Biotika

KGJ-BiotikaÄr 2015 tentaklernas år? Jag tror banne mig det. Det känns som det fullständigt exploderar på det området just nu. Slingriga bläckfiskarmar tränger sig in överallt i populärkulturen och inte mig emot. Så även i KG Johanssons senaste alster.

I Biotika får vi följa Sofie, en lantbrukare som utsätts för svåra prov som en av få överlevare i den numera nästintill ödelagda världen. Sverige har förvandlats till en skådeplats för groteska varelser. Varelser som gör allt för att ta över och föröka sig. En biotisk smittohärd som kan anta alla former den vill, former som kan liknas vid våra värsta mardrömmar.

Inledningen av boken är mästerligt skriven – det som sker är omvälvande och fruktansvärt – och efter det var jag fast. Jag kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända härnäst och längtade efter att få tid till att läsa vidare. Det är en äventyrlig början fylld med action och splatter. En bit in lugnar det ner sig en aning och tempot sjunker. På många sätt kan boken liknas vid den första säsongen av The Walking Dead – en fenomenal början och ett lite svagare slut. Med betoningen på LITE. Ytte-pytte-lite faktiskt. Jag är fortfarande helt upprymd över vad jag faktiskt har läst och tagit del av. Även om det inte är helt klockrent ända fram till målsnöret så är det en fullträff på de flesta andra punkter.

Biotika är en undergångssaga fylld med ångest och mörker. Intensiv och spännande. Stundtals snuskig och oftast äcklig. KG Johansson målar upp en ohygglig mardrömsvision av ett framtida Sverige och han gör det på ett förträffligt sätt. De styggelser som beskrivs i boken är inget för den kräsmagade men jag kan inte låta bli att njuta av allt det sjuka och vansinniga som beskrivs. Det är som klippt och skuret för mig. En rak, köttig berättelse utan krusiduller och 154 sidor av ren läsglädje.

Ett slemmigt litet mästerverk är vad det är.

Titel: Biotika
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck
Utgiven av: Affront
År: 2015
Inköpsställen: Affront, Bokus och Adlibris
Övrigt: KG Johanssons hemsida

Podcast #50 – Lovecraft-special del 1

cthulhu

Det är Farfarsparadoxens femtionde avsnitt! Och det firar vi med att köra igång vår Lovecraftspecial. I detta avsnitt intervjuar vi Anders Lundgren som är en drivande kraft bakom Stockholms Lovecraftfestival som går av stapeln nu till helgen i Kulturhuset. Där kommer det bland annat att bli release för inte mindre än tre nya svenska Lovecraftianska seriealbum, filmkväll, föredrag, högläsning och massor mer.

I detta avsnitt pratar vi om HP Lovecrafts verk och person, om det inflytande som han har haft på populärkulturen och hur det kommer sig att Lovecraft lockar så många läsare just idag.

Kadavernatten och andra historier

kadavernatten-och-andra-historier_haftadEskapix är tillbaka med en ny typ av antologiserie. Nu ryms inga utsvävningar som essäer, artiklar eller konst, utan nu är det fullt fokus på noveller. Kadavernatten och andra historier är den första delen i Mitt svarta hjärtebibliotek och har av förlaget liknats vid: ”… att kliva in i en nattsvart och alternativ ”Starlet” från sjuttiotalet men istället för kärleksnoveller är den fylld med ocensurerade sagor för vuxna.”

Samlingen innehåller tre noveller från tre riktigt duktiga författare – Lova Lovén, Johannes Pinter och CJ Håkansson. Har man läst sin beskärda del Eskapix tidigare är det alla bekanta namn.

Den senaste novellen jag läste av Lova Lovén var Gastkramad, en av novellsamlingen 13 svarta sagors allra starkaste kort. Hennes novell Kadavernatten är inte riktigt samma lysande stjärna men fortfarande bra och läsvärd. Jag blir liksom inte jätteskraj för zombiegrävlingar och överkörda djur som vaknar till liv och hasar sig fram.

