Återigen har jag bingat en hel säsong av Daredevil på två dagar. Tre sittningar blev det och drygt 12 timmar i soffan. Vad jag tycker? Daredevil spelar i en helt egen division i jämförelse med sina övriga Defenders-kollegor.
Läs också gärna mina tankar om säsong ett och två av Daredevil.
Varning för en del mindre spoilers! Läs vidare på egen risk om du ännu inte sett säsong tre.
Som uppladdning inför säsong tre såg jag om säsong två och The Defenders. De första två tredjedelarna av säsong två är fortfarande riktigt vass superhjälte-tv medan den sista tredjedelen och allt som dykt upp därefter inte alls hållit samma kvalité. Jag skyller mycket av detta på ninjerierna och den fåniga skurkorganisationen The Hand. Efter att de introduceras tappade jag en stund hoppet för Netflix Marvelsamarbete. Defenders är nästintill ett haveri med få ljusglimtar, Iron Fist likaså. Den andra säsongen av Luke Cage är bara okej och Jessica Jones comeback kom aldrig i närheten av den första säsongen. Det enda undantaget är The Punishers egna serie som jag tycker är helt lysande.
Men med säsong tre av Daredevil bryts den negativa trenden. Nu när The Hand och allt övernaturligt dravel återigen ersatts av Vincent D’Onofrios skräckinjagande tolkning av Wilson Fisk är allt som det ska vara igen. En mer jordnära och realistisk tolkning av Hell’s Kitchen och en skurk som känns som ett hot på riktigt. Charlie Cox gör sin bästa prestation som en trasig och plågad Matt Murdock hittills och Deborah Ann Wool briljerar som Karen Page, där avsnittet om hennes bakgrund är ett av de bästa under hela säsongen. Nykomlingarna Syster Maggie, Dex och Ray spelar alla stora och bidragande roller till seriens handling.
Det har varit en del snack om Bullseye inför säsongen och den här tolkningen av karaktären skiljer sig en del från serieförlagan men jag tycker verkligen den fungerar. FBI-agenten Poindexter som sakta men säkert förvandlas till den psykopat han innerst inne är med hjälp av Kingpins manipulativa handlingar, är en snygg ursprungshistoria som känns trovärdig. Striderna med Bullseye, är också nervpirrande och coolt utformade. Precis som i serietidningen är Bullseye vansinnigt skicklig på att nyttja föremål som kastvapen oavsett om det rör sig om en häftapparat eller en glasskärva. Allt som Bullseye kan komma över blir till ett dödligt vapen i hans händer.
Och på tal om fightingscenerna. På den punkten har alltid Daredevil trumfat sina övriga Defenders-partners men den här gången känns det som att de är ännu bättre koreograferade och brutalare än tidigare. Det långa fängelseslagsmålet i avsnitt fyra är verkligen helt fenomenalt och jag vågar påstå att det är minst lika bra som korridorscenen från säsong ett. Jag kom på mig själv med att sitta på helspänn under den 11 minuter långa tagningen. Japp, det är tydligen bara filmat i en tagning. Så läckert och gastkramande!
Det här är det bästa Marvel och Netflix spottat ur sig hittills. Säsong tre av Daredevil är mer fokuserad, bättre balanserad och innehåller snyggare actionsekvenser än någonsin tidigare. Frågan jag ställer mig är vart det tar vägen nu? Med Iron Fist och Luke Cage nedlagda så blir jag inte förvånad om Daredevil står näst på tur.
Vi har fått det vi kräver med karaktärer som Kingpin, Bullseye, The Owl, Elektra, Punisher, The Gladiator, The Hand och några till. Ärligt talat så finns det inte så mycket att gräva i ur karaktärsgalleriet som vi inte redan har sett. Jag tackar såklart inte nej till en säsong där Poindexter på riktigt förvandlas till den fullfjädrade mordiska galningen Bullseye men samtidigt vet jag inte hur många gånger man kan spela kortet med en nedbruten Matt Murdock som tar sig an sina egna inre demoner. Det börjar kännas som ett tjatigt berättargrepp men jag blir gärna motbevisad.
På ett sätt känns detta som ett riktigt värdigt avslut om serien skulle läggas ned här och nu. Då gör den det verkligen med flaggan i topp.
