Eskapix andra utgivna roman rör sig i en helt annan riktning än makabra rysaren Köttmonstret i Celitz, däremot råkar det återigen vara en bok skriven av en okänd författare som ingen känner till.
Romanen är författad av Gordon Heyman Blackwood som påstås vara en pseudonym för Kimball Walton och när jag googlar finner jag ingenting om denne man. Samma visa som med Köttmonstret. Jag börjar ana ugglor i mossen här. Återigen är det KG Johansson som översatt. Hur det än ligger till med den saken är det inte så viktigt vilken avsändare som står på omslaget, det är innehållet som räknas. Någonting som bokens huvudperson inte verkar hålla med om.
Dick Iron är nämligen en sexistisk skitstövel. Men han är också noga med att påpeka det själv. Tolv nakna puddingar är en surrealistisk deckare som utspelar sig i en science fiction-osande framtidsversion av vår värld. Ovanför staden svävar en gigantisk naken man, på nätterna löper skräckinjagande monster kallade natthundar på gatorna och zombier kan hungrigt ligga och vänta i valfritt dike. Det är en spännande värld som inte får alltför mycket utrymme utan fungerar mer som en kuliss som fladdrar bakom Dick Iron i sin jakt på att lura kläderna av alla kvinnor han möter.
Boken är ett frosseri i gungande kvinnobröst, minimala underkläder och nakna stjärtar. Eftersom det rör sig om en klassisk deckargåta med en lika klassisk hårdkokt deckarhjälte så förekommer det också såklart beskrivningar av välsvarvade kvinnokroppar. I det här fallet blir det på den punkten en överdos av sällan skådat slag. Men det finns en poäng med hjältens strävan efter att få se naken hud. Ett lukrativt uppdrag som detektiv är nämligen att hitta en tatuering av värde, som av en händelse råkar sitta på någon av tolv kvinnors bakdelar. Exakt vilken vet han inte.
Självironin och humorn som genomsyrar privatdetektiven Dick Irons berättelse är så pass avväpnande att det är svårt att inte låta sig charmas. Det är en självmedveten pastisch på pulpiga deckarromaner i kiosklitteraturens tecken från förr. Det låter kanske tramsigt och grabbigt men glimten i ögat finns alltid där. Jag kom på mig själv med att fnissa och skrocka förnöjt när jag vände blad för att ta reda på hur mycket stryk huvudpersonen skulle få på kommande sida. Han är en alkoholiserad förlorartyp som ständigt misslyckas med sina åtaganden och är lätt att känna sympati för.
Tolv nakna puddingar är en underhållande bok som är svår att jämföra med något annat jag har läst. Det är på många sätt en traditionell story som ändå känns originell. Jag är inte helt nöjd med det något abrupta slutet men långt ifrån missnöjd i övrigt. Det var ett stort nöje att hälsa på i Dick Irons förvirrade tillvaro. Om det dyker upp fler översättningar av hans äventyr i framtiden gör jag gärna ett återbesök.
Anton är en helt vanlig kille, förutom vad gäller en liten detalj, han håller på att förvandlas till ett monster. Han bor i Gällivare, ovanför polcirkeln, och smittades under sommarsolståndet. Nu är han instängd i sin lägenhet, med frätande ljusstrålar som angriper och läcker in från alla håll. Det är inte ett klockrent scenario för en aspirerande vampyr. 
Mohamed Omar satsar hårt på sin karaktär Professor Frans och det gör han alldeles rätt i. 
Är 2015 tentaklernas år? Jag tror banne mig det. Det känns som det fullständigt exploderar på det området just nu. Slingriga bläckfiskarmar tränger sig in överallt i populärkulturen och inte mig emot. Så även i KG Johanssons senaste alster.
Eskapix är tillbaka med en ny typ av antologiserie. Nu ryms inga utsvävningar som essäer, artiklar eller konst, utan nu är det fullt fokus på noveller. Kadavernatten och andra historier är den första delen i Mitt svarta hjärtebibliotek och har av förlaget liknats vid: ”… att kliva in i en nattsvart och alternativ ”Starlet” från sjuttiotalet men istället för kärleksnoveller är den fylld med ocensurerade sagor för vuxna.” 
Baksidestext: Något blålila och svällande, en fuktglänsande slinga, som en bit av någon grotesk sjöorm, växte upp ur sanden bara några decimeter från henne. Hon handlade utan att tänka och använde spaden som yxa igen. I sista ögonblicket insåg hon vad hon höll på att göra och lyckades vräka slaget åt sidan. Spaden landade platt i sanden alldeles bredvid den dallrande tarmen. Hon trodde att hon hade klarat sig, för ett ögonblick trodde hon att hon hade klarat sig, men sedan såg hon vad som vällde ut och kände en pust som av ett utedass. Ett gammalt utedass som har använts av tio extremt bakfulla sommargäster en het midsommardagsmorgon. Biotikan skulle bli räddningen, men ledde i stället till undergången. Sofie färdas genom en värld där allt levande kan vara dödligt – men ändå brinner hennes kropp av längtan efter det farligaste som finns.