Johannes Pinter, mannen bakom romanerna Vackra kyrkor jag besökt och nysläppta 1007, bidrar med Viewmaster, en traditionell berättelse som lika gärna kunde vara tagen ur klassiska Tales from the crypt eller Creepshow. Stabil och fyndig med en klar och tydlig vision.

Den avslutande novellen är också den starkaste. CJ Håkansson som tidigare golvat mig med feta splatterromanen Fjärilen från Tibet, levererar här en mardrömslik historia fylld med makabra och vridna händelser. Det är köttigt groteskt men också erotiskt. Spetsade kroppar och könsorgan till höger och vänster. Vansinnigt sjuk men en novell helt omöjlig att lägga ifrån sig.

Jag gillar Eskapix senaste samling, men är lite ledsen över det nya rakare formatet. Novellerna har alltid varit den stora behållningen med tidigare Eskapix-alster men jag saknar också det där lite spretiga, oförutsägbara. Fanzine- och underground-känslan. Tidigare fanns det rum för allt, ofta med skiftande kvalité, men det var också mer spännande då. Jag hoppas såklart på fler delar av Mitt svarta hjärtebibliotek och att förlaget fortsätter att testa nya saker och leka med formatet även i framtiden.

Titel: Kadavernatten och andra historier
Författare: Lova Lovén, Johannes Pinter, CJ Håkansson
Genre: Skräck
Utgiven av: Eskapix
År: 2015
Inköpsställen: Adlibris och Bokus
Övrigt: Hemsida för Lova Lovén, Johannes Pinter och Eskapix på Facebook

Pepptoppen oktober


The Flash Säsong 2
Var: The CW
När: 6 oktober

https://www.youtube.com/watch?v=uVOR9D8FRbQ

Säsong två för den snabbspringande superhjälten är snart här och efter att Arrow bara blir sämre och sämre är det tvärtom med DC:s andra hjälte på ungdomskanalen The CW. Underhållande feelgood-tv som oftast är en fröjd att följa.


Biotika av KG Johansson
Var: Affront
När: 14 oktober

KGJ-BiotikaBaksidestext: Något blålila och svällande, en fuktglänsande slinga, som en bit av någon grotesk sjöorm, växte upp ur sanden bara några decimeter från henne. Hon handlade utan att tänka och använde spaden som yxa igen. I sista ögonblicket insåg hon vad hon höll på att göra och lyckades vräka slaget åt sidan. Spaden landade platt i sanden alldeles bredvid den dallrande tarmen. Hon trodde att hon hade klarat sig, för ett ögonblick trodde hon att hon hade klarat sig, men sedan såg hon vad som vällde ut och kände en pust som av ett utedass. Ett gammalt utedass som har använts av tio extremt bakfulla sommargäster en het midsommardagsmorgon. Biotikan skulle bli räddningen, men ledde i stället till undergången. Sofie färdas genom en värld där allt levande kan vara dödligt – men ändå brinner hennes kropp av längtan efter det farligaste som finns.

Recension på bloggen dyker upp inom kort!


Hemlock Grove
Var: Netflix
När: 23 oktober

Den avslutande säsongen streamas snart på Netflix. Sen är det slut. Det är en serie som inte vet riktigt vilket ben den ska stå på. Kvalitén pendlar konstant. Men jag tänker stanna kvar till slutet. I sina bästa stunder är den riktigt spännande och i sina värsta, är det till att ta fram skämskudden. Förhoppningsvis får vi en värdig avslutning.


Supergirl
Var: CBS
När: 26 oktober

Den läckta piloten skvallrar om två olika läger av tyckare – gänget som hatar eller älskar. Jag har bara sett trailers men jag är försiktigt förväntansfull. En kvinnlig superhjälte lockar, det finns alldeles för få av dem, både på den stora vita duken och den lilla, på tv.


Ash vs. Evil Dead
Var: Starz
När: 31 oktober

https://www.youtube.com/watch?v=unnLg1TPCYM

Efter Daredevil den tv-serie jag sett fram emot mest i år. Evil Dead-filmerna har så länge jag kan missas legat mig varmt om hjärtat och även om remaken gjorde bra ifrån sig för ett par år sedan så pirrar det extra mycket i kroppen inför Bruce Campbells återkomst som hjälten Ash om bara några veckor. Groovy!


