Skräck – Sida 8

Läget #4

drankt Böcker just nu: Dränkt av Frida Andersson Johansson
Läst två tredjedelar av Fridas debutroman nu. Boken släpps på fredag och förhoppningsvis (om jag hunnit klart det vill säga) dyker det upp en längre text om boken här i bloggen då.

TV just nu: Stargate Universe
Jag har fingrat på köp-knappen vad gäller dvd-boxen för denna ett flertal gånger. När Netflix slängde upp seriens två säsonger på tjänsten nyligen slapp jag fundera längre. Tackar för det! Jag avskyr de tidigare Stargate-serierna men den här tilltalar mig med sitt fokus på karaktärer, en större ramberättelse och ett maffigt rymdskepp!

Övrig tv jag följer just nu: Jordskott, Black Sails (säsong 2), Arrow (säsong 3), The Flash, Girls (säsong 4), Togetherness, Better Call Saul, Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D. (säsong 2)

Pepptoppen i mars

Agent’s of S.H.I.E.L.D.
Efter ett långt uppehåll, där vi under tiden har haft möjlighet att avnjuta finfina Agent Carter, är det äntligen dags för S.H.I.E.L.D.-agenterna att återvända. Den andra säsongen har börjat starkt och jag håller tummarna för att det fortsätter i samma stil. Jag är fantastiskt nyfiken på vad som ska hända med Coulson, Skye och resten av gänget efter den feta cliffhangern innan säsongsuppehållet.
När: 3 mars
Var: ABC

Chappie
Neil Blomkamp är tillbaka med ännu en sci-fi-rulle. Jag älskade District 9 och gillade Elysium. Chappie känns på förhand som en gritty version av Short Circuit (eller Nummer 5 lever som den döptes till här). Den och framför allt uppföljaren var en av mina favoritfilmer som barn. Ja, jag vet. De lär inte hålla måttet idag men mina nostalgiska minnen till dessa filmer är fortfarande starka. Jag har stora förhoppningar på denna. Glutta på senaste trailern här.
När: 6 mars
Var: Bio

Dränkt av Frida Andersson Johansson
Jag har redan tjuvstartat min läsning av Frida Andersson Johanssons lovande debutroman och jag gillar det än så länge. Spännande och lite läbbigt på sina ställen. Redan. Hakar på trenden med nordisk folktro. Recension här på bloggen om ett par veckor.
När: 13 mars
Var: Bokus, Adlibris och andra bokhandlare

Vad är du pepp på i mars?

Gränsland

gransland ”Novellerna är ju något av babyfoton – de är det första skönlitterära jag skrev i vuxen ålder, så de har alla barnsjukdomar man förknippar med förstlingverk. Men det ger dem väl också en viss charm.”

Så lät hälsningen från författaren Johan Ring angående novellsamlingen ”Gränsland”. Om jag har greppat det rätt så är samlingen egentligen inte officiellt släppt och existerar bara i nuläget som ett pr-utskick från Mix förlag inför Johans kommande debutroman, ”Fyra minuter”. Även om jag tycker alla tre novellerna i ”Gränsland” håller bra klass kan jag känna av att det skett en viss kvalitétshöjning om jag jämför med författarens nyare verk. Novellen ”Kärlen” och kortromanen ”Den mörka fläcken” håller ihop bättre och spär på med mer psykologisk, intensiv skräck. Båda är fantastiskt bra och mycket fina hantverk.

Detsamma kan sägas om novellerna i ”Gränsland”; ”Stugan”, ”Lång väg hem” och ”Saken som åt Danny Smith”, även om jag tycker den där fingertoppskänslan som jag på senare tid fått ta del av saknas. Det är bra skräcknoveller hela bunten och tål att jämföras med det mesta i genren men det finns barnsjukdomar som Johan själv nämnt.

Det är hur som helst spännande att få följa Johans utveckling som författare härifrån. Nu har jag tagit del av det mesta som publicerats och formkurvan pekar spikrakt uppåt. Jag anar stordåd när debutromanen anländer.

För mer information om Johan Rings skrivande och hans stundande boksläpp, spana in debutantbloggen. Johan publicerar blogginlägg varje onsdag.

Huset vid avgrunden

huset Det är svårt att förhålla sig till skräck från förr. Med William Hope Hodgsons ”Huset vid avgrunden” från 1909, eller ”The house on the borderland” som originaltiteln lyder, hade jag målat upp en bild av en rätt urflippad historia. Den är av många ansedd som en klassiker och sägs ha influerat H. P. Lovecraft i sitt författande.

Det utlovades intergalaktisk skräck och svinmonster. Och absolut, det fick jag. Tyvärr kändes den trots det rätt tam och de få skräckinslagen mest tramsiga. Jag kan definitivt tänka mig att det en gång var ett verk skräckfantaster högljutt hyllade och än idag är det en fantasifull historia. Som en historielektion kan den ändå ha visst värde, men som ett verk på egna ben övertygar den inte längre, tyvärr.

