I första omgången av Spinoff följer vi vecka för vecka tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D. och diskuterar varje avsnitt på torsdagar kl. 22:00, precis efter att de har sänts på svensk tv. Följ tv-serien på Kanal 5 eller via kanal5play.se och delta i diskussionen!
Kategori: Sett
Dubbelt upp i skräckantologier
Det är inne med antologier just nu. Åtminstone i skräckgenren. Eftersom jag är lika svag för indierullar som för skräck så gillar jag trenden skarpt och jag har spanat in två av de mer omtalade under senare år, V/H/S och The ABCs of Death.
V/H/S
Överraskande bra. Jag gillar att det finns en kontext till varför filmen består av massa kortfilmer. Synd att själva handlingen i ”huvudfilmen” är sämre än kortfilmerna. Jag hade gärna sett att den hållit lika hög klass som resten. Den känns lite uddlös och förutsägbar. Jag är för övrigt en sucker för found footage, om det görs på rätt sätt. I V/H/S görs det oftast på rätt sätt. Med små medel och för det mesta med riktigt hyggligt skådespeleri känns det trovärdigt och stundtals riktigt obehagligt. Uppföljaren V/H/S/2 släpptes tidigare i år.
The ABCs of Death
26 stycken kortfilmer, alla baserade på en bokstav i alfabetet. Det är premissen för The ABCs of Death. Som väntat bjuds det på en salig blandning, och det är minst sagt ojämnt. Ibland känns det överdrivet amatörmässigt medan några av filmerna är riktigt bra. En del är bara tråkiga, vissa löjliga och ett gäng är helt urflippade. Avslutande ”Z is for Zetsumetsu” och ”F is for fart” är bra exempel på det sistnämnda. Helt sjuka. Allt som allt är det på tok för få berättelser som sticker ut, och gör The ABCs of Death visserligen sevärd, men inte mer än så. Uppföljare kommer 2014.
Vi avslutar det hela med ett heltäckande skräcktest – V/H/S vs The ABCs of Death!
Läskighetsgrad: Den kanske viktigaste beståndsdelen i en skräckis. V/H/S är i vilket fall den överlägset mest läskiga av de två. The ABCs of Death är mest tramsig.
Mängden blod och gore: Skräckfilmer MÅSTE innehålla blod. Vill man se blod i första hand är det ABCs of Death man ska vända sig till. Aningen orättvist kanske med tanke på att den består av så många filmer. Men hur som helst, här finns det blodskvätt och slafsighet så det räcker och blir över.
Upplägg: Även om The ABCs of Death har ett kul koncept så är V/H/S solkar vinnare även här. Allt hänger ihop på ett bättre sätt både handlingsmässigt och kontextmässigt.
Antalet tuttar, snippor och snoppar: The ABCs of Death tar hem förstapriset här. Om det nu är något man anser kan vara viktigt. V/H/S sparar visserligen inte heller på krutet när det gäller den biten. Om man förfäras över att se könsorgan på film bör man hålla sig borta ifrån båda två.
Kvalité: V/H/S känns mest genomtänkt och välgjord. Trots mockumentary-stilen, som kan uppfattas billig, är det ett gediget och fint hantverk rakt igenom. Inga av kortfilmerna är direkt dåliga, utan alla håller en bra nivå.
Slutställning:
1. V/H/S – 3
2. The ABCs of Death – 2
En knapp men i slutändan väldigt rättvis seger för V/H/S. Den bästa filmen av de båda innehåller också mest relevanta element för att utgöra en riktigt bra skräckfilm.
Sugen på lite antologiskräck? V/H/S och The ABCs of Death finns båda två på amerikanska Netflix!
Guilty pleasure: The Avengers – Världens mäktigaste hjältar
A guilty pleasure is something one enjoys and considers pleasurable despite feeling guilt for enjoying it. The ”guilt” involved is sometimes simply fear of others discovering one’s lowbrow or otherwise embarrassing tastes, such as campy styles of entertainment. /Wikipedia
Jag är inte vansinnigt frälst i animerade superhjälte-serier (och det säger jag inte bara för att verka cool). Som liten parvel svalde jag givetvis allt med hull och hår vare sig det var Spindel-Mannen, X-Men eller Batman som visades på dumburken. På senare år har jag inte funnit någon njutning alls av att glo på tramsiga action-serier i tecknad stil. Men det var något med The Avengers som tilltalade mig.
