”Revolverdueller i gryningen, barbardrottningar på Venus och alkade privatdeckare”

Love Kölle
Författarintervju: Love Kölle
Vem är författaren Love Kölle?

En sumpangrabb som flyttat till östgötaslätten, och som skriver berättelser om monster och galningar.

Din senaste bok, Urmakarens värld, sägs innehålla en samling psykadeliska steampunktexter. Vidareutveckla!

Urmakarens värld är en samling steampunktexter som till största delen är förlagda till det borgoviska imperiets huvudstad Oltona. Detta väldiga kejsardöme är egentligen ett ganska typiskt high fantasy-rike som relativt nyligen genomgått en omfattande industrialisering, vilket innebär att magin dröjt kvar och korsbefruktats med den ångdrivna tekniken på alla möjliga och omöjliga sätt. Därtill är denna fiktiva världs fysiklagar inte alls lika stränga som i vårt egna universum, vilket gett upphov till bland annat alienerade urverksproletärer, tankeätande hjärnspindlar, dreglande ögonträd, fiskformade luftskepp och andra bisarra företeelser. Amelie-regissören Jean Paul Jenuets film De förlorade barnens stad var en stor inspirationskälla.

Boken kom till efter att jag skrev Galtmannen, så egentligen har ”Urmakarens värld” redan något år eller så på nacken. Galtmannen är/var en rak, och rätt konventionellt berättad, historia, så när jag satte punkt för det projektet fanns ett sug efter omväxling och att experimentera med både form och innehåll. Därför är världen som skildras så urflippad, och de flesta texterna ganska fragmentariska och/eller åt det prosapoetiska hållet. Målet var att skriva steampunk på svenska som på en och samma gång är trogen det som utgör genrens kärna, utan att härma de engelskspråkiga ångpunkförfattarna allt för mycket. Svensk steampunk blomstrar just nu, och det är inspirerande att se hur författarkollegor tar sig an genrens konventioner och estetik.

Med denna bok i åtanke, men också din förra – Rymdvoodoo vid Apacheravinen – verkar du inspireras av äldre kioskromaner och pulpig skräplitteratur. Vad är det som lockar med denna genre?

rymdvoodoo_omslag_ibooksNär jag bestämde mig för att satsa på mitt skrivande, och i samma veva påbörjade min första roman, så var fantastiken i Sverige (möjligtvis med undantag för John Ajvide Lindqvists socialrealistiska skräck) väldigt mycket ”fullitteratur”, och utgivningen minimal. Jag hade länge som mål att skriva ”den stora svenska fantastikromanen” som i all sin briljans skulle överväldiga litteraturkritiker och förstoppade människor med högt kulturellt kapital och bostadsrätter i Stockholms innerstad. Detta skulle jag uppnå genom att skriva ett slags science fiction light (på den tiden skrev jag uteslutande SF), som inte var för utsvävande eller eskapistisk, men ändå tillräckligt spekulativ och fantasifull för att kunna tilltala genrefolket.

Även om denna idé i sig inte nödvändigtvis är dålig så blev det mest bara pretentiösa halvmesyrer från min sida, och jag kände mig rätt hämmad i mitt skapande. Så småningom förlikade jag mig med tanken att jag med största sannolikhet aldrig kommer bli den som ensam leder in svensk fantastik i de litterära finrummen, och gjorde precis tvärtom mot allt jag gjort tidigare – det vill säga började vältra mig i sådant som tilltalar bredare läsarskaror (våldet och smutsen i Galtmannen, flummerierna i Rymdvoodo etc).

Ungefär samtidigt upptäckte jag äldre tiders kiosklitteratur på allvar, och hänfördes av hur rock ‘n’ roll de gamla brödskrivarna trots allt var. I ett fåtal fall kom pulpmagasinen och kioskromanerna faktiskt att agera språngbräda för berättare som i senare skeden åtnjöt framgångar hos såväl kritiker som mainstreampublik. På det stora hela tycks emellertid de allra flesta av dessa författare varit rätt medvetna om att deras berättelser om revolverdueller i gryningen, barbardrottningar på Venus och alkade privatdeckare knappast skulle kamma hem Nobelpriset i litteratur, eller bli bestsellers. Detta i kombination med det höga arbetstempot som dessa författare tvingades ha – skrev de inte, åt de inte – gjorde att mycket kom att kretsa kring att locka läsare med hjälp av catchy titlar och fartfyllda och roande intriger. Detta fick ibland rätt utflippade – men nästan alltid genuint underhållande – resultat, som ofta osar av en ”vem fan bryr sig, så länge det är kul?”-attityd.

När jag började läsa dessa böcker var det lite som när jag upptäckte punkmusik: det blev liksom okej att ”bara köra” och fullständigt skita i vad finsmakare tycker håller hög kvalitet. Jag ser också vissa likheter mellan gårdagens pulplitteratur och dagens svenska indiefantastikscen, där jag fått äran att vara med på ett hörn. I bägge fallen rör det sig om ett slags litterär undervegetation som, åtminstone inte i nuläget, får någon uppmärksamhet av kultursidornas skribenter, men som rymmer en kreativitet, vitalitet och berättarglädje som vida överskrider mycket (det mesta) av de större förlagens slätstrukna utgivning. Så på så sätt känner jag mig både inspirerad av, och ett visst släktskap med, de gamla pulpförfattarna från förr.

Med allt detta sagt betyder det inte att litteratur automatiskt blir bra bara för att den är obskyr eller tryckt på undermåligt papper, eller att Augustpristagare per definition är skit. Såna resonemang är ju bara hipsterism, omvänd elitism och anti-intellektualism.

Omslag_urmakarenRepresenterar dina egna böcker den typ av böcker du själv läser eller vad läser du helst annars?

Ja, det gör de. Samtidigt hoppas jag givetvis att jag bidrar med något eget, också. Jag tror att det är mer eller mindre omöjligt – för att inte säga meningslöst – att försöka klippa banden till husgudarna och favoritförfattarna. Det är väl aldrig bra att plagiera eller bli allt för härmig, men om jag tycker att det är coolt med gotiska spökslott, flygande tefat och superhjältar ser jag liksom ingen poäng i att skriva om parmiddagar, barn till alkoholiserade föräldrar i betongförorter eller mordutredningar på Österlen.

Du driver också ett eget förlag. Vad är ambitionen med Sigill förlag?

Det finns flera tankar med förlaget. Dels använder jag det som en plattform för mina egna texter, så att jag alltid har en möjlighet att nå läsare, även när det gäller smalare grejer, som till exempel Rymdvoodoo eller Urmakaren. Dels kan jag även ge ut nyöversatt fantastik som försummats eller av ett eller annat skäl glömts bort – berättelser av mästarberättare som jag själv gärna skulle vilja läsa. I skrivande stund ligger flera titlar i pipelinen, och tanken är att under 2016 utöka utgivningen av e-noveller. Med det sagt har jag ingen tanke på att upphöra med utgivningen av pappersböcker.

Jag är också glad att jag har förlaget på så sätt att översättandet låtit mig – stavelse för stavelse – detaljstudera legendariska författares hantverk, vilket varit väldigt utvecklande för mitt eget författarskap.

I början av nästa år kommer förlaget Swedish Zombie att ge ut din nästa roman kallad Ingrid. Den beskrivs som en splatterskräckis om en magiutövande gammal bibliotikarietant. Det här låter helfestligt, berätta mer.

Urban fantasy-skräckisen Ingrid handlar om en liten östgötsk qvinna som dagtid fungerar som till synes harmlös gråkoftekristen inom Svenska kyrkan, men som ägnar nätterna åt att utöva nekromanti. Huvudpersonen är en riktig ulv i fårakläder som utnyttjar omgivningens föreställningar om, och systematiska underskattande av, den rara tanten/gumman som arketyp, och det faktum att östgötska dialekten knappast förknippas med beräknande, hänsynslösa typer. Boken utspelar sig här i Linköping, och är en fartfylld hyllning till gammal 70-talsskräck. Det är verkligen ingen renodlad humorbok, men den tar sig heller inte på särskilt stort allvar.

Fakta om Love Kölle
* Född: 1987
* Ort: Linköping
* Aktuell med: Urmakarens värld
* Utgiven på: Sigill förlag
* Tidigare böcker: Galtmannen och Rymdvoodoo vid Apacheravinen! (Sigill förlag)
* Loves hemsida
* Författarsida på Facebook
Tweet about this on TwitterShare on FacebookPin on PinterestShare on Google+Email this to someoneBuffer this pageShare on RedditShare on TumblrPrint this page

En reaktion på ””Revolverdueller i gryningen, barbardrottningar på Venus och alkade privatdeckare”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *