tur står Ronja Rövardotter och därefter Bröderna Lejonhjärta. Jag är rätt övertygad om att någon av dessa, eller båda två, placerar sig högre än Mio min Mio på min lista över bästa Astrid Lindgren-böcker efter att vi har avverkat allihop.

Demonologi för nybörjare

demonologiCaroline L. Jensen har många järn i elden just nu. Alldeles nyss medverkade hon med kortromanen ”… och Kyria tystnade” i antologin Maskinblod 3, den 22 oktober släpper hon novellsamlingen ”Rovdjur” på Hoi förlag och samma datum ”Demonologi för nybörjare” som e-bok på Mix förlag, och i pappersversion på Kalla kulor förlag. Två böcker, tre förlag, allt på samma dag. Svettigt värre.

I ”Demonologi för nybörjare” träffar vi Isak. En vanlig kille som gillar att dricka folköl, röka på ibland, och som dessutom verkar gå hem hos tjejerna. Samtidigt tar han hand om sin lillasyster och de flesta av hemmets hushållssysslor. Allt på grund av en rätt trasig mamma. Men snart befinner sig Isak mitt i en långt mer djävulsk röra. Gud har gått in i väggen och i helvetet planerar Beelzebub att störta Satan och släppa lös underjordens avskräde på jorden. Isaks tillvaro som hemmets omhändertagande son förändras plötsligt när den talande råttan Beatrice dyker upp och berättar att Isak är den utvalde. Tillsammans med bästa kompisen Rufus och Beatrice beger sig Isak ner till helvetet för att förhindra apokalypsen och Satans onda planer.

Jag hade länge svårt att greppa vad det var jag egentligen läste under min tid med ”Demonologi för nybörjare”. Det är minst sagt en mustig blandning av olika genrer. Fantasy, skräck, komedi och en liten skvätt ungdomsbok. Inte mig emot ska tilläggas. Jag gillar den lite luddiga inriktningen och jag tror att den därför också kan uppskattas av många. Främst tycker jag mig ana influenser från litterära storheter inom fantastiken som Neil Gaiman, Terry Pratchett och Douglas Adams. Tonen är förhållandevis lättsam men här finns också rejält blodiga sekvenser och mörka ögonblick. Jag är dessutom imponerad av Carolines bredd som författare.

På vägen till sin senaste bok har hon skrivit en självbiografi, en komedi, en varulvsroman och ett gäng skräcknoveller. Nu har jag visserligen inte läst allt, men det mesta, och av det jag tagit del av behärskar hon rubbet. I sin senaste roman visar hon upp en ny sida för mig. Det är en omtumlande resa där jag som läsare pendlade mellan att ligga med en jobbig klump i magen till att komma på mig själv med att fnissa så högt att sambon väcktes ur sin sömn bredvid i sängen. Att det är en svår balansakt att kunna blanda komik med seriösa inslag på det här sättet är jag övertygad om, men Caroline lyckas.

Det är actionfyllt men likväl sorgligt och humoristiskt. En fantasifull åktur som blandar fullständigt galna övernaturligheter med alldagliga vardagshändelser på bästa sätt. Här vimlar det av minnesvärda ögonblick jag lär bära med mig länge och detta är utan tvekan ett verk som jag tror kommer tilltala många. ”Demonologi för nybörjare” är därför ett klockrent tillskott i en fantastikbokhylla av rang. Och alla andra bokhyllor också för den delen.

Boken finns tillgänglig som fysisk pappersvariant hos Kalla kulor förlag och som e-bok hos Mix förlag från och med den 22 oktober. Inhandlar gör du här eller här, till exempel.

Mörkerpepp: Demonologi för nybörjare

demonologi

Demonologi för nybörjare är en mörk, filosofisk fantasyberättelse: en ”Hitchhikers guide to Hell”, helt enkelt. Med humor, action och blodig lättsamhet låter Caroline L. Jensen oss följa med på en resa lik den Dante gjorde i Den gudomliga komedin. Fast värre.

Den där beskrivningen går inte av för hackor. Ruggigt taggad på denna och med tanke på att jag håller Caroline L. Jensen som en av Sveriges mest begåvade fantastikförfattare kan det det här fantastiskt lovande men knasiga konceptet dessutom gå vägen.

Boken släpps den 22 oktober som pappersvariant på Kalla kulor förlag och som e-bok på Mix förlag.
morkerpeppbloggserien