Jag har länge hävdat att Oskar Källner är en av Sveriges vassaste fantastik-författare och hans novellsamling ”Munins skärvor” är ett tydligt bevis på det. Det är någonting med Oskars texter jag går igång på och jag klurade länge på vad det är som gör att jag uppskattar hans verk så mycket.
Oskar skriver på sin blogg; ”Munins skärvor innehåller så väl skräck som science fiction. Men de är inte så väsenskilda som man kan tro, då jag nästan alltid har lite science fiction i min skräck och lite skräck i min science fiction.”
Och jag inser att det är i det här påståendet sanningen om min fascination ligger. Det är kombinationen av genrer som gör att jag verkligen uppskattar dessa berättelser. Jag har alltid velat älska renodlad science fiction-litteratur, och i några fall gör jag det också, men skräcken har alltid legat mig närmare hjärtat. I Oskars texter finns det alltid lite av båda representerat, vilket verkligen tilltalar mig.
Sedan skriver Oskar oerhört underhållande också. Novellerna är händelserika och han lyckas alltid måla upp intressanta världar och karaktärer. Det är skickligt berättat, ofta fartfyllt, och vanligtvis med ett djupare tema eller en tanke bakom. Det är svårt att utse favoriter i denna godispåse till samling. Jag är väldigt svag för det storslagna rymdkrigandet i ”Yi” och ”Hon som dömer”, och älskade Lovecraft-inspirerade ”Mannerskiölds herrgård” och zombieapokalypsen i ”Byssan lull” för sin mysrysiga stämning. Men rubbet håller en osedvanligt hög nivå.
De få noveller jag inte läst tidigare var ”Yulebocken” och ”Det enda som betyder något”. Två rätt korta berättelser som båda är trevliga bekantskaper och fungerar som lättsmälta avbrott från Oskars lite mastigare texter i mitten av boken. Den inledande prologen ”Korpen” knyter samman de olika berättelserna till en helhet och återkommer med jämna mellanrum. Ett finurligt grepp som jag gillade.
”Munins skärvor” är en underbar novellsamling och Oskar lyckas verkligen locka fram mitt sanna nördjag med sina historier. Han är nämligen inte rädd för att slänga in rymdkryssare, underliga monster och hi-tech-grunkor i sina berättelser. Det är svårt att inte låta sig hänföras av fantasin som genomsyrar många av novellerna. Samtidigt lyfts tyngre ämnen fram, inspirerar och skapar eftertanke. Det är inte bara glansig yta, utan också mer där bakom. Självklart hade jag önskat mig mer nytt innehåll och om jag inte redan läst merparten av ”Munins skärvor” skulle jag antagligen varit ännu mer lyrisk i mitt omdöme. Jag är avundsjuk på er som läser Oskars berättelser för första gången i och med denna samling.
Köp boken via Fafner förlag eller annan valfri bokhandlare som den här till exempel.
Två av mina svenska favoritförfattare som skriver science fiction har slagit sina påsar ihop och skapat denna lilla pärla till novell. Oskar Källner och Eva Holmquist uppmanade besökare på Steampunkfestivalen i somras att komma på fantasifulla sätt att bli dödad på. De två mest uppskattade bidragen skulle få äran att medverka i en science fiction-novell. 
Jag fick upp ögonen för Markus Sköld via 
”Kärlek i maskinernas tid” är alltså en novellsamling som lägger fokus på i synnerhet två ämnen: kärlek och science fiction. På bokens omslag är orden ”EROTIK”, ”ROMANTIK” och ”FANTASTIK” tryckta i versaler. Ska jag vara ärlig är det kanske inte en pitch som passar mig som handen i handsken. Jag har aldrig varit en fan av erotisk, eller för den delen, romantisk litteratur.