Fyra kvinnor fyra flickor

fyrakvinnorfyraflickor Titeln ”Fyra kvinnor fyra flickor” syftar kanske inte helt förvånande på bokens tema. KG Johansson vill med sin senaste novellsamling lyfta fram det det kvinnliga könet. Ett grepp jag gillar. Vad beträffar innehållet i dessa historier är det också tumme upp.

Johansson skriver återhållsamt, fast med pondus, och ritar upp fantasieggande men väl genomtänkta världsbyggen i sina noveller. Alltid välavvägt och smart implementerat. Det är människorna som spelar huvudrollen i Johanssons berättelser. I ”Fyra kvinnor fyra flickor” är det tydligare än någonsin. Trots att platsen och kulissen är annorlunda så får det fantastiska hålla sig i bakgrunden.

Här är inte alltid slutet gott. Snarare sällan. Många av samlingens noveller har ett budskap om undergång och misär, om utanförskap och utsatthet. Ofta är det väldigt känslosamt och i vissa stunder till och med gripande. Är du ute efter att må bra av ditt läsande så är det kanske inte hit du ska vända dig.

Jag tycker verkligen om Johanssons sätt att skriva och mörkret som ofta omsluter hans berättelser. ”Hyenor” är en fruktansvärd historia med ingredienser som vidriga våldtäkter, ett smittsamt virus och en ohygglig framtidsvision. Den korta men skickligt skrivna ”Den blödande flickan” är en annan favorit, om mänsklighet och meningen med allt. ”Marina” om en vattendränkt värld gillade jag också, likaså ”Gatflickan”, den längsta novellen i samlingen.

Mer information om boken hittar du hos Affront förlag och köper gör du här eller här till exempel.

Skräckförfattartips: Johan Ring

ring Jag älskar att grotta ner mig i författares bibliografi när jag väl är något stort på spåren. Vad beträffar Johan Ring så finns det nämligen mycket att se fram emot 2015. Novellsamlingen ”Gränsland” väntar fortfarande på utgivningsdatum men debutromanen ”Fyra minuter” släpps på Mix förlag i april.

Om ”Fyra minuter”: ”Ett passagerarplan på väg från Zürich till Arlanda försvinner från radarn i fyra minuter. Sedan störtar det oförklarligt på en potatisåker i Dunvik. Ingen kan ge någon rimlig förklaring till vad som har hänt, men snart börjar människor i byn bete sig underligt. Något har följt med det störtade planet. Något som lockar till sig människorna i byn och förvandlar dem…”

Efter att jag under den senaste tiden satt tänderna i några av Rings noveller har dessa boksläpp seglat upp i topp vad gäller de böcker jag ser fram emot allra mest i år.

Jag har tidigare hyllat kortromanen ”Den mörka fläcken” som är en del av det spännande Mix-projektet ”Efter stormen” och för ett par veckor sedan läste jag novellen ”Kärlen”. Det här är en krypande, ruggig historia om en pappa och hans dotter där relationen dem emellan minst sagt byter skepnad. Väldigt bra. Detsamma kan sägas om ”Saken som åt Danny Smith”. Jag gillar verkligen hur Johan hanterar den stegrande skräckstämningen i sina noveller. Den där känslan av att någonting inte står rätt till byggs på och eskalerar på ett väldigt snyggt vis.

Håll koll på Johans kommande boksläpp genom att följa hans framfart på Debutantbloggen där han huserar varje onsdag året ut. Johan skriver dessutom (men sparsamt) på sin egna blogg samt twittrar under @johanerikring.

Fem snabba med Johannes Pinter

pinterbild Efter en smärre försening är det äntligen dags för Johannes Pinters debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött)” att släppas på förlaget Eskapix. Författaren arbetar till vardags med film och har varit involverad i allt från SVT-produktioner som ”Odjuret” och norska skräckäventyr som ”Trolljägaren”. Jag skickade över ett knippe frågor på klassiskt nöjestidningsmanér för att ta reda på mer om hur Johannes tänker kring sitt författande och debuten.

Hur föddes idén till boken?
Idén är en kombination av att jag ville göra något med nordiska väsen, och att jag gillar såna där äventyrsskräckfilmer som ”Hansl & Gretel – Witch hunters” och ”Van Helsing”. Väldigt snabbt kom jag fram till att jag behövde en huvudperson, och en som inte var your average action hero, utan tvärtom en person som gjorde jobbet under viss ansträngning. Att huvudpersonen har cancer kom också rätt snabbt, då jag ville hitta en kontrapunkt i den yttre skräcken. Det är så bra skräck funkar tycker jag, att allt har en återklang inne i karaktärerna.

