Jag var och kikade på Pacific Rim igår kväll. Guillermo del Toros våta pojkdröm förverkligad på vita duken om gigantiska robotar som pucklar på lika gigantiska monster. Om jag ska vara hård så var den rent skräp och en kavalkad i ologiska plotholes (lika stora som monstren i filmen), urusla skådespelarinsatser, och någon egentlig handling såg jag inte röken av. Ändå kan jag inte förmå mig att ogilla den.

När jag satt där i biosalongen kunde jag nämligen inte undgå att drömma mig tillbaka till en tid då jag hade gråtit av lycka för att få se den här typen av påkostad robotaction förverkligad. Som 11-åring hade Pacific Rim varit skiten. Nog för att jag trots allt tyckte de överdrivna bataljerna var smått underhållande även som gråhårig 33-åring men tänkte hela tiden på hur jag skulle känna mig som någon av de där småkillarna på raden framför mig. Förmodligen hade de inga som helst krav på en intressant intrig, hyggliga rollprestationer och bra dialog. De ville se en skitfet monsterfilm, och det fick dem. De älskade den. Jag hörde hur de var eld och lågor när de reste sig och gav ifrån sig ett simultant “Wow!” när eftertexterna började rulla.

På ett sätt såg jag filmen för vad den var, en uttalad pojkdröm, del Toro har nämnt det själv. Synd att drömmen inte innefattade mer än en substanslös monsterslakt och imponerande jätterobotar. Då hade inte bara den 11-åriga pojken i mig jublat, utan också mitt vuxna jag.