Bubblare: Arrow Säsong 4 (tv), Fargo Säsong 2 (tv), Crimson Peak (film), The Legend of Zelda: Triforce Heroes (spel), Heroes Reborn (tv), Marvel’s Agents of SHIELD Säsong 3 (tv)

Rapport september

re-animator-505ab154e9daf

Film:
Re-animator – För många en kultklassiker, jag har aldrig sett förrän nu. Hygglig splatterskräckis men inte så bra som rykten påstår.
Nightbreed – Om jag hade sett den här när den dök upp hade jag förmodligen tyckt den varit teh shit. Nu känns den lite gammal och dammig. Kul masker och smink. Usla skådespelarprestationer.
Bad Milo!
Home – Oväntat mysig animerad rulle. Hade aldrig hört talas om innan.

TV:
Archer Säsong 5 – Sämre än säsong fyra, som enligt mig var seriens bästa. Fortfarande kul och underhållande dock.

Bok:
Vättar i Väggen av Holly Black – Fin och läsvärd barnbok om oknytt, paddtroll och älvor. Sonen lyssnar med andakt varje kväll.
Vätten av Mikael Strömberg

Serieroman:
Locke and Key Vol. 6 av Joe Hill och Gabriel Rodriguez
Crossed Vol. 1 av Garth Ennis och Jacen Burrows
Spread Vol. 1 av Justin Jordan och Kyle Strahm

Spel:
Super Mario Maker – Äldste sonen övertygade mig om att vi var tvungna att skaffa detta och absolut, det är överraskande kul att snickra egna Super Mario-banor.

Tidigare rapporter 2015:
Januari
Februari
Mars
April
Maj
Juni
Juli
Augusti

Statistik 2015:
Film: 43
Kortfilm: 2
TV: 25
Böcker: 17
Noveller: 10
Serieromaner: 6
Spel: 16

Har du sett dessa fem tentakelrullar?

Ibland måste jag ju göra skäl för bloggens namn. Vem har inte sett ett knippe finfina tentakelmonster i filmer som The Mist, Hellboy och The Thing? Filmer vi alla känner till, men hur är det med dessa?


grabbers

Grabbers (2012)
Fulla lantisar möter skräckinjagande parasitmonster. Här snackar vi tentakler på alla sätt det går! Välgjorda och slingriga varelser. Filmen är också den en höjdare. Skräckis med en stor portion humor.

Trailer och IMDB-länk


deeprisingwhatchodoin2

Deep Rising (1998)
En rätt hjärndöd actionrökare men med ett finfint bläckfisklikt monster som filmens stora stjärna. Gjord med hyggligt välgjord cgi för sin tid. Med rätt förväntningar så är det en film väl värd att slänga ett öga på.

Trailer och IMDB-länk


monsters

Monsters (2010)
Underskattad indiepärla till film med fina tentakelvarelser representerade. Amerikanarna har smällt upp en stor mur kring landets gräns men i Mexiko och söderut är det mer osäkert och det är här berättelsen utspelar sig. En ovanligt lågmäld historia som rör ett utomjordiska hot. Tumme upp!

Trailer och IMDB-länk


futurama-the-beast-with-a-billion-backs

Futurama: The Beast with a Billion Backs (2008)
I slutet av 2000-talet producerades fyra stycken Futurama-filmer, som en avknoppning av tv-serien. Film nummer två innefattade gott om slibbiga tentakler. Varelsen är kanske inte utseendemässigt den mest karismatiska men filmen är helt okej och en av de bättre bland de fyra. Den rår däremot inte på tv-serien som är flera klasser bättre.

Trailer och IMDB-länk


Slither

Slither (2006)
Utomjordiska maskar förvandlar människor till ohyggliga varelser med tentakler och utväxter åt alla möjliga håll. En Kul och sevärd skräckkomedi med Nathan Fillion (Firefly) i huvudrollen, regisserad av James Gunn som nyligen stod för regin i Guardians of the Galaxy.