”Vackra kyrkor jag besökt” handlar delvis om svenska sagoväsen. Varför fascineras du av dessa varelser?
Motfråga: vem gillar INTE svenska väsen? Det var kul att applicera dessa mytologiska väsen i svensk vardag. Att korsa saga och realitet. Sen är det så att olika väsen har olika personligheter och temperament, så boken är på sätt och vis en vandring i extrema personlighetsdrag. Valdemar, som är huvudperson i boken, möter fiender som besegrar motståndare med slughet eller skönhet eller ren och skär blodtörst. Det kräver olika typer av motdrag.

vackrakyrkor Har du några litterära förebilder eller favoritförfattare som du inspireras av?
Som novellist gillar jag Ray Bradbury och Neil Gaiman. Jag är inte riktigt lika såld på Gaimans romaner. På romansidan är jag förtjust i lite olika författare, som tidiga Stephen King, Carl-Johan Vallgren, Gilliam Flynn och Mare Kandre. Till exempel.

Vad hoppas du uppnå med din romandebut?
Jag hoppas hamna på kartan. Att jag genom min roman får en litterär identitet. Det är nästan viktigare än att tjäna stora pengar. Att bli ett varumärke som det så fult brukar heta.

Vad händer nu, har du några nya projekt i görningen?
Roman nummer två, ”1007”, har jag fått grönt ljus för på mitt förlag Eskapix press, kommer lagom till bokmässan i Göteborg. Sen har jag en vansinnigt cool skräckroman, ”Karmakoma”, som jag skrev under 2014 års Nanowrimo, den vill jag hitta ett hem för om det finns nån som är intresserad. Sen arbetar jag med ett hemligt projekt tillsammans med en annan författare. Vi får se var det landar, men det är nog det som jag tror mest på av allt jag gjort.

Min recension av boken kan du läsa här.

Köp boken hos Eskapix här.

Vackra kyrkor jag besökt

vackrakyrkor För ett antal månader sedan blev jag kontaktad av Johannes Pinter som undrade om jag var intresserad av att förhandsläsa hans kommande roman, ”Vackra kyrkor jag besökt – och de fruktansvärda väsen jag där mött”, och om den dessutom skulle falla mig i smaken, skriva en blurb. Romanen beskrevs som ett skräckäventyr fylld med svenska sagoväsen och influenser som ”Trolljägaren” och ”Ghostbusters” nämndes. Vem kan motstå ett sådant erbjudande? Jag har tidigare bloggat om blurben som sedan prydde Johannes säljbroschyr för romanen. Det hela löd: ”Underhållande skräckäventyr med nordisk folktro för Buffy-generationen”. En i mitt tycke passande beskrivning av innehållet.

Valdemar har tillsammans med sina utvalda medarbetare som jobb att åka omkring i Sverige och hålla alla ordning på alla troll och oknytt som uppenbarligen lever mitt ibland oss. I Pinters version av den nordiska mytologin är varelserna knutna till våra svenska kyrkor och för att sköta sitt kall är monsterjägargänget ständigt på resande fot. När Valdemar får diagnosen obotlig cancer så händer det också saker kring de övernaturligheter han bekämpar. Något stort är på gång och det är hans plikt att stoppa det som håller på att hända, trots den nyfunna vetskapen om att han är döende.

Till vardags jobbar bokens författare som regissör och jag tycker det märks även när han skriver. ”Vackra kyrkor jag besökt” är en väldigt filmisk bok. Den skulle sannolikt göra sig väldigt bra på vita duken. Dialogen är rapp, karaktärerna utför halsbrytande konster med vapnen i högsta hugg, och det andas Hollywood och klassiskt matinéäventyr över det hela. Det är såklart ett medvetet stilgrepp av Pinter men det finns en risk att vissa kan störa sig på alla dräpande oneliners och akrobatiska monsterstrider. Själv fann jag det väldigt underhållande. Det är en ovanligt actionfokuserad bok. Tempot är högt och det ges knappt något utrymme alls för lugnare partier.

Jag gillar hur boken verkligen svämmar över av sagoväsen vi alla känner till från vår folktro. Det är hemtamt men ändå inte. Pinter har tagit sig friheter men inte på ett drastiskt vis. Konceptet med kyrkorna är väl genomtänkt och gör att boken hela tiden rör sig framåt, som klassiska fantasy-verk har en tendens att göra. Jag tycker förvisso att det blir aningen för många kyrkobesök och monster att ha ihjäl. Ibland går det för snabbt och jag hinner inte reflektera över, eller landa i, de olika platserna innan gänget är på väg mot nästa kyrka och väsen. För övrigt är Valdemar som karaktär en lite för schablonmässig hjältetyp för min smak. Hans kamp mot cancern och resonemang kring det hela hade mått bra av att få mer utrymme. Jag kommer aldrig riktigt in under skinnet på hans karaktär, vilket gör det svårt att känna för honom.

