Seal of approval

Guardians of the Galaxy: Legacy

Guardians of the Galaxy- Legacy

Efter att ha sett den oväntat underhållande Marvel-rullen blev jag nyfiken på serietidningsförlagan. I den första volymen av Guardians of the Galaxy: Legacy möter vi alla karaktärerna som vi såg i Hollywood-rymdoperan plus några till. Det läggs stort fokus på karaktärernas oförmåga att kunna samarbeta. Det är en intressant premiss och det saknas inte pang-pang och explosioner men det är gruppens dynamik som spelar huvudrollen. Utöver Star-Lord, Gamora, Drax, Rocket Raccoon och Groot återfinns här också Mantis, Warlock och Phyla-Vell. Tidigt i serien får gänget också tillökning i form av Major Victory.

Så här i efterhand hade jag gärna tagit del av följetången ”Annihilation” som verkar legat till grund för Legacy och hur Guardians of the Galaxy blev ett team. Handlingen är nämligen mer komplex och snurrig än vad jag hade väntat mig. Här samsas tidsparadoxer, underliga religiösa rymdsekter och de smått bisarra karaktärernas olika agendor. Dessutom med mindre tok och flams än i filmen.

Detta är på inget sätt negativt, snarare tvärtom, jag uppskattar verkligen den aningen mer vuxna framtoningen. Det här är inget skojfriskt superhjälte-team som endast levererar dräpande oneliners och gliringar till varann (även om det förekommer) samtidigt som superskurkar pucklas på. Här känns istället jargongen stundtals överraskande hård.

Jag kan verkligen rekommendera Legacy. Den är snyggt tecknad och intelligent berättad. Det är en större positiv överraskning än jag förväntat mig faktiskt. Låt dig inte luras av det på pappret komiska karaktärsgalleriet. Guardians of the Galaxy-serien innehåller mer djup än man till en början anar.

Guardians of the Galaxy: Legacy är den första volymen av Dan Abnett och Andy Lannings tolkning av denna brokiga skara figurer. Seriebloggen Shazam har en jättebra guide för dig som vill ta del av rubbet. Själv ska jag sätta tänderna i fortsättningen omedelbums!

En man av stil och smak

enmanavstiloch smak I ”En man av stil och smak” fortsätter Anders Fager att utveckla den mytologi han byggt upp i och med ”Samlade svenska kulter” och ”Jag såg henne idag i receptionen”. Det hela tar vid direkt efter förra boken. Cornelias fullständiga sammanbrott, med allt vad det innebar, har precis ägt rum. Den här gången följer vi istället CeO Molin, Cornelias ex-pojkvän. En bibliotekarie med en förkärlek för ovärdeliga bokskatter. Allra helst de med ockult karaktär. Men han är också en festfixare av rang och har en fot inne i de sällskap få känner till. Som anställd vid Kungliga biblioteket i Stockholm har det varit en lätt match att samla på sig en mängd eftertraktade dyrgripar. Men med annalkande profetior bortom horisonten är det är fler än CeO som är på jakt efter dessa mytomspunna föremål.

På baksidan av boken hävdas det att det är en fristående fortsättning på ”Jag såg henne idag i receptionen” men jag vill påstå att mycket av behållningen försvinner om man tidigare inte tagit del av Fagers verk. I sin senaste roman har författaren lånat friskt från sina äldre texter och inte minst dess karaktärer. ”Det där andra Stockholm” etableras verkligen på riktigt den här gången. Mystiska ordrar, magiker och andra hemliga sällskap flimrar förbi i rasande takt. Den som redan är Fager-fanatiker har mycket att hämta här. Det blinkas både hit och dit. Den mystiske gubben Fredman, sekten från Borås och flertalet andra figurer som det tidigare har berättats om dyker upp och knyter ihop flertalet lösa trådar.