Det hela började med att jag var tvungen att se på nåt mer barnvänligt när jag nattade barnen. The Avengers – Världens mäktigaste hjältar på Netflix passade bra in i den mallen. Det var lättsmält, lagom underhållande och om barnen råkade se en glimt behövde jag inte oroa mig för att de skulle få mardrömmar. Men när jag sedan kom på mig själv med att titta på serien även vid sidan av läggdags insåg jag att jag faktiskt gillade The Avengers på riktigt.
Jag fastnade helt enkelt, varför vet jag inte. Titta bara på seriens intro här ovan, ostigt till tusen! Samtidigt är det en ovanligt intrigtung tv-serie för att vara producerad med barn och ungdomar i åtanke. Det är möjligt att det är det som tilltalar mig. Ja, vi säger så. För inte kan det väl bara vara att jag helt enkelt gillar när Hulken mosar stridsmaskiner på löpande band eller när Iron Man levererar dräpande kommentarer till superskurkarna. Nä, det kan jag aldrig tänka mig…
Robotpolisen rider igen
Trailern för 2014 års Robocop-reboot är här. Det dryga två minuter långa videoklippet har mottagits med ris och ros. Reaktionerna på Twitter, Facebook och allehanda sociala medier är minst sagt blandade. Vissa hyllar medan andra sågar. Jag är försiktigt entusiastisk. Visst bjuds det på en överdrivet skjutglad actionfest i det korta klippet, men jag anar små intressanta bitar där konflikten, ”mannen i maskinen” bubblar upp till ytan. Och med skådisar som Gary Oldman, Michael Keaton och Samuel L. Jackson, utöver vår svenska stjärna, Joel Kinnaman i huvudrollen blir jag än mer förväntansfull. Det finns tendens till kvalitativa inslag bakom allt pang pang. Och seriöst, när ville en trailer för en blockbuster-actionfilm någonsin förmedla något annat senast?
Andra saker som är positivt med remaken. Den kan ge upphov till bra uppföljare om ettan levererar den här vändan. Senast det begav sig var tvåan skaplig medan trean var en stinkande bajskorv. Den efterföljande tv-serien ska vi inte ens gå in på. Eller jo, det ska vi. Tv-serien är så pinsamt dålig att jag håller för öronen och skriker rakt ut så fort den nämns. Den är ett hån mot Veerhovens fantastiska originalfilm. Med sin satir, kompromisslösa våldsamheter och originalitet håller jag den som en av de bästa actionfilmerna från åttiotalet. Jag håller tummarna för att José Padilha gör filmen rättvisa. Det är den gamla cyborgsnuten värd.
Lovande eller inte, bedöm själv.
Halvårsrapport 2013
Ja, jag är näst intill manisk med mina listor. Jag antecknar all popkultur jag konsumerar, regelbundet. Första halvan (nåja, de första åtta månaderna) av 2013 har inneburit tv-serietittande, massa tv-serietittande. Jag har sett klart 20 säsonger och då har jag dessutom börjat titta på fler samt övergett några efter ett par avsnitt. Spelen har i princip lyst med sin frånvaro hela tiden tills alldeles nyligen (Brothers och Plants vs Zombies 2) med en liten peak tidigare i år i samband med att jag fick hem Kickstarter-konsolen Ouya. Jag har läst en del, kanske inte överdrivet mycket, men inte heller mindre än vanligt. Ett helt okej läsår hittills med några riktigt starka titlar. Gillar du listor? Bra, här kommer mycket av den varan.
