Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper som stundom söker tillflykt hos henne, och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld och skam, vrede och galenskap tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

– – –

Inga kelgrisar, inga styvbarn är verkligen nyskapande och välskriven, men kanske allra mest en bok som befolkas av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Alla de människor som bor i hyreshuset, där i princip hela berättelsen utspelar sig, känns levande och karismatiska. Sigesgård har samlat en grupp personer som alla är annorlunda och står ut, men de är också imponerande övertygande trots sina absurda handlingar.

Sonen som är en vidrig skapelse, pervers och otäck. Den udda fågeln Anna som inte förstår sig på andra människor alls. Vaktmästaren Terry som tar sitt jobb på överdrivet stort allvar. Tanten Astrid som hänger med ett gäng råttor i sin lägenhet, och mal köttfärs av någonting man vanligtvis inte mal köttfärs av.

Det som sker mellan hyreshusets väggar är bisarrt och obehagligt. Sigesgård levererar ett flertal scener som dröjer sig kvar, äcklar och skapar avsky. Men även om läsningen kantas av mörker och motbjudande omständigheter finns där också stunder av medmänsklighet och humor. Att Inga kelgrisar, inga styvbarn är författarens debut märks inte alls. Det här är en bok med många skopor pondus och hantverksskicklighet. För dig som inte räds lite äckel är det här en bok som verkligen måste införskaffas. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Cia Sigesgård framöver.