Det kommer väl inte som någon överraskning att jag redan är Fager-frälst. Med ”En man av stil och smak” understryks det ytterligare. Jag älskar hur jag som trogen läsare ständigt belönas med fanservice. Men det är subtilt och välavvägt, inte för uppenbart. Att fokuset flyttats till CeO uppskattar jag. Det är en av Fagers mer intressanta karaktärer. Jag både hejar på honom och hatar honom. Däremot tycker jag boken tappar lite tempo i mitten när Bertholtz levnadsöde uppdagas. Det är visserligen ett fascinerande ihopkok av historiskt korrekt dåtid och fantasifull fantastik, men med betoning på just det historiska. Det är många namn och skeenden som får ta för mycket plats.

Samtidigt är det en behaglig språngbräda inför den händelserika sista delen som är spektakulärt intensiv. Här träffar minst sagt skiten fläkten. Avslutningen är magnifik, jag hade gåshud under de sista sidorna, och det är bannemig en av de mer rafflande upplösningar jag haft förmånen att ta del av. Samtidigt suktar jag redan efter mer. För det finns definitivt mer som behöver utforskas i Fagers värld innan berättelsen om CeO, Cornelia och alla andra vi lärt känna under resans gång tackar för sig.

Läs mer om ”En man av stil och smak” här.

En skjutglad tvättbjörn och ett fåordigt träd

gotg

OBS! Texten innehåller milda spoilers om du inte vet ett smack om Thanos.

Igår var jag på min första ensambio någonsin. Jag var där helt på egen hand med andra ord. Det var en intressant upplevelse. Till en början tyckte jag det var rätt skönt, fullt fokus på filmen liksom. Lite egentid. Sen insåg jag att jag var där på Guardians of the Galaxy, en film som många betraktar är för en yngre publik, och det kryllade av dem. Det babblades i mobiler, filmrepliker härmades, det tjoades och prasslades. Hela filmen igenom. 90% av biobesökarna var mellan 10-16 år och jag har uppenbarligen glömt av hur störig man kan vara i den åldern.

Filmen då? Jovars. Den var urfånig, förutsägbar men samtidigt fantastiskt underhållande. Nu har jag bara läst det första numret av Legacy-serien (kommer upp en text om hela första volymen så fort jag är klar) men jag tycker att karaktärerna sitter som en smäck. Chris Pratt är klockren som Star-Lord, Bradley Cooper gör Rockets röst med bravur och både Drax och Gamora såg ut och kändes som i serien. Coolt att få se mer av Thanos efter det lilla inhoppet i Avengers-rullen och jag gillade att de plockat in Ronan som huvudskurk, såg faktiskt nyss ett avsnitt av tecknade Avengers där han medverkade. Däremot var deras agendor lite väl luddiga. För oss som läst serier med Thanos vet ju att ”The Infinity Stones” behövs för att göra ”Infinity Gauntlet” komplett och låter honom därefter styra över hela universum. Här framkom det inte riktigt vad de var ute efter, någon av dem. Men jag är okej med det. Att Marvel-skurkar är onda och maktgalna, det vet vi vid det här laget.

Jag älskade Super och hade därför höga förhoppningar på James Gunn som regissör och jag tycker han gör ett förträffligt jobb. Den var dessutom oväntat rolig. En del av skämten var visserligen aningen fjantiga, med lite kiss och bajs-känsla över sig, men jag kom på mig själv med att fnissa lite här och var. Det mesta var roande. Sen är tempot helt vansinnigt emellanåt. Det händer saker precis hela tiden och det är få gånger man får hämta andan ordentligt, men inte mig emot. Det är verkligen en popcornrulle i precis rätt bemärkelse. Spektakulära actionsekvenser, massvis med humor och störtsköna karaktärer. Precis som förväntat.

