Efter en smärre försening är det äntligen dags för Johannes Pinters debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött)” att släppas på förlaget Eskapix. Författaren arbetar till vardags med film och har varit involverad i allt från SVT-produktioner som ”Odjuret” och norska skräckäventyr som ”Trolljägaren”. Jag skickade över ett knippe frågor på klassiskt nöjestidningsmanér för att ta reda på mer om hur Johannes tänker kring sitt författande och debuten.
Hur föddes idén till boken?
Idén är en kombination av att jag ville göra något med nordiska väsen, och att jag gillar såna där äventyrsskräckfilmer som ”Hansl & Gretel – Witch hunters” och ”Van Helsing”. Väldigt snabbt kom jag fram till att jag behövde en huvudperson, och en som inte var your average action hero, utan tvärtom en person som gjorde jobbet under viss ansträngning. Att huvudpersonen har cancer kom också rätt snabbt, då jag ville hitta en kontrapunkt i den yttre skräcken. Det är så bra skräck funkar tycker jag, att allt har en återklang inne i karaktärerna.
”Vackra kyrkor jag besökt” handlar delvis om svenska sagoväsen. Varför fascineras du av dessa varelser?
Motfråga: vem gillar INTE svenska väsen? Det var kul att applicera dessa mytologiska väsen i svensk vardag. Att korsa saga och realitet. Sen är det så att olika väsen har olika personligheter och temperament, så boken är på sätt och vis en vandring i extrema personlighetsdrag. Valdemar, som är huvudperson i boken, möter fiender som besegrar motståndare med slughet eller skönhet eller ren och skär blodtörst. Det kräver olika typer av motdrag.
Har du några litterära förebilder eller favoritförfattare som du inspireras av?
Som novellist gillar jag Ray Bradbury och Neil Gaiman. Jag är inte riktigt lika såld på Gaimans romaner. På romansidan är jag förtjust i lite olika författare, som tidiga Stephen King, Carl-Johan Vallgren, Gilliam Flynn och Mare Kandre. Till exempel.
Vad hoppas du uppnå med din romandebut?
Jag hoppas hamna på kartan. Att jag genom min roman får en litterär identitet. Det är nästan viktigare än att tjäna stora pengar. Att bli ett varumärke som det så fult brukar heta.
Vad händer nu, har du några nya projekt i görningen?
Roman nummer två, ”1007”, har jag fått grönt ljus för på mitt förlag Eskapix press, kommer lagom till bokmässan i Göteborg. Sen har jag en vansinnigt cool skräckroman, ”Karmakoma”, som jag skrev under 2014 års Nanowrimo, den vill jag hitta ett hem för om det finns nån som är intresserad. Sen arbetar jag med ett hemligt projekt tillsammans med en annan författare. Vi får se var det landar, men det är nog det som jag tror mest på av allt jag gjort.
Min recension av boken kan du läsa här.
Köp boken hos Eskapix här.
Jag har länge hävdat att Oskar Källner är en av Sveriges vassaste fantastik-författare och hans novellsamling ”Munins skärvor” är ett tydligt bevis på det. Det är någonting med Oskars texter jag går igång på och jag klurade länge på vad det är som gör att jag uppskattar hans verk så mycket. 
Två av mina svenska favoritförfattare som skriver science fiction har slagit sina påsar ihop och skapat denna lilla pärla till novell. Oskar Källner och Eva Holmquist uppmanade besökare på Steampunkfestivalen i somras att komma på fantasifulla sätt att bli dödad på. De två mest uppskattade bidragen skulle få äran att medverka i en science fiction-novell. 
Jag fick upp ögonen för Markus Sköld via 
”Kärlek i maskinernas tid” är alltså en novellsamling som lägger fokus på i synnerhet två ämnen: kärlek och science fiction. På bokens omslag är orden ”EROTIK”, ”ROMANTIK” och ”FANTASTIK” tryckta i versaler. Ska jag vara ärlig är det kanske inte en pitch som passar mig som handen i handsken. Jag har aldrig varit en fan av erotisk, eller för den delen, romantisk litteratur. 