Men det är petitesser egentligen. Det här är en väldigt spännande historia och en bladvändare utan dess like. Jag stormade igenom bokens drygt trehundra sidor och jag var alltid nyfiken på vad som väntade på nästa sida. Går man igång på nordisk mytologi och monsterjägargäng är ”Vackra kyrkor jag besökt” en no brainer. Fartfylld underhållning med en hel del monsterslafs utlovas. Nu väntar jag spänt på filmatiseringen. För det kommer väl en sådan Johannes?

Köp boken hos Eskapix här eller Bokus här.

Munins skärvor

Munins_skarvor_framsida_x500 Jag har länge hävdat att Oskar Källner är en av Sveriges vassaste fantastik-författare och hans novellsamling ”Munins skärvor” är ett tydligt bevis på det. Det är någonting med Oskars texter jag går igång på och jag klurade länge på vad det är som gör att jag uppskattar hans verk så mycket.

Oskar skriver på sin blogg; ”Munins skärvor innehåller så väl skräck som science fiction. Men de är inte så väsenskilda som man kan tro, då jag nästan alltid har lite science fiction i min skräck och lite skräck i min science fiction.”

Och jag inser att det är i det här påståendet sanningen om min fascination ligger. Det är kombinationen av genrer som gör att jag verkligen uppskattar dessa berättelser. Jag har alltid velat älska renodlad science fiction-litteratur, och i några fall gör jag det också, men skräcken har alltid legat mig närmare hjärtat. I Oskars texter finns det alltid lite av båda representerat, vilket verkligen tilltalar mig.

Sedan skriver Oskar oerhört underhållande också. Novellerna är händelserika och han lyckas alltid måla upp intressanta världar och karaktärer. Det är skickligt berättat, ofta fartfyllt, och vanligtvis med ett djupare tema eller en tanke bakom. Det är svårt att utse favoriter i denna godispåse till samling. Jag är väldigt svag för det storslagna rymdkrigandet i ”Yi” och ”Hon som dömer”, och älskade Lovecraft-inspirerade ”Mannerskiölds herrgård” och zombieapokalypsen i ”Byssan lull” för sin mysrysiga stämning. Men rubbet håller en osedvanligt hög nivå.

De få noveller jag inte läst tidigare var ”Yulebocken” och ”Det enda som betyder något”. Två rätt korta berättelser som båda är trevliga bekantskaper och fungerar som lättsmälta avbrott från Oskars lite mastigare texter i mitten av boken. Den inledande prologen ”Korpen” knyter samman de olika berättelserna till en helhet och återkommer med jämna mellanrum. Ett finurligt grepp som jag gillade.

”Munins skärvor” är en underbar novellsamling och Oskar lyckas verkligen locka fram mitt sanna nördjag med sina historier. Han är nämligen inte rädd för att slänga in rymdkryssare, underliga monster och hi-tech-grunkor i sina berättelser. Det är svårt att inte låta sig hänföras av fantasin som genomsyrar många av novellerna. Samtidigt lyfts tyngre ämnen fram, inspirerar och skapar eftertanke. Det är inte bara glansig yta, utan också mer där bakom. Självklart hade jag önskat mig mer nytt innehåll och om jag inte redan läst merparten av ”Munins skärvor” skulle jag antagligen varit ännu mer lyrisk i mitt omdöme. Jag är avundsjuk på er som läser Oskars berättelser för första gången i och med denna samling.

Köp boken via Fafner förlag eller annan valfri bokhandlare som den här till exempel.

Egopost och Munins skärvor

Min andra blurb är ett faktum. Det måste betyda att jag numera är någon i bokbloggosfären och en etablerad boktyckare? Eller?

Blurben i fråga pryder baksidan av Oskar Källners kommande novellsamling ”Munins skärvor”. Jag återkommer givetvis med ordentliga intryck från boken när jag läst klart den men kan redan nu hävda att det är ett givet köp för fans av science fiction och skräck. Merparten av innehållet har släppts tidigare, några som e-noveller och några återfinns i antologier, och jag har redan läst sju av de tio berättelser (inte nio som KG Johanssons blurb påstår) som medverkar i samlingen. Så jag vet vad jag pratar om och kan kosta på mig att reprisera min blurb; ”Han håller alltid hög klass och trollbinder mig som läsare från första meningen”. Sen är dessutom omslaget supersnyggt! Det osar verkligen klassisk, göttig sci-fi om det. Se boken till höger på bilden nedan så fattar du vad jag menar.

Jag passade dessutom på att beställa Oskars tidigare böcker i fantasy-serien ”Nornornas vävnad” i samband med att recensionsexemplaret skickades. Det lär bli mycket läsning från denne herre den närmsta tiden.

bild 1