Jag är dessutom enormt nyfiken på att få se hur de tänker knyta ihop denna med kommande Avengers-filmer. Att Thanos återkommer även här bådar gott inför en superfet crossover i framtiden. Jag tror inte det sker redan i Avengers 2, då Ultron redan etablerats som huvudskurk, men i en eventuell tredje film. Ja, varför inte? Känns långt ifrån omöjligt. Som Marvel-nörd slickar jag mig redan entusiastiskt om munnen…

Mannerskiölds herrgård

Mannerskiölds-herrgård-omslag-1000x1468 Oskar Källner har varit i farten igen. Mannerskiölds herrgård är en actionfylld monsterhistoria om en gammal spökande herrgård (skräll!) och ett minst sagt udda åtagande. Källner säger själv att han låtit sig inspireras av HP Lovecraft och det märks tydligt i hans senaste verk. Tentakelmonster, uråldriga väsen och rabblande av ett främmande mystiskt språk – allt får plats i Mannerskiölds herrgård.

I vanlig ordning gillar jag även denna novell av Källner som jag anser är en av de novellförfattare som alltid lyckas leverera i fantastikgenren. Han håller alltid hög klass och trollbinder mig som läsare från den första meningen. Det är rafflande och händelserikt rakt igenom, alltid. Mannerskiölds herrgård må vara en tämligen enkel historia men en vansinnigt underhållande sådan. Jag läste den med ett leende på läpparna och uppskattade alla referenser och skräckpastischer Källner proppat novellen full med.

Mer om Oskar Källner och hans verk finner du här.

Ödeland

”Ödeland” består av tio noveller, alla med intressanta infallsvinklar och händelseförlopp. Holmquist blandar tidsresor med livet efter döden och andra extraordinära berättelser. Det är välskrivet och tankeväckande. Författaren själv säger att hon vill utforska känslan av utanförskap i dessa små berättelser och det tycker jag att hon lyckas förmedla med ”Ödeland”.

De olika berättelserna har ytterligare en sak gemensamt. Det är inga solskenshistorier vi har att göra med här utan samlingen genomsyras av en mörk underton. En kvinna som långsamt sugs ner i en lerpöl samtidigt som självupptagna människor vägrar hjälpa henne, en tidsmaskin som alstrar energi genom andra människors misär eller om ett uppvaknande och en minnesöverföring som inte riktigt blir som det var tänkt.

Eva Holmquists novellsamling ”Ödeland” var en trevlig liten överraskning för mig. Helt ovetande över att den ens existerade dök det ändå ner ett digitalt recensionsexemplar i mejlboxen för ett par veckor sedan. Glädjande nog var det en kort men naggande god upplevelse rakt igenom.

Läs mer om ”Ödeland” här.

Efter stormen

efterstormenomslagfull Mix förlag har med ”Efter stormen” skapat en riktigt intressant premiss. En naturkatastrof drabbar Sverige och stormen ”Daisy” angriper Oskarshamn. Men det är inte förödelsen stormen skapar som är det värsta, det som inte får hända händer, stadens kärnkraftverk skadas allvarligt och härdsmältan är ett faktum. I samlingsvolymen ”Efter stormen” samsas tre kortromaner, och lika många noveller, som alla behandlar den fiktiva katastrofen från olika infallsvinklar.

I ”Om du behöver mig” av Solja Krapu återförenas två systrar som levt sina liv på olika håll. Det blir inget kärt återseende och systrarnas olikheter och gamla groll blossar upp så fort de träffas igen. När de dessutom måste ta sig igenom en katastrof tillsammans sätts deras redan frostiga relation verkligen på prov. Det är en berättelse om olikhet, släktbandets förbannelse och förståelse. Krapu lyckas både beröra och göra mig obekväm som läsare med detta familjedrama.

Den andra historien, ”Den mörka fläcken” av Johan Ring, är i mitt tycke den starkaste bland de tre. Gripande, tragisk och brutal, om en våldsam före detta pojkvän som i samband med att stormen utbryter bestämmer sig för att uppsöka sin ex-flickvän och son för ”att ställa saker och ting till rätta”. Behöver jag nämna att det inte går riktigt som han har tänkt sig? Jag mådde verkligen dåligt av Rings fruktansvärda skildring av en oerhört trasig människa. Jag har läst en bunt skräcknoveller av denne författare tidigare men det här är det mest fängslande jag upplevt av Johan hittills.

Caroline L. Jensen har jag också stött på tidigare. Hon ligger bland annat bakom en mängd riktigt ruggiga noveller som jag verkligen uppskattat. I ”Slukhål” är det inte alla som flyr fältet när härdsmältan infinner sig, några olika grupperingar bestämmer sig för att stanna kvar. Vi har bonden Albin som vägrar att lämna sina kossor men också Sara som leder en religiös sekt och istället omfamnar ”domedagen” som komma skall. Det är ett intressant koncept som ger ett litet annorlunda perspektiv på händelsen, och tokiga sekter är alltid lockande att läsa om. Jensen gör ett bra jobb med att skildra ledaren Saras galenskaper och ”Slukhål” avrundar samlingen på ett bra sätt.

Sammantaget är ”Efter stormen” en mycket läsvärd bok där alla berättelser håller hög klass, men det är också ett väldigt spännande projekt. Mix förlag lovar dessutom att temat ska återkomma till hösten och absolut inte mig emot. Ta även en titt på kortfilmen här nedan som är en del av satsningen.

Läs mer om ”Efter stormen” här.

Tills tiden skiljer oss åt

tills-tiden-skiljer-oss-åt Oskar Källner har för mig sedan att tag tillbaka förknippats med kvalité när det kommer till noveller. Vare sig det är rymdkrig mot kackerlackor i ”Yi”, ett postapokalyptiskt Sverige i ”Vägen till stjärnorna” eller renodlad zombieskräck i ”Byssan lull” levererar han alltid underhållande läsning, men också alltid med ett tänkvärt inslag. ”Tills tiden skiljer oss åt” är inget undantag.

I Källners senaste novell utforskar han tidsresande, och det är en gripande berättelse som sträcker sig flera tusen år fram och tillbaka i tiden. Det är en berättelse om sorg, kärlek och övertygelse. Den är omvälvande och spektakulär. Många frågor om livet och om skapande ställs under resans gång, likaså om krig och förstörelse. Men i grund och botten är det en storslagen kärlekshistoria och jag blev både rörd och hänförd av Oskars text. Ska du läsa en science fiction-novell i sommar, låt det bli denna.

”Tills tiden skiljer oss åt” är utgiven av Mix förlag och finns bland annat att köpa här och här. Oskars blogg hittar du här.

Den plötsliga dörren

Den-plötsliga-dörren Den plötsliga dörren från 2012 är en överraskande liten bok sett till formatet. Jag vet inte vad det har med nåt att göra men det får den åtminstone att sticka ut och kännas inbjudande. Boken innehåller nio stycken små berättelser som spretar hit och dit. Det bjuds på människolika ålar, en man som blir kär i en ost, en deppig huvudfoting i en tunnelbanevagn och andra helt oväntade historier. Det är surrealistiskt, komiskt men också stundtals obehagligt.

Albertsson kan konsten att lekfullt och fyndigt formulera sina meningar, lyssna bara här:

”Hela byn var nu samlad. En gubbe petade på dem med en pinne, en annan kastade en hård mussla på en av ”ålajävlarna”, en tredje spottade (i motvind, rakt in i sitt skägg) och svor högt att han skulle flå dem med bara händerna och guds hjälp. Det skulle han senare också göra, men gud hjälpte som vanligt inte till utan skickade en epidemi av envisa hemorrojder som sin ställföreträdare”.

Språket är minst sagt fantasifullt. Det bjuds på groteska, snuskiga och märkliga händelser, men likaväl sorgliga och vemodiga diton.

Jag har stött på Sofias noveller tidigare mellan Eskapix pärmar. Hon behärskar också den renodlade skräcken men jag gillar verkligen det potpurri och bredd som uppvisas i Den plötsliga dörren, här ges det fritt spelrum för minsta absurda tanke och det är svårt att inte älska det. Ja, jag måste erkänna att jag blev smått förälskad i denna skruvade, fascinerande samling berättelser.

Näst på tur för Albertsson står ännu en novellsamling som ges ut på Eskapix i sommar kallad – De överflödiga. Mina förväntningar efter detta är givetvis skyhöga.

Köp den Plötsliga dörren här.
Sofia bloggar här och här.

Nere på Flower och Dean Street

nerepaflower Jag älskar konceptet med mininovellsamlingar. Nere på Flower och Dean Street är just en sådan. Fyra stycken små berättelser i en inbunden bok på 72 sidor. Läste ut den på en dag. Som småbarnsförälder är det sällan tiden finns till att köra ett bokmaraton och det är därför jag föredrar korta böcker numera. Men det är också något speciellt med intensiva, korta läsupplevelser och Jenny Lundins debutbok passade utmärkt att sträckläsa.

Lundin levererar febrig, närgången prosa med udd. Min favorit i samlingen är titelnovellen ”Nere på Flower och Dean Street” som handlar om en kvinna som drömmer om att bli seriemördare. Berättelsen är finurligt utformad och skildrar en mördares tankar och åtaganden på ett ovanligt sätt. Lundins karaktärer lider alla av någon störning och kan inte direkt klassas som mentalt friska. Jag gillar att följa med in under skinnet på dessa psykopater, att få insikt i deras skeva världsbild. Det är fascinerande och Lundin lyckas bra med att gestalta denna grupp trasiga människor. Vi får också uppleva en urballad fest, en kvinna som tänder på lik och en familjs husrenoveringsbehov som går över styr.

Jag ser fram emot av att läsa mer av Jenny Lundin i framtiden, Nere på Flower och Dean Street är en debut som lämnar mig med ett stort sug efter mer. Boken finns att inhandla hos finfina förlaget Eskapix.

Black Science

Turtle-Temple

Wow! Det är sällan jag blir så uppslukad av en serie men efter att ha lagt ifrån mig det sjätte och senaste numret av Black Science var jag märkbart skakad. Den där känslan av att varit med om någonting som omkullkastar allting man trodde sig veta om karaktärer och händelseförlopp. En känsla jag vant mig vid som trogen Game of Thrones-anhängare men som är relativt ny för mig som serieläsare.

I huvudrollen ser vi vetenskapsmannen Grant och hans team som kallar sig, Anarchist League of Scientists. Tillsammans har de uppfunnit en maskin som gjort det möjligt att resa till parallella världar. Tanken bakom är god – att hitta botemedel mot dödliga sjukdomar och upptäcka ny teknologi som på nåt sätt kan hjälpa mänskligheten. Men även om Grant och hans personal har goda avsikter är finansiärerna av projektet i vanlig ordning mer intresserade av pengar och makt vilket skapar konflikter i gruppen. När apparaten av misstag (eller?) kastar hela gänget till en okänd plats befinner sig plötsligt alla i livsfara. Olyckligtvis återfinns dessutom Grants båda barn på forskningsanläggningen när maskinen aktiveras vilket tvingar dem med på resan. Vem ligger bakom det hela, vilka kan man lita på, men framför allt – hur ska de ta sig hem igen?

Black Science lyckas med något viktigt – jag känner mig tidigt investerad i berättelsen. Karaktärernas agendor nystas sakta upp och man lär känna dem i en behaglig takt. Människorna står i centrum samtidigt som inramningen med parallella världar, underliga varelser och främmande civilisationer också tar plats i handlingen. Vi möter allt från storslagna sköldpaddsöar till framtidsindianer som besitter högteknologisk kunskap. Det är intensivt, fartfyllt och många uppoffringar hinns med redan i de första sex numren. Det är en känslomässig berg och dalbana både för huvudpersonerna i serien och för mig som läsare. Man slits mellan hopp och förtvivlan, på ett bra sätt!

Rekommenderas varmt till alla sci-fi-geeks som inte räds lite ond bröd död och oförutsedda vändningar. Snygg är den också! Finns bland annat hos Comixology.