Etikett: bokrecension

Om inte titeln är tydlig nog så är det så här det ligger till: Den här boken handlar om Tom, han är en helt vanlig kille medan alla hans vänner är superhjältar. I hans hemstad Toronto bor det 240 superhjältar. Tom är dessutom gift med en superhjälte – Perfektionisten. Allt hon gör är såklart perfekt. Under deras bröllop hypnotiseras Perfektionisten av hennes svartsjuka ex, Hypno. Efter det kan hon inte längre se sin fästman. Tom blir osynlig för sin fru.

Perfektionisten tror att Tom har övergivit henne. Men Tom tänker göra allt i sin makt för att hon ska kunna se henne igen. Hans sista chans äger rum på ett plan till Vancouver. Om han inte hittar på ett sätt för att få henne att se honom under flygfärden, kommer han att förlora henne för alltid.

Alla mina vänner är superhjältar är en absurd kärlekshistoria. Andrew Kaufman skriver naivt och lite barnsligt. Men med flit ska tilläggas. Det är enkelt och rakt. Nyansfattigt. Men det hör liksom till. Han har anammat en humor som för mig liknar den torra engelska stilen. Det är knäppt och skruvat utan att bre på med för mycket detaljer. Orimliga saker är självklara.

Superhjältarna i berättelsen är snarare metaforer för personligheter med framträdande drag. Soffsurfaren som ett exempel. Hans superkraft är att han alltid är pank men kan övernatta på kompisars soffor och överleva på några limpmackor, men har av någon konstig anledning alltid ändå råd med egna cigaretter. Exemplen är många. Men det finns också undantag då superkrafterna är kraftfulla, men då viftas de bort som ordinära, som en del av den komiska framtoningen.

Jag gillade boken, den är verkligen mysig med sin härliga vrickade humor. Men den blir aldrig heller fantastisk. Det är en superhjältespäckad kärlekshistoria som aldrig riktigt lyfter till superhjältelika höjder. Men läsvärd, det är den absolut.

Under natten förflyttas de fyra paren och deras husvagnar oförklarligt från en helt vanlig svensk camping till ett vidsträckt fält. En öde plats de inte vet någonting om. Det gröna gräset och en blå himmel utan sol är det enda de kan uppfatta. Är det en hallucination, en kuliss eller en mardröm? Ingen vet.

John Ajvide Lindqvist är en av mina absoluta favoritförfattare. Än så länge har jag aldrig blivit besviken på något av hans verk, förrän nu. I Himmelstrand har han klivit ur sin bekvämlighetszon med råge. Den diskbänksrealism som präglat hans tidigare böcker är här som bortblåst. Inga vampyrer, varulvar eller zombier som nästlar sig in i vardagen. Ingen stockholmsförort eller skärgårdsmiljö. Premissen med det mystiska fältet är fascinerande, rent av lockande att läsa om. Men oftast trampar berättelsen vatten och det hela känns mer som ett dokusåpaexperiment än en fängslande historia.

I samband med att de utsatta försöker förstå vad som hänt och hur de hamnat på den underliga platsen serveras tillbakablickar från camparnas förflutna. Ajvide Lindqvist är som alltid skicklig på att leverera intressanta personporträtt. Det är en spännande skara karaktärer, utan tvekan. Problemet är att de aldrig får göra något mer meningsfullt än att yra omkring på fältet och bli tokiga på kuppen. Deras drivkraft känns inte tillräckligt medryckande och min inledande känsla av fascination för platsen de hamnat på byts snart ut till tristess.

Himmelstrand har sina stunder men i ett försök att vara originell glömmer JAL av att berätta en engagerande historia. Hade det inte varit för hans starka karaktärer och vassa författarpenna hade jag förmodligen aldrig orkat ta mig igenom hela boken.