Anton är en helt vanlig kille, förutom vad gäller en liten detalj, han håller på att förvandlas till ett monster. Han bor i Gällivare, ovanför polcirkeln, och smittades under sommarsolståndet. Nu är han instängd i sin lägenhet, med frätande ljusstrålar som angriper och läcker in från alla håll. Det är inte ett klockrent scenario för en aspirerande vampyr.
Johannes Pinter uppvisar en helt annan sida med 1007. Författarens förra roman – Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött, var ett matinélikt actionäventyr, medan det här är mycket mer av en minimalistisk historia. Språket skiljer sig dessutom anmärkningsvärt mycket. Här är det febrigt och fragmentariskt, mardrömmar blandas med hallucinationer, och det hoppar från dåtid till nutid. Men det är inget problem att hänga med, kapitlen är korta, och jag satte glupskt i mig bokens 200 sidor på två dagar. Den är snyggt berättad i sin enkelhet, med ett rakt och lättläst språk.
1007 är en intim berättelse om plågan att omvändas till något annat, att inte kunna kontrollera sina begär och att vistas i en miljö där den förrädiska solen aldrig går ner. Pinter bevisar att han kan mer än svulstiga actionepos och delger här en ny infallsvinkel på lidandet som det innebär att anta formen av en blodtörstande best. Författaren lyckas skildra smärtan och Antons splittrade psyke på ett medryckande vis. Jag är imponerad och hänförd. 1007 är en formidabel uppföljning på Vackra kyrkor jag besökt och en vampyrroman inte lik någon annan.
Necronomicon i Upsala är det tredje äventyret men det första som anammar serietidningsformatet. Den nya formen passar den skarpsinniga hjälten ypperligt. Tecknaren Rickard Fornstedt har en enkel men tydlig stil. Det är lätt att hålla isär karaktärer och platser. Inga mästerverk till bildrutor men det fungerar fint.
Professor Frans är enligt författarens egen utsago starkt influerad av Arthur Conan Doyles kända karaktär och det märks verkligen men det finns även Lovecraftianska inslag i berättelserna. I denna senaste skröna är det tydligare än någonsin, inte minst med titeln i åtanke, men också innehållsmässigt.
Influenserna lyser som sagt igenom och det fiktiva Uppsala (här stavas det med ett ”p”) rymmer mysterier och gåtor i överflöd. Omar levererar återigen ett klassiskt äventyr med hög igenkänningsfaktor. Det känns som att återse en gammal bekant trots nytt format och utseende. Det är är hemtamt, behagligt och angenämt.
Är 2015 tentaklernas år? Jag tror banne mig det. Det känns som det fullständigt exploderar på det området just nu. Slingriga bläckfiskarmar tränger sig in överallt i populärkulturen och inte mig emot. Så även i KG Johanssons senaste alster.
I Biotika får vi följa Sofie, en lantbrukare som utsätts för svåra prov som en av få överlevare i den numera nästintill ödelagda världen. Sverige har förvandlats till en skådeplats för groteska varelser. Varelser som gör allt för att ta över och föröka sig. En biotisk smittohärd som kan anta alla former den vill, former som kan liknas vid våra värsta mardrömmar.
Inledningen av boken är mästerligt skriven – det som sker är omvälvande och fruktansvärt – och efter det var jag fast. Jag kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända härnäst och längtade efter att få tid till att läsa vidare. Det är en äventyrlig början fylld med action och splatter. En bit in lugnar det ner sig en aning och tempot sjunker. På många sätt kan boken liknas vid den första säsongen av The Walking Dead – en fenomenal början och ett lite svagare slut. Med betoningen på LITE. Ytte-pytte-lite faktiskt. Jag är fortfarande helt upprymd över vad jag faktiskt har läst och tagit del av. Även om det inte är helt klockrent ända fram till målsnöret så är det en fullträff på de flesta andra punkter.
Biotika är en undergångssaga fylld med ångest och mörker. Intensiv och spännande. Stundtals snuskig och oftast äcklig. KG Johansson målar upp en ohygglig mardrömsvision av ett framtida Sverige och han gör det på ett förträffligt sätt. De styggelser som beskrivs i boken är inget för den kräsmagade men jag kan inte låta bli att njuta av allt det sjuka och vansinniga som beskrivs. Det är som klippt och skuret för mig. En rak, köttig berättelse utan krusiduller och 154 sidor av ren läsglädje.