Läst:
Eskapix – Belzebub be bop (antologi)
Eskapix – Vridna historier (antologi)
Eskapix – Häxrötter (antologi)
Eskapix – Brinn era djävlar, brinn! (antologi)
Fjärilen från Tibet (roman)
Han åt mitt hjärta (roman)
På stort alvar (novellsamling)
De odöda (novellsamling)
Vargsläkte (roman)
Den nya människan (roman)
Dötid skräck (e-novellsamling)
Dötid sci-fi (e-novellsamling)
Bländverk (e-novellsamling)
Vägen till stjärnorna (e-novell)
Twittering from the circus of the dead (e-novell)
Plock plock (e-novell)
Utopi #1 (serieantologi)
Locke & key #1-3 (serie)
SH3 #1 (serie)
Saga #1 (serie)
Kommentar: Gladast hittills i år är jag för att jag upptäckte Eskapix, detta störtsköna underground-förlag som ger ut obskyra antologiserier i inbundna pärmar. Allt innehåll håller inte högsta klass men det är skit samma. Eskapix ska läsas! Punkt! Fakta, essäer och noveller blandas till ett ihopkok som inte går att finna någon annanstans. Skräck, sci-fi och erotik huller om buller, och det mesta är skitbra. Införskaffa på stört! Bästa romanen jag läst, Fjärilen från Tibet. Slafsig och makaber till tusen. Största överraskningen, Den nya människan. Jag har träffat författaren Boel som är en väldigt trevlig och sympatisk prick. Kul att få läsa en romandebut av någon jag har en relation till och riktigt bra är den också. Annars tycker jag det är kul att mitt intresse för serier har vaknat till liv igen. Locke & Key var inkörsporten, Saga och SH3 fortsättningen, nu letar jag med stor spänning efter nya, bra serier. Det finns många av dem uppenbarligen.
Spelat:
Brothers: A Tale of Two Sons
Guacamelee
Year Walk
Plants vs Zombies 2
Badland
Towerfall
Ittle Dew
Hidden in Plain Sight
Kommentar: Jag har spelat oförskämt lite i år. Samtidigt har inte lusten varit speciellt stor. Men i princip allt av det jag faktiskt har spelat har varit bra skit. Year Walk och Brothers har lyst starkast som renodlade spelupplevelser samtidigt som jag också har haft skitkul med de båda Ouya-spelen Towerfall och Hidden in Plain Sight. Liten men naggande god lista av spel om jag får säga det själv. Rekommenderar rubbet!
Sett (film):
Code 46 (Netflix)
The Machinist (Netflix)
The Call of Chtulhu (Netflix)
Titan A.E. (Netflix)
Harry Potter och Dödsrelikerna Del 1 (Netflix)
TPB: AFK (SVT Play)
Hot Fuzz (Cmore)
Tron Legacy (Netflix)
Black Shadows (Netflix)
De Fem Legenderna (film2home)
Cabin in the Woods (Netflix US)
Batman: The Dark Knight Returns – Part 1 (Netflix)
Ghost Rider: Spirit of Vengeance (BR)
The Break Up (SVT)
Röjar-Ralf (DVD)
Brick (DVD)
Man of Steel (Bio)
Pacific Rim (Bio)
Batman: Year One (Netflix)
The Town (Netflix)
Batman: The Dark Knight Returns – Part 2 (Netflix)
The Campaign (Netflix)
Iron Man 3 (Film2Home)
Sett (tv-serier):
Continuum Säsong 1 (HBO)
The Lost Room (Netflix)
Veep Säsong 1 (HBO)
Doctor Who Säsong 3 (Netflix)
Doctor Who Säsong 4 (Netflix)
Utopia Säsong 1 (Channel 4 Play)
Archer Säsong 2 (Netflix)
Doctor Who Säsong 5 (Netflix)
Kontoret (TV4)
Girls Säsong 2 (HBO)
Breaking Bad Säsong 3 (Netflix)
Black Mirror Säsong 2 (SVT Play)
Fringe Säsong 4 (DVD)
Falling Skies Säsong 1 (DVD/Netflix)
Hemlock Grove Säsong 1 (Netflix)
Fringe Säsong 5 (DVD)
Game of Thrones Säsong 3 (HBO)
Continuum Säsong 2 (Nåja, ett avsnitt kvar) (HBO)
Dollhouse Säsong 1 (Netflix)
Vikings Säsong 1 (HBO)
Veep Säsong 2 (HBO)
Kommentar: Mycket tv-serier som sagt, men en hel del film också. Bästa jag sett hittills i filmväg är Batman: The Dark Knight Returns – Part 1 och 2, The Machinist och Cabin in the Woods. Mest underhållande var Man of Steel på bio. Den var… galen. Minst sagt. Mycket fetare än Pacific Rim. Till höjdpunkterna av de tv-serier jag knarkade var upplösningen och slutet av Fringe. Jag älskade verkligen den serien. Den tredje säsongen av Game of Thrones. Satan vad snygg/episk/välspelad/välgjord den är. Och avslutningen? Jävlar i helvete. Bästa nya serien och största överraskningen för mig var Utopia. Härligt oförutsägbar och underlig om konspirationer och en mystisk grafisk novell. Ett måste om du inte sett. På andra plats bland överraskningarna, Hemlock Grove (trots ojämnheten) och Continuum. Båda riktigt bra på helt olika premisser.
Thats it! Vill du ha intryck av nåt? Säg till i kommentarerna.
Hört talas om Axe Cop ?
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YHGfSBr2FrY]
Axe Cop är ett oerhört intressant fenomen, en nätserie skapad av bröderna Malachai Nicolle (fem år gammal när serien började) och Ethan Nicolle (29 år när serien startade). Den yngre brodern står för handlingen medan storebror tecknar. Det blir en spännande kontrast när vältecknad serie möter en ung pojkes fantasifulla värld. Allt kan hända (och det händer!). En femårings hjärna följer inte de regler och normer vi tror är ett måste i en berättelse. Här möter vi bebisar med enhörningshorn (Uni-Baby), en blockflöjtspelande sidekick (Flute Cop) och robotar och dinosaurier i överflöd (vad trodde du?!). Serien är givetvis fantastiskt underhållande.
På axecop.com, seriens hemvist sedan 2010, kan man läsa och följa med på Axe Cops galna upptåg i serieform men själv föredrar jag Rugburns videoserie på Youtube. Spana in första avsnittet här ovan! Serien är dessutom uppköpt av amerikanska förlaget Dark Horse Comics och har precis börjat sändas som en egen tv-serie på Fox. Undrar om de två bröderna i sin vildaste fantasi ens kunde föreställa sig hur populär deras skapelse skulle bli?
Krokig väg för Justice League
Vi vet alla hur det har gått för Marvel och deras ambitiösa långsiktiga mål. Planen med att introducera karaktärer i nya filmer för att slutligen låta alla samsas i den stora sammandrabbningen The Avengers blev en gigantiskt succé. Ett vanskligt projekt som i slutändan resulterade i nåt genialiskt. Åtminstone enligt fansen och Marvels numera (i ännu större grad) välfyllda plånbok. Utöver ett par mindre incidenter med Hulkens skådespelar-inflation har det hela gått relativt smärtfritt. Det är inte över än (är det någonsin det?) men den så kallade ”första fasen” har gått som på räls. Marvel kan lugnt fortsätta med sin plan för att introducera fler hjältar i nya filmer samt skapa uppföljare på redan existerande framgångsrika filmserier.
Det är inte en underdrift att påstå att det gått mer trögt för stora konkurrenten DC och deras mål med att låta Stålmannen, Batman med flera bilda superhjältekollektiv i form av Justice League. Det är uppenbart att DC inte riktigt haft samma framförhållning som Marvel och antagligen har idén om en crossover-film fötts långt senare (med kraftig inspiration från The Avengers såklart). Dessutom finns det flera problem med filmerna som skulle kunna bygga upp till en Justice League-rulle.
För det första har DC:s populäraste hjälte Batman bränt lite väl mycket krut i Nolans hyllade läderlapps-trilogi. Att inte få med sig Christian Bale till Justice League kräver att man nyetablerar Bruce Wayne och Batman i ny skepnad inför filmen. Något man försöker göra i uppföljaren till Man of Steel med en äldre Batman, där de båda ska göra upp. Rykten säger att det rör sig om en tolkning av The Dark Knight Returns av Frank Miller, eller åtminstone ska delar av den omtyckta berättelsen filmas. Nästa problem stavas Green Lantern. Filmen som floppade rejält och kallades en av det årets sämsta filmer. Personligen tycker jag kritiken var lite väl hård mot Ryan Reynolds tolkning av Gröna Lyktan. Töntig? Så in i helvete! Underhållande? Absolut! Jag hade en trevlig stund trots all tramsighet. Frågan är om Reynolds får en ny chans i en Justice League-film, mycket tveksamt. Att Reynolds själv verkar föga intresserad av att reprisera sin roll gör inte saken bättre.
Men jag tycker mig se en ny intressant infallsvinkel. Kan det vara så att DC tar tv-serie-formatet till hjälp för att bygga sin superhjälte-grupp? Arrow har fått ett hyggligt mottagande och nu snackas det om en spin-off-serie med Flash i huvudrollen. Jag tycker det låter rimligt att vi får se både Flash och Green Arrow i Justice League och i så fall finns det redan en stomme att stå på i och med etablerade tv-serier. Stephen Amell, som spelar Green Arrow är i vilket fall sugen. Frågan är om DC är sugna?
Vem blir Wonder Woman? Vilka hjältar plockar Zack Snyder in i sitt superhjälte-team? Kan DC lyckas lika bra som Marvel eller är projektet dömt att misslyckas? Frågorna är många men jag ser fram emot att följa allt som har med Justice League att göra, även i framtiden.
Continuum är nya Fringe
Det var med en klump i magen jag tog farväl av Fringe för ett litet tag sedan. Det är en serie som följt med mig länge och som legat mig varmt om hjärtat. När serien tog slut i och med det trettonde och sista avsnittet i den femte säsongen efterlämnade den ett hål i min personliga tv-tablå. Den var egentligen aldrig mästerlig men den hade ett stort hjärta och en oerhört spännande premiss. Få tv-serier har lyckats med konststycket att beröra mig på samma sätt trots sina inslag av ostighet och ett story arc som ibland spretade på tok för mycket åt olika håll. Karaktärerna var älskvärda och sci-fi-inramningen var grädden på moset. Jag hade svårt att se att någon annan serie skulle kunna fylla tomrummet efter Fringe, förrän alldeles nyligen.
Jag tittade på den första säsongen av Continuum inför sista säsongen av Fringe och jag blev inte överdrivet imponerad. Det fanns intressanta infallsvinklar med tidsresor i fokus och en osäkerhet kring vem som egentligen är god eller ond. Problemet var karaktärerna och den överdrivet seriösa tonen. Det kändes platt och ytligt. Första säsongen var bra men det kändes mer som en utfyllnad och tidsdödare mellan andra, bättre serier. Skapligt underhållande, inte mer, men med potential.
Men i säsong två har det äntligen hänt något. Potentialen har infriats. Handlingen har brett ut sig och blivit mer komplex, detsamma gäller seriens karaktärer. Helt plötsligt börjar jag förstå deras motiv och uppträdande. Mer känslomässigt och med starkare relationer. Continuum har gått och blivit bra på riktigt. Jag älskar seriens gråskala och mystiken kring vilka som egentligen vill göra gott eller inte, vet dem ens själva? Detsamma gäller mörkret som omger ”bröderna” Julian och Alec. Vem är egentligen frälsare, och vem är terrorist? Serien har i och med sin andra säsong etablerat ett fascinerande nät av potentiella fortsättningar och handlingen kan egentligen ta vilken riktning som helst härifrån. Oförutsägbart och väldigt spännande.
Continuum har slutligen gått och blivit ett värdigt substitut till Fringe och ett måste för alla sci-fi-nördar.
Glänsande robotskräp
Jag var och kikade på Pacific Rim igår kväll. Guillermo del Toros våta pojkdröm förverkligad på vita duken om gigantiska robotar som pucklar på lika gigantiska monster. Om jag ska vara hård så var den rent skräp och en kavalkad i ologiska plotholes (lika stora som monstren i filmen), urusla skådespelarinsatser, och någon egentlig handling såg jag inte röken av. Ändå kan jag inte förmå mig att ogilla den.
När jag satt där i biosalongen kunde jag nämligen inte undgå att drömma mig tillbaka till en tid då jag hade gråtit av lycka för att få se den här typen av påkostad robotaction förverkligad. Som 11-åring hade Pacific Rim varit skiten. Nog för att jag trots allt tyckte de överdrivna bataljerna var smått underhållande även som gråhårig 33-åring men tänkte hela tiden på hur jag skulle känna mig som någon av de där småkillarna på raden framför mig. Förmodligen hade de inga som helst krav på en intressant intrig, hyggliga rollprestationer och bra dialog. De ville se en skitfet monsterfilm, och det fick dem. De älskade den. Jag hörde hur de var eld och lågor när de reste sig och gav ifrån sig ett simultant “Wow!” när eftertexterna började rulla.
På ett sätt såg jag filmen för vad den var, en uttalad pojkdröm, del Toro har nämnt det själv. Synd att drömmen inte innefattade mer än en substanslös monsterslakt och imponerande jätterobotar. Då hade inte bara den 11-åriga pojken i mig jublat, utan också mitt vuxna jag.