Carnival Row

I ärlighetens namn hade jag inga större förhoppningar på Amazon Primes påkostade fantasyserie. Trailern fick mig att tänka på Twilight-doftande tonårstrams med fokus på romantiskt alvsex och en barbröstad Legolas. Men tji fick jag. Carnival Row är nämligen en fröjd för ögat med påkostade kulisser, tjusiga specialeffekter och skådisar av högsta klass. Till och med den vanligtvis så träige Orlando Bloom lyckas överträffa sig själv i huvudrollen som hård snut, minst sagt oväntat! 

Carnival Row är nämligen något så anmärkningsvärt som en viktoriansk urban fantasy som lånar inslag från den gulliga sagovärlden Narnia, till viss del det propra Downtown Abbey, men framförallt den mer skitiga stilen från valfri steampunkig 1800-talskuliss. Den fiktiva staden Carnival Row är en plats där unkna värderingar, främlingsfientlighet och rövig människosyn står i centrum. Här är det dock inte de vanliga flyktingarna och invandrarna som behandlas som skit, utan istället raser som älvor och satyrer (såna där figurer som är en korsning mellan människa och bock du vet) som får sin skopa av rasismsleven. 

Serien är proppad med intryck. Här samsas en mystisk deckargåta, oväntade romanser och samhällskritik i en salig röra och jag gillar det skarpt. Det är dessutom överraskande mörkt och våldsamt. 

De åtta avsnitten räcker däremot inte riktigt till för att ge den maffiga berättelsen den tid den förtjänar att verkligen utvecklas till en storslagen historia. Ett par avsnitt till hade inte skadat för att utveckla karaktärer och story. Men en riktigt bra debutsäsong är det trots allt och serien har potential till att bli ännu bättre framöver. Förhoppningsvis kan en mer välfylld säsong två råda bot på detta.

https://www.youtube.com/watch?v=369LHB9N-Ro

Se serien på Prime Video omedelbums!

Den andra första hösten!

Det är svårt att bedriva vad som på senare år tagit skepnaden av främst en blogg om böcker, när jag inte ens rört en bok på hur länge som helst. Men jag tror att suget är på väg tillbaka och det finns kanske framförallt en anledning till detta.

Igår avslöjades nämligen uppföljaren till Första hösten – blå gryning. Så när nyheten når mig om att en fortsättning på en av mina absoluta favoritböcker under senare år drabbades jag av en nyfikenhet och en längtan jag inte känt på evigheter. Den nya boken kallas Första hösten – röd skymning och kommer att se ut så här.

Swedish Zombie agerar utgivare och boken kommer att finansieras via Kickstarter. Förlaget utlovar mer information om hur man lägger vantarna på uppföljaren inom kort. Jag står redo med plånboken vidöppen tills dess.


Facebook


Twitter


Google-plus

Raw Fury under luppen

Jag har en förkärlek för svenska indiespelutvecklare och utgivare. Det är inte så att jag är någon patriot men jag har samma inställning till idrott och när ett utländskt lag innehåller en svensk spelare hejar jag såklart lite extra på just den spelaren och det laget. Det är kul när de lyckas helt enkelt.

Detsamma gäller spelbranschen. När jag fick nys om svenska Raw Fury blev jag nyfiken och har nu fått chansen att bekanta mig med ett gäng titlar. Det är framförallt tre spel som jag verkligen fastnat för än så länge.


Bad North är ett minimalistiskt strategispel där vikingar ska skydda sitt hem från en aldrig sinande ström av attackerande fiender. Enkelt att förstå sig på och väldigt beroendeframkallande. Det är dessutom ett perfekt spel till Nintendo Switch tack vare sin enkla mekanik. Lämpar sig utmärkt för portabelt spelande. Sedan är det väldigt tjusigt också. Stor rekommendation på denna.


Dandara kör sin egen variant på Metroidvania. Huvudpersonen kan varken springa eller hoppa för egen maskin utan rör sig via markörer för att kasta sig till en ny position på banan. Ett annorlunda grepp som ger spelet ett lite nytänkande inslag. Det tar ett tag att bemästra men när det börjar sitta studsar jag mellan plattformar som en akrobatisk superhjälte. Ett välgjort och riktigt underhållande spel helt klart.


Gonner är ett toksvårt actionspel i den numera så populära rougelikegenren. Jag ska erkänna att jag är fullkomligt värdelös på den här typen av spel men den fina estetiken lockade mig till att ge det ett försök. Banorna byggs upp på slumpmässigt manér så varje omgång bjuder på nya upplevelser. Det är ett väldigt välkommet inslag eftersom jag ständigt får börja om då jag dör ungefär varannan minut. Dessvärre är jag lika usel som jag befarade på detta men jag gillar det ändå. Det är perfekt att ta till mellan lite matigare spelupplevelser för en kort men svettig kick.

Spana in fler av spelen Raw Fury har gett ut här.

Bokslut 2018

2018 års…

… läckraste läsning: Passagen av Simon Stålenhag
Det här är en briljant bok på många plan. Inte bara för att den är förbannat snygg att nyttja som inredning i bokhyllan eller vart som helst i hemmet. Utan för att den faktiskt tillgodoser så många behov. Illustrationerna är vansinnigt tjusiga och historien om Michelle och mänsklighetens kollaps är lika delar fängslande som rörande. Men här finns dessutom underliggande teman som berör människors passivitet och samhällets konsumtionshets. En unik, vacker och skickligt sammansatt bok vars helhet är ett lika stort konstverk som konstverken den innehåller.

… Futurama-substitut: Final Space
Final Space är kanske ingen skrattfest men tar igen det med en spännande handling och lömska cliffhangers i slutet på varje avsnitt som gör det svårt att sluta titta. Det är klassisk rymdopera med en intrig och berättarstruktur som känns igen. Serien överraskar dock en bit in i säsongen och blir oväntat allvarlig och mörk framåt slutet. Något som jag verkligen tycker om tillsammans med den stundtals morbida sjuka humorn.

… sorgligaste nedläggning: Daredevil
Nu när The Hand och allt övernaturligt dravel återigen ersatts av Vincent D’Onofrios skräckinjagande tolkning av Wilson Fisk är allt som det ska vara igen. En mer jordnära och realistisk tolkning av Hell’s Kitchen och en skurk som känns som ett hot på riktigt. Det här är det bästa Marvel och Netflix spottat ur sig hittills. Säsong tre av Daredevil är mer fokuserad, bättre balanserad och innehåller snyggare actionsekvenser än någonsin tidigare.

… science fiction-läsning: Luna Olympia av Ulrika Fjellborg
Luna Olympia är en ovanligt opretentiös bok. Det är stora explosioner, coola rymdskepp och maktgalna rymdpirater i fokus från första sidan. Aldrig att handlingen står och stampar, här är det fullt ös redan från början. Men jag tycker aldrig det blir fånigt. Världen är fascinerande och karaktärerna välskrivna.

… superhjälterulle: Avengers: Infinity War
Bästa MCU-rullen hittills! Josh Brolin som Thanos var strålande, en riktigt skräckinjagande skurk med en lika idiotisk som ovanligt genomtänkt agenda. Åtminstone för att vara en Marvel-film. Jag tror inte att jag suttit på en biograf med gåshud i samma omfattning tidigare. Håren på armen stod i givakt likt Spider-Mans under större delen av filmen. Med en ständigt närvarande mullrande domedagskänsla, bra skådespeleri, helt makalös action och ett flertal humoristiska guldkorn kändes det som en fullträff och serietidningsnörden inom mig jublade konstant.

… ruggigaste dystopi: Stockholmspesten av Sofia Albertsson
Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

… bästa nya tv-serie: Altered Carbon
Det verkar råda delade meningar om Altered Carbon men jag älskade varenda sekund av denna Netflix-produktion trots en smärre överdos av snipp, tutt och snopp-chock. Cyberpunk-estetiken, premissen och actionsekvenserna är verkligen min kopp té.

… största läsfynd: Mannen från enhet 5541 av Love Kölle
Novellerna pendlar mellan skräck, surrealism och pajig science fiction med glimten i ögat. Historien kretsar kring Isak Rahim, alias agent Cessna, som blir en del av en hemlig organisation, enkelt förklarat, en svensk version av Men in black. Och det är helt fantastiskt underhållande. Love Kölle har på riktigt verkligen hittat formen med Mannen från enhet 5541. Det känns som en perfekt mix av det författaren skrivit innan.

… läbbigaste rysare: A Quiet Place
Jag är en stor sucker för atmosfärisk monsterskräck och denna har dessutom ett genomtänkt och fräscht upplägg. Det som står ut mest är ljudbilden eller snarare bristen på densamma. Stämningen är under långa partier helt magisk och det är nästan så jag stundtals håller andan, precis som filmens huvudkaraktärer är tvungna att göra för att inte bli upptäckta av de ljudkänsliga varelserna. För mig en av årets bästa filmupplevelser.

… zombieapokalyps: De kallar oss zombier av KG Johansson
De kallar oss zombier är en absurd, komisk och makaber historia. En erotisk splatterfest helt i min smak. En fin balansgång mellan äckel, snusk och substans. Tematiskt känns mycket igen men boken rymmer tillräckligt många udda inslag för att den ska kännas intressant och annorlunda. KG Johansson är för mig inte bara en av landets mest produktiva författare utan också en av de bästa med osedvanligt hög lägstanivå.

… bästa film: Annihilation
Magiskt bra science fiction-rulle av Ex Machina-gubben Alex Garland. Är faktiskt mer förtjust i filmatiseringen än av boken som också den är riktigt lyckad. Det är en bländande vacker film som lyckas översätta den obegripliga platsen Area X överraskande bra. Filosofisk sci-fi blandas med gastkramande överlevnadsskräck och starka rollprestationer rakt igenom. För mig 2018 års bästa film.

… antologi: 13 svarta sagor om superskurkar
På många plan är skurkar så mycket mer intressanta än deras motpol. För att en superskurk ska fungera behövs en stark övertygelse eller en agenda som går emot de moraliska koder vi andra har blivit itutade sedan barnsben. En skurks agerande måste kunna förklaras. 13 svarta sagor om superskurkar är för mig Swedish Zombies tajtaste, starkaste och tematiskt mest intressanta antologi hittills trots hård konkurrens från tidigare utgivningar. Har du det minsta intresse för superhjältar eller superskurkar är det här ett absolut måste.

Under 2018 har jag…
…sett 90 filmer och 39 tv-säsonger
…läst 10 böcker, 9 noveller och 3 serieromaner
…spelat 12 spel

Filmkollen

Det går lite si och så med läsningen just nu och jag har istället hamnat framför dumburken på kvällarna. Senast såg jag Crazy Pictures kickstartade långfilmsdebut Den blomstertid nu kommer. Jag är djupt imponerad över hur de lyckats få ihop en sån storslagen katastrof-rulle med en så blygsam budget. Det är en film som inte liknar något jag tidigare sett utspela sig i vårt avlånga land. Utöver specialeffekterna, som verkligen håller hög klass, är det en känslosam, hisnande och välspelad actionthriller. Tänk vad det här gänget kan göra i framtiden med större finansiärer i ryggen.

Och på tal om budget så har jag också sett den betydligt mer påkostade Solo: A Star Wars Story. En för mig helt poänglös film. Jag kan inte se syftet med den här berättelsen och ärligt talat så kände mig helt likgiltig efteråt. Absolut, det är ett skapligt underhållande matinéäventyr med några coola scener här och där men utan vara sig substans eller existensberättigande. En stor besvikelse.

En betydligt mer sevärd historia var istället A Quiet Place. Jag är en stor sucker för atmosfärisk monsterskräck och denna har dessutom ett genomtänkt och fräscht upplägg. Det som står ut mest är ljudbilden eller snarare bristen på densamma. