Tips – Sida 11

Vargsläkte

vargslc3a4kte-av-caroline-l-jensen-2011 Jag börjar äntligen ta tag i min ständigt växande skämshög av böcker. Senast Borde vara död och nu Vargsläkte.

Caroline L. Jensen har för länge sen övertygat mig om att hon behärskar skräckformatet i novellform. Men hur står det till med skräckromanen? Jag påbörjade faktiskt Vargsläkte redan för två år sedan, glömde sedan kvar den ute i sommarstugan och där blev den liggandes. Detta trots att jag gillade inledningen. Nu är jag väldigt glad över att jag återupptäckte boken igen.

Vera återvänder till sin hemstad Jämnviken för att hjälpa sin mormor med att renovera upp det fallfärdiga strandhotellet som finns i familjens ägo. Men Vera blir snart varse om att huset ruvar på många hemligheter. Det är något konstigt med Veras mormor Ylva, likaså med hennes ständigt närvarande väninnor. Dessutom verkar det spöka i kåken…

Vargsläkte är i mitt tycke mycket mer en spänningsthriller med mysteriekänsla, och inte någon renodlad skräckroman. Den är aldrig speciellt läskig. Mig gör det inte ett smack, då den trots att den krypande skräcken uteblir, innehåller mycket annat göttigt. Jensen lyckas balansera blandningen av spöken, varulvar, helare och allt vad det är på ett fantastiskt vis. Småstadskänslan är hela tiden påtaglig och det sakta nystandet i vad som egentligen är i görningen är väl beskriven. Med det sagt dyker det ändå upp en del mustig splatterskräck mellan all mystik som livar upp. Jensen skriver dessutom väldigt intelligent och blandar gärna in humor i all misär. Papegojan Dolores med hennes ständiga ”Skit på dig!” är exempel på enkel men skön humor som dyker upp i helt rätt (men ändå fel) lägen.

Vargsläkte: Lykanthropos I skulle bli den första delen i en planerad trilogi, nu blir det inte så då förlaget gick i konkurs strax efter att boken släpptes. Det är väldigt synd. Den sista halvan av boken är väldigt spännande och händelserik. Det fanns mycket att bygga vidare på här. Jag tycker ändå att den första delen fungerar bra som en fristående bok. Den slutar på ett hyggligt tillfredsställande sätt även om den också öppnar upp för en fortsättning.

Om Jensen övertygat mig om att hon kan skriva lika bra längre berättelser? Med råge!

Boken finns att köpa lite här och där. Verkar dock bara finnas som e-bok numera.

Novellhösten på Epok (del 1)

Epoknoveller1

Novellhösten hos Epok Förlag är här och den innehåller massa göttig skräck och science fiction. Kul också att kvinnorna får visa framfötterna. Av åtta noveller är sju skrivna av kvinnor. Bra där Epok! Jag har läst fyra av dessa. Här följer lite snabba omdömen.

Tassar barfota av Frida Andersson Johansson är en kort liten munsbit som slutar aningen abrupt. Jag hinner varken bli rädd eller lära känna karaktären i berättelsen. Helt okej novell men ingen läsupplevelse jag lär bära med mig länge.

Sockerkaka (bra titel!) av samma författare är desto bättre. Här lyckas Andersson Johansson bygga upp en obehaglig stämning och ta tillvara på formatet på ett bättre sätt. Det är subtilt berättad skräck som får mig som läsare att låta fantasin skena iväg. Spindlar och sockerkaka är en kul skräckkombo. Det är också en novell som gör mig väldigt nyfiken på Fridas kommande roman, Dränkt. Denna släpps våren 2015.

I Belätet av Elisabeth Östnäs slungas vi tillbaka i tiden, till en mor och hennes dotter (eller är det pojke?) som lever under extremt fattiga förhållanden. Modern gör allt för att hon och dottern/sonen ska överleva. Kanske lite för mycket. Den är tragisk och gripande. Orättvis och hemsk. Men framför allt väldigt välskriven och läsvärd.

Sällskapet av Anna Hansson är en ruggig historia om en ung tjej som bär med sig ett gäng hemska varelser vart hon än går. Riktigt bra historia som också avrundas på ett väldigt snyggt sätt. En skickligt sammansatt novell helt enkelt.

De återstående fyra kommer jag ta mig an i ett kommande inlägg. Alla åtta noveller släpps idag, måndagen den 22 september. Mer om dessa och om Epok Förlag här.

Mörkret omger Bojack Horseman

Hade jag slutat titta på Bojack Horseman efter några avsnitt hade jag helt missuppfattat serien. Jag har hört av fler och fler som ger upp efter bara några avsnitt eftersom den är ”för seg” eller ”tråkig”. Och ja, tempot är förhållandevis lågt. Det är inte tal om Simpsons eller Family Guys fart och fläkt här. Bojack Horseman är mer jordnära, mer realistisk, men snubblar ändå över till mer överdrivna händelser emellanåt. Men inte alls på samma nivå som de flesta andra i genren.

Den före detta sitcom-stjärnan Bojack Horseman drivs av sitt extrema självhat och rädslan för att ett falnande kändisskap ska få folk att glömma bort honom. Han är ett praktarsel utan någon som helst skam i kroppen men under ytan finns det ändå en längtan efter att bli omtyckt. Det hela kretsar alltså kring en ovanligt komplex karaktär för att vara en tecknad humorserie.

Grejen är den att det är en Netflix-serie på bästa möjliga sätt. Det är ingenting man upptäcker förrän en bit in när trådarna börjar knytas ihop och säsongens ”story arc” uppenbarar sig. Den är gjord för ”binge-tittande”. Den som förväntar sig klassiska ”veckans tokighet” i varje avsnitt lär bli besviken. Humorn finns där men Bojack Horseman framstår mer som en karaktärsdriven tv-serie några avsnitt in. Där ligger fokuset. Det finns mer substans bakom garven än man först tror och efter ett tag sätter sig skrattet i halsen. Det blir snarare tragiskt och sorgligt. Skratten blandas med ett påtagligt mörker.

Jag tycker verkligen om serieskaparnas försök att göra någonting med mer botten och med mer djup. Karaktärer som utvecklas och som man kan känna för. Gå in med rätt förväntningar och ge serien en chans. Döm inte ut den efter bara några avsnitt. Serien tar god tid på sig att visa upp sig från sin starkaste sida. Jag tyckte det definitivt var värt det.

Speciella omständigheter

john_ajvide_lindqvist_rgb-544x768 John Ajvide Lindqvist är återigen aktuell med en ny roman men Himmelstrand får vänta lite. Jag har istället tagit mig an hans senaste novell, Speciella omständigheter.

Det snuttepluttiga kärleksparet väntar tillökning och den lilla lägenheten räcker inte längre till. Med en begränsad budget ser husjakten, och längtan till nåt större, mörk ut. Men så dyker det upp nåt. Ett hus med en rimlig prislapp och med en standard som uppfyller deras krav. Det låter nästan för bra för att vara sant. Men det finns en hake. Enligt den förra ägaren hörs det ljud ifrån källaren…

Det här är en tämligen enkel spökhistoria om ett hemsökt hus. Den är inte extraordinärt läskig eller bland det bästa jag läst av Ajvide Lindqvist. Men han lyckas i vanlig ordning leverera bra skräck, väl värd att offra tjugo minuter på.

Mer om novellen här.

Borde vara död

borde_vara_dod_LU Det var Eskapix-novellen Brinnande betong som introducerade mig för Pål Eggert. En spännande och välskriven liten sak jag uppskattade mycket. Min andra kontakt med Pål skedde över Facebook. Jag hade fått upp ögonen för författarens andra roman, De döda fruktar födelsen, det lät verkligen som en bok i min smak. Dessvärre verkade den helt omöjlig att få tag på. Men efter att ha kontaktat Pål himself via Facebooks chatfunktion så landade det ett exemplar i brevlådan några dagar senare. Hygglig kille, och trevlig dessutom. I samband med att jag läste antologin Mörkerseende, där Påls finfina novell Gå till döden som till en älskare ingår, blev jag återigen uppmärksammad på hur talangfull och skicklig denne författare är. I samma veva insåg jag att hans tredje roman, Borde vara död, redan stod i min bokhylla. Varför jag inte tagit mig an den tidigare är och förblir ett mysterium. Hur som helst, nu är den utläst och ja, det här är som förväntat en riktig fullträff.

I Borde vara död har Göteborg förvandlats till en ovanligt smutsig men också magisk plats. Vi får följa samhällets absoluta bottenskick på intimaste vis. Jag har skrivet om den makabra bajssekvensen tidigare men här finns också många osedvanligt råa och äckliga händelser gestaltade. Berättelsen kretsar kring Isa och Sebastian. Två mystiska personligheter. Sebastian jobbar på det hem där boken utspelar sig till störst del. Ett hem för missbrukare, hemlösa och människor som inte platsar i det vanliga samhället. Men dagen då den svansförsedda (en kroppsmodifikation sägs det) Isa flyttar in börjar oförklarliga dödsfall avlösa varann. Sebastian bestämmer sig för att ta reda på vad det är som håller på att hända med hans arbetsplats. Är Isa egentligen den person hon utger sig för att vara? Är ens Sebastian den person han utgör sig för att vara?

Jag går verkligen igång på den här typen av skräck. Det är förvisso inte en renodlad skräckis, utan här samsas inslag av fantasy, äventyrlig action och socialrealism (som det så fint uttryckt står på omslagets baksida), men det är språket som verkligen tilltalar mig. Det väjer inte undan eller skäms för sig. Här får vi det hemska upptryckt i ansiktet. Det är brutalt, närgånget och skitigt. Här finns inga hjältar i ordets rätta bemärkelse eller tillrättalagt dravel, bara kall hård verklighet. Likaså fantasifull overklighet. Jag tycker det finns något unikt över hur Eggert skriver. Boken säger något om det samhälle vi lever i samtidigt som han på ett överraskande övertygande sätt implementerar fantastiska skeenden. Pål Eggert är utan tvekan en fantastikförfattare av rang och jag ser fram emot att få läsa mer av honom i framtiden.

Borde vara död kan du köpa lite varstans och gavs ut av Styxx Fantasy 2013. Påls blogg hittar du här.

Mörkerpepp: De överflödiga

De-överflödiga Snart släpper Eskapix De överflödiga av Sofia Albertsson. Hennes senaste novellsamling, Den plötsliga dörren, hyllades högljutt här på bloggen tidigare i år.

Så här skriver Sofia om de tre noveller som utgör samlingen:

Två vänner är på väg hem efter en krogrunda i Avesta, de gör en avstickare in på sjukhusområdet och finner något fasansfullt nere i de ruttnande kolsvarta gångarna.

En man, föraktad av alla, genomför en serie våldsbrott i Hedemora och Avesta, vad han inte vet om är att han är övervakad av någon med långt mer samvete än han själv besitter, och som finns närmare än han kan ana.

En anställning på Vaktbolaget AB i Stockholm tar med en person ner till övergivna tunnelbanestationer och en omättligt glupande hunger som härstammar ända från bronsåldern.

Men varning, om du är äckelmagad och inte gillar slafs och kladd – läs den inte.

Det känns som det där sistnämnda har motsatt effekt på mig. Pepp!

Rymdvoodoo vid Apcheravinen!

rymdvoodoo_omslag Rymdvoodoo vid Apacheravinen! är en underlig liten bok. Historierna är fragmentariska, vrickade och oftast inte längre än en sida. Det märks att herr Kölle har haft roligt när han författat detta. Den glädje och entusiasm som färgar bokens drygt hundra sidor smittar nämligen verkligen av sig.

Kölle har märkbart inspirerats av klassisk kiosklitteratur och skräpig b-film från förr. Han benämner det själv som en hyllning. Här vimlar det av strålpistoler, tidsportaler, zombienazister, rymdpatruller, krabbfolk, och det är hela tiden medvetet ostigt. Några karaktärer återkommer i de små berättelserna. Blixt Armstrong, Glimmermannen, Koppar-Britt och Technicolor Tex med flera. Lite som en röd tråd genom det i övrigt trassliga garnnystanet av helt oförutsägbara historier.

Men det här är inte för alla. Gud nej! Man måste uppskatta den här typen av tramsig underhållningslitteratur för att ryckas med. Själv tycker jag det är en störtskön liten bok som jag säkerligen kommer återkomma till fler gånger. Den härligt nostalgiska stilen i kombination med skrivarglädjen och humorn gör mig glad som läsare. Blodigt allvar och seriöst hantverk i all ära men ibland kan snurriga texter om Cementmumien från Mars och en reptilgud vid namn Röntgen-Berra funka nog så bra.

Love Kölles hemsida hittar du här och info om boken finnes här.

Liten på jorden, Hungrig skugga och bajs

Det finns många saker som passar bra tillsammans. Men finns det något bättre än en novellfullsmockad surfplatta på muggen när det ska bajsas? Troligen. Hur som helst. Jag har slagit två flugor i en smäll under de senaste toabesöken. Så här lyder domen (och ja, själva bajsandet gick bra).

I ”Liten på jorden” av Magnus Jahnsson har docent Ka gjort en fantastisk upptäckt och ska till att hålla ett föredrag för professor Lam. Professorn som Ka med många andra ser upp till. Ska docenten lyckas imponera eller inte?

Det märks att Jahnsson verkar i en liknande bransch (han jobbar med och föreläser om läkemedel). Jag finner inte samma fascination för berättelsen som, vad jag förmodar, författaren själv gör. Men den är ändå välskriven och intelligent. Lite trist bara.

Mer om novellen och Magnus Jahnsson hos Hoi Förlag.

Love Kölle har jag både intervjuat och bloggat om tidigare med anledning av hans debutroman – ”Galtmannen”. I ”Hungrig skugga” träffar vi den trasiga Frank fylld med sorg och en underlig psykolog med ett udda begär.

Det är en ondskefull liten berättelse. Mer sadistisk än den är läskig. Kölle fortsätter på Galtmannen-vis att plåga och misshandla sina karaktärer. Både psykiskt och fysiskt. Jag gillar varelsen som introduceras i berättelsen. Bra och snyggt skrivet är det också.

Mer om novellen och Love Kölle hos Epok Förlag.

På tal om bajs. Läser just nu ”Borde vara död” av Pål Eggert och spana in det här:

bajstext

Maken till detaljerad bajssekvens i en bok har jag mig veterligen aldrig stött på tidigare. Den är dessutom inte slut där. Återkommer till denna inom en snar framtid i ett fullfjädrat blogginlägg.

Nä, nu trycker det på lite grann tror jag minsann. Dags att fatta surfplattan och besöka dasset. Tjingeling!

Mörkerpepp: Maskinblod 3

maskinblod3_omslag_stor Affront Förlag fortsätter att pumpa ut sina sci-fi-antologier och inte mig emot. De två föregående Maskinblod-samlingarna håller väldigt hög klass och ett knippe riktigt bra och tankeväckande noveller. Nu har det blivit dags för den tredje samlingen i serien och i vanlig ordning innehåller den berättelser från ett gäng namnkunniga och intressanta författare.

Medverkar gör bland annat Oskar Källner, Boel Bermann, Johannes Pinter, KG Johansson, Eva Holmquist och Markus Sköld som jag alla redan omnämnt här i bloggen tidigare. Men här återfinns också nya bekantskaper för mig. Beställde nyss novellsamlingen ”Främling. Inkräktare”, skriven av Hans Olsson som också medverkar till exempel. Som grädde på moset så bidrar superduktiga Caroline L. Jensen med en kortroman.

”Maskinblod 3” ges ut av Affront Förlag och släpps den 18 september.

Parasitus

parasitusomslag Familjen Billgren har fått nog av storstaden. Inte ska deras två barn växa upp i denna betongdjungel? De bosätter sig istället på den norrländska glesbygden i Norrbotten. En stor omställning för pappan Jack och desto mindre för hustrun Sarah som växt upp i området. På en bilfärd hem plockar de upp en gammal rullstolsbunden man. Han är svårt skadad och de tar därför med sig mannen till familjens nya hem för att plåstra om honom. Lämpligt nog är Sarah sjuksköterska. Men snart börjar det hända mystiska saker. Oförklarliga saker. Saker som kommer få stora konsekvenser.

Jag är vansinnigt förtjust i detta. Inte bara för att berättelsen i sig är skickligt uppbyggd utan för att konceptet med farliga väsen på en utsatt plats är bland det mest spännande jag vet. Alien, Rovdjuret och The Thing. Människor som slåss mot det okända. En varelse de inte förstår sig på. Panik. Rädsla. Utsatthet. Det är något som verkligen får mig att gå igång på det här.

Parasitus hamnar definitivt i det här facket och Johansson är oerhört duktig på att bygga upp den stämning som krävs för att låta historien lyfta. Långsamt och metodiskt jobbar Johansson upp en obehagskänsla som blir mer påtaglig ju längre in i berättelsen jag kommer. Han har dessutom låtit det utspela sig på en plats där karaktärerna får kämpa och slita oavsett om de blir angripna av främmande varelser eller inte. Snön piskar, mobilerna saknar täckning och kylan gör sig ständigt påmind. Johansson har skapat de bästa förhållandena för en skräckroman.

Det här är bra, väldigt bra till och med. Christian Johansson är riktigt vass på att ta fram älskvärda karaktärer och få mig att känna för dem alla. Men han är lika bra på att skriva läskig skräck. Det mörker som omger de sista sidorna i boken är omvälvande läsning. Skrämmande och gripande. Men det övernaturliga tar aldrig överhanden. Det blir aldrig för mycket eller för plojigt. Länge spekulerade jag i om det överhuvudtaget fanns med några övernaturliga inslag. Det känns till en början mer som en spänningsroman utan direkta kopplingar till den typen av skrämsellitteratur. Men den finns där. Och den är naggande god. Parasitus är ett absolut måste för alla som gillar bra skräck.

Parasitus är skriven av Christian Johansson och utgiven av Epok Förlag. Jag har förhandsläst boken som släpps den 8 september.