Trailer och IMDB-länk


Podcast #49 – Tentakelmonster, tentakelvirus och tentakelbebis

akirapoddbanner

I höstsäsongens andra avsnitt avslöjar Andreas att han har blivit en mespropp på äldre dar, vilket ju är tråkigt eftersom skräckgenren är något han älskar. Som tur är avslöjar han en taktik för att åter lyckas fördjupa sig i skräckens underbara värld. Oskar tipsar om Amulet av Kazu Kibuishi, en tecknad serie för barn, men med överraskande mörka teman och … tentakelmonster. Andreas har även han läst serier, närmare bestämt Spread, en postapokalyptisk monsterhistoria med en yxsvingande huvudkaraktär och … tentakelmonster.

Oskar som har en förkärlek för militär SF har precis läst ut sista boken i serien Lost Fleet av Jack Campbell, det perfekta valet om man vill ha lite lättuggad underhållning med fascinerande realistiska rymdstrider. Merparten av avsnittet ägnar vi dock åt vår studiecirkel och diskuterar en av historiens största animefilmsklassiker: Akira från 1988.

Ladda ner (högerklicka, välj spara som)
Lyssna på hemsidan
Itunes
RSS

Vätten

vattenDet är sällan jag känner rädsla när jag läser skräck. Jag är en härdad, van läsare av all sorts rysare och läskigheter. Men Mikael Strömbergs Vätten fick mig faktiskt att för ovanlighetens skull känna ett visst obehag. Det finns få saker som kan få mig att rygga tillbaka, men ett säkert kort är när barn far illa. Jag har varit inne på det tidigare i bloggen och jag har intervjuat författaren om just detta. För mig är detta det värsta som kan hända och alla föräldrars största skräck. Bokens otäckaste scenario innefattar en spjälsäng, en bebis och ett gäng hungriga råttor. Jag ryser när jag tänker på det.

Det börjar med en bilresa och en olycka. Någonting kommer i vägen under familjens hemfärd från Norrland till Stockholm. När pappan Peter undersöker platsen närmare skymtar han en underlig gestalt. En till synes omänsklig varelse som snabbt försvinner in i skogen igen. När resenärerna kommer hem börjar det hända underliga saker. Olyckor drabbar familjen och oförklarliga händelser löser av varann. Ingen i deras närhet går längre säker.

Jag är inte speciellt förtjust i huvudpersonen Peter. Det är en rätt mansgrisig stereotyp som helst av allt verkar vilja återvända till tonåren, dricka folköl och läsa porrblaskor med polare i skogen, och allt vad det innebär. Men det är inget fel med det. Jag antar att det är ett medvetet val av Strömberg att framställa honom som en svag person. Synd är det då att hans fru är stöpt i samma rätt fördomsfulla roll som ansvarsfull mor men också en klängig och missunnsam sådan. Det är en trist och trött bild av en relation. Ett onödigt irritationsmoment för mig personligen.

Men det är också mitt enda klagomål. I övrigt är Vätten en finfin bedrift. Som trogna läsare av bloggen säkert känner till är jag svag för klassiska monsterrysare. Jag älskar när terrorn nästlar sig in i vardagen och när fönstret till det okända står på glänt. Vätten fångar allt det där och Strömberg behärskar att blanda vardag med skräck på ett exemplariskt vis. Det är en ruggig historia och stämningen ligger tät och olycksbådande över sidorna. En stark debut och en solklar rekommendation för alla som gillar ryslig och nervkittlande läsning.

Titel: Vätten
Författare: Mikael Strömberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Frank Förlag
År: 2013
Inköpsställen: Bokus
Övrigt: Mikael Strömberg på Facebook

Spread

spread2

I framtiden har världen angripits av ett groteskt virus kallat The Spread. De få människor som fortfarande är vid liv kämpar dagligen för sin överlevnad. Mitt i apokalypsen står yxsvingande ensamvargen No, som är immun mot den slemmiga varelsen. Snart stöter han också på det lilla barnet Hope, som besitter en unik förmåga, vilket kan rädda mänskligheten. En adoptivmor återfinns snart också i Crazy Molly och tillsammans ger dig sig ut i den ogästvänliga världen befolkad av plundrare, sektledare, kannibaler och annat pack, för att förgöra det ohyggliga viruset för gott.

