Hemmet

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

– – –

Jag älskade Mats Strandbergs första renodlade skräckroman Färjan. Det är en klaustrofobisk historia om den panik som infinner sig när blodtörstiga monster löper amok på ett kryssningsfartyg. Det fanns såklart mycket att tycka om med det storslagna blodbadet i den berättelsen, men det var främst karaktärerna som gjorde det hela intressant.

För Mats Strandberg kan sina karaktärer. Färjan visade prov på det, Hemmet bevisar att det inte var en engångsföreteelse. Karaktärerna i Färjan, likaså i Hemmet, är människor av kött och blod som handlar på ett rationellt sätt. De är inte arketyper för gott eller ont, och besitter en svärta och ett djup. Jag känner för dem, lider med dem och hejar på dem.

I Hemmet tar handlingen plats på ett demensboende. De gamla människorna som vistas där är stilsäkert återgivna. Den ständigt upprepande tanten som nämner att hon varit sekreterare åt direktör Palm ungefär 30 gånger, den sexgalna gubben som drar i sin slaka penis och kastar glåpord till personalen, och damen som är besatt av att samla på änglar i alla dess former, är bara några av de färgstarka karaktärer som vistas på hemmet.

Skildringen av huvudpersonen Joel med sina våndor och dilemman, när mamma Monika inte längre kan ta hand om sig själv och tvingas flytta in på boendet Tallskuggan, är hjärtskärande. Det finns så många jobbiga teman här. Den bespottade äldrevården, att inte längre känna sina anhöriga och att tvingas till att lämna bort någon mot sin och den personens vilja. Strandberg beskriver det hela med bravur. Det är tragiska och mörka ämnen som behandlas.

För mig är inte det mest hemska i Hemmet den demon som härjar och skrämmer slag på personal och de boende, det är hur de gamla har tappat bort sig själva i sjukdomen. Hur deras levnadsöden har dikterats av något som inte längre kan påverkas. Att glömma vem man är och att tappa sina karaktärsdrag. Det är läskigt på riktigt.

Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Tillbaka till overkligheten

Semestern är över för den här gången. Jag har medvetet tagit en paus från merparten av min digitala närvaro, vilket smittat av sig på bloggandet. Sommarledigheten lades i år istället på en mängd av byggprojekt. Jag har lyckats att smälla ihop mitt andra trädäck, denna gång i princip utan hjälp. Känner mig lite lagom mallig och nöjd. Det ser oväntat proffsigt och välbyggt ut. Har också klätt in sommarstugan i en tjusig trallkjol, målat hussockeln hemma, lagat en trappa, spikat golvlist och anlagt en grillplats. Bokhögen har knappast krympt under ledigheten, snarare tvärtom, men nu känner jag mig motiverad att ta tag i läsandet igen.

Pål Eggerts Dödfödd ligger fortfarande på nattduksbordet men jag har också återupptagit mitt Storytel-abonnemang med två projekt i åtanke, Anders Fagers vampyrskräckis Evas första vecka som död och Mats Strandbergs Hemmet, om läskigheter på ett demensboende. Nu ska det bannemig läsas och lyssnas!

Det är istället tv-tittandet som gått varmast i sommar. American Gods är förmodligen den största höjdpunkten. Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.

Efterlängtade The Defenders var snarare motsatsen. En stor besvikelse. Marvels Netflix-serier har sedan andra halvan av Luke Cage fortsatt den nedåtgående spiralen. Ologiska luckor, trevande handling och trötta fightingscener som helt tappat stinget sedan de högklassiga bataljerna från den första säsongen av Daredevil. The Defenders börjar lovande och fram till avsnitt fyra hade jag stora förhoppningar på resten av serien men efter det går det alltså utför. Fortfarande stundtals sevärt och underhållande men helt utan fingertoppskänsla. Nu sätter jag mitt hopp till kommande The Punisher istället.

Så. Det blev återigen ett uppsamlingsheat. Nästa gång lovar jag att det dyker upp nåt med mer substans. Mors!