Eskapix är tillbaka med en ny typ av antologiserie. Nu ryms inga utsvävningar som essäer, artiklar eller konst, utan nu är det fullt fokus på noveller. Kadavernatten och andra historier är den första delen i Mitt svarta hjärtebibliotek och har av förlaget liknats vid: ”… att kliva in i en nattsvart och alternativ ”Starlet” från sjuttiotalet men istället för kärleksnoveller är den fylld med ocensurerade sagor för vuxna.”
Samlingen innehåller tre noveller från tre riktigt duktiga författare – Lova Lovén, Johannes Pinter och CJ Håkansson. Har man läst sin beskärda del Eskapix tidigare är det alla bekanta namn.
Den senaste novellen jag läste av Lova Lovén var Gastkramad, en av novellsamlingen 13 svarta sagors allra starkaste kort. Hennes novell Kadavernatten är inte riktigt samma lysande stjärna men fortfarande bra och läsvärd. Jag blir liksom inte jätteskraj för zombiegrävlingar och överkörda djur som vaknar till liv och hasar sig fram.
Johannes Pinter, mannen bakom romanerna Vackra kyrkor jag besökt och nysläppta 1007, bidrar med Viewmaster, en traditionell berättelse som lika gärna kunde vara tagen ur klassiska Tales from the crypt eller Creepshow. Stabil och fyndig med en klar och tydlig vision.
Den avslutande novellen är också den starkaste. CJ Håkansson som tidigare golvat mig med feta splatterromanen Fjärilen från Tibet, levererar här en mardrömslik historia fylld med makabra och vridna händelser. Det är köttigt groteskt men också erotiskt. Spetsade kroppar och könsorgan till höger och vänster. Vansinnigt sjuk men en novell helt omöjlig att lägga ifrån sig.
Jag gillar Eskapix senaste samling, men är lite ledsen över det nya rakare formatet. Novellerna har alltid varit den stora behållningen med tidigare Eskapix-alster men jag saknar också det där lite spretiga, oförutsägbara. Fanzine- och underground-känslan. Tidigare fanns det rum för allt, ofta med skiftande kvalité, men det var också mer spännande då. Jag hoppas såklart på fler delar av Mitt svarta hjärtebibliotek och att förlaget fortsätter att testa nya saker och leka med formatet även i framtiden.
Titel: Kadavernatten och andra historier Författare: Lova Lovén, Johannes Pinter, CJ Håkansson Genre: Skräck Utgiven av: Eskapix År: 2015 Inköpsställen:Adlibris och Bokus Övrigt: Hemsida för Lova Lovén, Johannes Pinter och Eskapix på Facebook
Det är sällan jag känner rädsla när jag läser skräck. Jag är en härdad, van läsare av all sorts rysare och läskigheter. Men Mikael Strömbergs Vätten fick mig faktiskt att för ovanlighetens skull känna ett visst obehag. Det finns få saker som kan få mig att rygga tillbaka, men ett säkert kort är när barn far illa. Jag har varit inne på det tidigare i bloggen och jag har intervjuat författaren om just detta. För mig är detta det värsta som kan hända och alla föräldrars största skräck. Bokens otäckaste scenario innefattar en spjälsäng, en bebis och ett gäng hungriga råttor. Jag ryser när jag tänker på det.
Det börjar med en bilresa och en olycka. Någonting kommer i vägen under familjens hemfärd från Norrland till Stockholm. När pappan Peter undersöker platsen närmare skymtar han en underlig gestalt. En till synes omänsklig varelse som snabbt försvinner in i skogen igen. När resenärerna kommer hem börjar det hända underliga saker. Olyckor drabbar familjen och oförklarliga händelser löser av varann. Ingen i deras närhet går längre säker.
Jag är inte speciellt förtjust i huvudpersonen Peter. Det är en rätt mansgrisig stereotyp som helst av allt verkar vilja återvända till tonåren, dricka folköl och läsa porrblaskor med polare i skogen, och allt vad det innebär. Men det är inget fel med det. Jag antar att det är ett medvetet val av Strömberg att framställa honom som en svag person. Synd är det då att hans fru är stöpt i samma rätt fördomsfulla roll som ansvarsfull mor men också en klängig och missunnsam sådan. Det är en trist och trött bild av en relation. Ett onödigt irritationsmoment för mig personligen.
Men det är också mitt enda klagomål. I övrigt är Vätten en finfin bedrift. Som trogna läsare av bloggen säkert känner till är jag svag för klassiska monsterrysare. Jag älskar när terrorn nästlar sig in i vardagen och när fönstret till det okända står på glänt. Vätten fångar allt det där och Strömberg behärskar att blanda vardag med skräck på ett exemplariskt vis. Det är en ruggig historia och stämningen ligger tät och olycksbådande över sidorna. En stark debut och en solklar rekommendation för alla som gillar ryslig och nervkittlande läsning.
Titel: Vätten Författare: Mikael Strömberg Genre: Skräck Utgiven av: Frank Förlag År: 2013 Inköpsställen:Bokus Övrigt:Mikael Strömberg på Facebook
I framtiden har världen angripits av ett groteskt virus kallat The Spread. De få människor som fortfarande är vid liv kämpar dagligen för sin överlevnad. Mitt i apokalypsen står yxsvingande ensamvargen No, som är immun mot den slemmiga varelsen. Snart stöter han också på det lilla barnet Hope, som besitter en unik förmåga, vilket kan rädda mänskligheten. En adoptivmor återfinns snart också i Crazy Molly och tillsammans ger dig sig ut i den ogästvänliga världen befolkad av plundrare, sektledare, kannibaler och annat pack, för att förgöra det ohyggliga viruset för gott.
Så här kan det se ut i Spread. Slafsigt.Ibland stöter en på sånt som bara är så jävla mitt i prick, som känns skapat med mig i åtanke. Spread är en serie som innehåller allt det där jag älskar. Postapokalyps! Tentakler! Splatter! The Spread är en vidrig skapelse som påminner om smittan i John Carpenters rysare The Thing. Och det är mycket som lånar från populärkulturens vrår från förr. Författaren Justin Jordan hymlar inte med sina influenser. På första sidan av volymen delger han sin kärlek till 80- och 90-talets filmer som inspirerat honom. Spread är en hyllning till hans uppväxt och många andras, min egen till exempel.
Kyle Strahm som står för illustrationerna i serien gör ett fint jobb med att förmedla de mardrömslika styggelser som The Spread är skyldig till. Här vimlar det av slem, blod och kladd. Lemmar flyger, ögon rycks ut och människor slits i stycken. Spread är inget för den känsliga läsaren. Jag kan tycka Strahms penna är lite ryckig och slarvig emellanåt. Vissa paneler är små mästerverk medan andra är hafsiga. Det är främst det splattriga Strahm bemästrar bra, medan vanliga karaktärer ofta blir skissiga streckgubbar. Synd att inte alla bildrutor får samma kärlek.
Handlingen etableras snabbt med spädbarnet Hope som en frälsare, No som den skickliga krigaren med ädla avsikter, och Crazy Molly är den beskyddande adoptivmorsan. Något djup finns inte att tala om och dialogen är inte direkt medryckande. Det här är spektakulärt underhållningsvåld utan krusiduller. Spread är köttig läsning med fokus på att visa upp coola actionsekvenser. Ibland räcker det så. Jag blev fullkomligt hänförd av serien och sträckläste den första volymen. Men det är klart, lite mer karaktärsutveckling och intressanta vändningar i berättelsen skulle uppskattas i framtida nummer.
Ta en nypa The Walking Dead och sen en fet skopa övervåld. Blanda, skaka. Så. Då får du Crossed. En variant på det klassiska zombieupplägget men med mer vidrigheter än vad de flesta av oss är vana vid. I Garth Ennis version är hotet något annat än vandrande döda. Smittan som sveper över världen gör alla som utsätts för den helt galna. Empati och känslor försvinner och allt som finns kvar är ett ständigt ursinne och ett behov av att föra epidemin vidare med alla medel.
Jag brukar inte väja för blod och tarmar men vissa sekvenser ur Crossed gör mig äcklad och jag vet ärligt talat inte om det är bra eller dåligt. Jag känner för karaktärerna och våndas när de blir lemlästade, våldtagna och ihjälslagna. Det är en skoningslöst brutal serie. Samtidigt känns det som att Ennis är ute efter att chockera, ibland till den milda grad att det blir lite för mycket av det makabra och för lite av en engagerande handling.
Att läsa Crossed är lite som att inte kunna slita blicken från en trafikolycka. Man vill inte se skiten men kan heller inte låta bli att titta. Det är en stundtals vidrig porträttering av människans värsta sidor, inte minst från de smittade men likväl från de överlevande. De tar en del avskyvärda beslut som jag har svårt att sympatisera med. Men trots alla provocerande inslag blir jag involverad.
Jag kan inte påstå att jag gillar Crossed men jag kan ändå inte sluta läsa.
En dystopisk tillvaro råder i Amatka. Det är en plats där kollektivet betyder mest och där stränga regler får den lilla kolonin att inte braka samman. Här är det ”styrelsen” som bestämmer med byråkratin som ledsagare. Inspektören Vanja anländer till Amatka för att undersöka medborgarnas hygienvanor. Men under undersökningen framgår det mer och mer som att det är nåt som inte står rätt till. Hon hittar information som döljs för invånarna om det samhälle de lever i.
Amatka är en fascinerande roman. Vanjas och de andras liv i kolonin målas upp som ett glädjelöst och inrutat sådant. Alla har sin plats i kollektivet. Barnen uppfostras i barnhus, utan sina föräldrar som de bara får träffa vid enstaka tillfällen. På Amatka är kollektivet större än familjen. Det handlar om att överleva i den nya instabila världen när den gamla inte finns kvar, till vilket pris som helst.
Karin Tidbeck skriver enkelt men elegant. Med små medel målas Amatka upp som en levande plats. En plats jag som läsare tror på. Det är också en tänkvärd historia fylld med intressanta frågeställningar. Allt är inte bara svart eller vitt och det finns rum för tolkning i berättelsen. Vems handlingar är egentligen goda? Vad är rätt eller fel? Jag vill inte avslöja mer än så men tro mig, upplösningen och romanens slut bevisar vilken makt ord kan ha.
Det här är en smart och läsvärd roman. En bok som klamrar sig fast efter att den är utläst och platsen Amatka har inte lämnat mig riktigt än. En tämligen avskalad berättelse som rymmer såväl filosofiska funderingar som kylig undergångsstämning. Hoppfullt men samtidigt skrämmande och olycksbådande. Precis som en riktigt bra dystopisk historia ska kännas.
Titel: Amatka Författare: Karin Tidbeck Genre: Dystopi Utgiven av:Mix Förlag År: 2012 Inköpsställen:Adlibris och Bokus Övrigt: Karin Tidbecks hemsida och Twitter
Det har gått trögt att bli klar med Attentaten i Gallus. Vanligtvis gillar jag Eva Holmquists verk, speciellt de science fiction-influerade novellerna, och det är inget fel på Attentaten i Gallus. Det är en välskriven ungdomsfantasy, punkt slut. Men jag är inte målgruppen, vilket är någonting jag motvilligt erkänner. Jag är uppenbarligen inte den allätare jag trodde jag var.
Världen i boken är intressant och befolkas av en dominerande fågellik ras där människorna ses som slavar. Jag får kraftiga Apornas Planet-vibbar av upplägget, vilket är en bra sak. Trots att det är en lättsam bok skriven för ungdomar så finns där ett vuxet tema som gestaltas i förtryck och orättvisor. Persongalleriet är skickligt sammansatt med karaktärer som den naiva kaptenen Fidesko, rövaren Sticke, den mystiska kattvarelsen Tekel och den modiga människan Matilda, som av misstag har drömförflyttat sig till denna främmande värld, för att nämna några. Jag får snabbt grepp om dem alla och författaren har lyckats ge dem utmärkande drag, de är lätta att tycka om och känna för.
Jag ville verkligen tycka om Attentaten i Gallus mer än vad jag i själva verket gör men den känns inte tillräckligt angelägen för min uppenbart begränsade smak. Det är samma visa som när jag nyligen tog mig igenom Neil Gaimans Odd och frostjättarna och efter det Mio min Mio tillsammans med min son. Jag får inte ut så mycket av att läsa litteratur avsedd för en yngre målgrupp, utöver att berika mina barn.