Så här kan det se ut i Spread. Slafsigt.
Så här kan det se ut i Spread. Slafsigt.
Ibland stöter en på sånt som bara är så jävla mitt i prick, som känns skapat med mig i åtanke. Spread är en serie som innehåller allt det där jag älskar. Postapokalyps! Tentakler! Splatter! The Spread är en vidrig skapelse som påminner om smittan i John Carpenters rysare The Thing. Och det är mycket som lånar från populärkulturens vrår från förr. Författaren Justin Jordan hymlar inte med sina influenser. På första sidan av volymen delger han sin kärlek till 80- och 90-talets filmer som inspirerat honom. Spread är en hyllning till hans uppväxt och många andras, min egen till exempel.

Kyle Strahm som står för illustrationerna i serien gör ett fint jobb med att förmedla de mardrömslika styggelser som The Spread är skyldig till. Här vimlar det av slem, blod och kladd. Lemmar flyger, ögon rycks ut och människor slits i stycken. Spread är inget för den känsliga läsaren. Jag kan tycka Strahms penna är lite ryckig och slarvig emellanåt. Vissa paneler är små mästerverk medan andra är hafsiga. Det är främst det splattriga Strahm bemästrar bra, medan vanliga karaktärer ofta blir skissiga streckgubbar. Synd att inte alla bildrutor får samma kärlek.

Handlingen etableras snabbt med spädbarnet Hope som en frälsare, No som den skickliga krigaren med ädla avsikter, och Crazy Molly är den beskyddande adoptivmorsan. Något djup finns inte att tala om och dialogen är inte direkt medryckande. Det här är spektakulärt underhållningsvåld utan krusiduller. Spread är köttig läsning med fokus på att visa upp coola actionsekvenser. Ibland räcker det så. Jag blev fullkomligt hänförd av serien och sträckläste den första volymen. Men det är klart, lite mer karaktärsutveckling och intressanta vändningar i berättelsen skulle uppskattas i framtida nummer.

Titel: Spread (Vol. 1 #1-6)
Författare: Justin Jordan
Tecknare: Kyle Strahm
Genre: Skräck, postapokalyps
Utgiven av: Image
År: 2014- (pågående serie)

B-rullemaraton: Bad Milo!

Bad_Milo_B-RULLE

En sönderstressad kontorist med svåra magproblem bajsar ut ett mordiskt monster. Det låter väl som en lockande handling?

Bad Milo! är en härlig flört med 90-talets monsterfilmer som Critters och Hotet från underjorden. På pappret låter det såklart som en tramsig skitfilm (no pun intended), men faktum är att Bad Milo! är rolig och lättsam trots det till synes barnsliga upplägget. Det är en klassisk body horror men utan överdrivet mycket gore. Blodstänk förekommer men det är mer absurd humor än makabert splatter.

Här finns dessutom många habila skådisar representerade och att sätta b-filmsstämpeln på den är kanske något oförtjänt. Ken Marino är bra som ängslig kontorsråtta med monster i magen och här syns också egna tv-favoriter som Steve Zissis (Togetherness) och Kumail Nanjiani (Silicon Valley) i små biroller, men hela gänget gör ett bra jobb. Peter Stormare dyker till exempel upp som spexig terapeut och är som vanligt bra på att ge ett förvirrat intryck.

Det enda smolket i bägaren är Milo själv som gestaltas med hjälp av gummi och billiga dockeffekter. Jag föredrar vanligtvis gamla hederliga specialeffekter framför CGI alla dagar i veckan men det ser lite taffligt ut och jag hade önskat att mer krut hade lagts på filmens varelse.

En sak är dock säker. Bad Milo! är den roligaste filmen om ett rump-monster jag någonsin sett.


Nästa b-rulle att se: Wolfcop