Eva Holmquist är på alla sätt och vis en duktig författare som skriver med värme och i ett behagligt lättläst tempo. Så låt inte mina ord hindra dig om du är en sucker för Narnia-lika berättelser om främmande platser och charmiga figurer, Attentaten i Gallus kan säkerligen vara något för dig. Själv håller jag tummarna för att Holmquists nästa roman Blodskifte är en lite tuffare och råare historia, mer skräddarsydd för mig.
Med sina 17 noveller fördelat på 167 sidor är Patrik Centerwalls Skymningssång en spretig men naggande god samling korta berättelser. De är ofta underliga och bisarra. Karaktärerna hamnar ständigt i situationer spetsade med oförklarliga händelser och ting. Ibland är det av dystopiskt snitt, andra gånger finns det inslag av urban fantasy och weird fiction. Ja, det är fantastik kort och gott.
Särskilt mycket gillade jag novellen om reinkarnationsmyndigheten, en intressant what if-berättelse om vad som skulle kunna hända om reinkarnation vore möjlig, om klyftor i samhället och vinstdrivande institutioner. Titelnovellen Skymningssång är också den en av favoriterna, om en sångerska som besitter oanade krafter, samma kvinna dyker dessutom upp i en novell senare i samlingen som en fiffig återanknytning. Men många av Centerwalls historier är riktigt bra. Gustaf Frödings hemliga liv är en kul idé, kryddad med en skvätt folktro, och Intervjun, där själva intervjuobjektet är en livs levande drake, är också det en fyndig historia.
Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och är uppriktigt imponerad av Centerwalls uppfinningsrikedom. Skymningssång kokar över av det ena tankeexperimentet efter det andra och samlingen uppvisar en fantastisk bredd. Det blir aldrig förutsägbart eller enahanda. Att författaren har ett fantasifullt sinne, den saken är klar, och jag återbesöker mer än gärna hans världar i framtiden.
Anton är en helt vanlig kille, förutom vad gäller en liten detalj, han håller på att förvandlas till ett monster. Han bor i Gällivare, ovanför polcirkeln, och smittades under sommarsolståndet. Nu är han instängd i sin lägenhet, med frätande ljusstrålar som angriper och läcker in från alla håll. Det är inte ett klockrent scenario för en aspirerande vampyr. 
Mohamed Omar satsar hårt på sin karaktär Professor Frans och det gör han alldeles rätt i. 
Är 2015 tentaklernas år? Jag tror banne mig det. Det känns som det fullständigt exploderar på det området just nu. Slingriga bläckfiskarmar tränger sig in överallt i populärkulturen och inte mig emot. Så även i KG Johanssons senaste alster.
Eskapix är tillbaka med en ny typ av antologiserie. Nu ryms inga utsvävningar som essäer, artiklar eller konst, utan nu är det fullt fokus på noveller. Kadavernatten och andra historier är den första delen i Mitt svarta hjärtebibliotek och har av förlaget liknats vid: ”… att kliva in i en nattsvart och alternativ ”Starlet” från sjuttiotalet men istället för kärleksnoveller är den fylld med ocensurerade sagor för vuxna.” 
En dystopisk tillvaro råder i Amatka. Det är en plats där kollektivet betyder mest och där stränga regler får den lilla kolonin att inte braka samman. Här är det ”styrelsen” som bestämmer med byråkratin som ledsagare. Inspektören Vanja anländer till Amatka för att undersöka medborgarnas hygienvanor. Men under undersökningen framgår det mer och mer som att det är nåt som inte står rätt till. Hon hittar information som döljs för invånarna om det samhälle de lever i. 
Det har gått trögt att bli klar med Attentaten i Gallus. Vanligtvis gillar jag Eva Holmquists verk, speciellt de science fiction-influerade novellerna, och det är inget fel på Attentaten i Gallus. Det är en välskriven ungdomsfantasy, punkt slut. Men jag är inte målgruppen, vilket är någonting jag motvilligt erkänner. Jag är uppenbarligen inte den allätare jag trodde jag var.
Med sina 17 noveller fördelat på 167 sidor är Patrik Centerwalls Skymningssång en spretig men naggande god samling korta berättelser. De är ofta underliga och bisarra. Karaktärerna hamnar ständigt i situationer spetsade med oförklarliga händelser och ting. Ibland är det av dystopiskt snitt, andra gånger finns det inslag av urban fantasy och weird fiction. Ja, det är fantastik kort och gott.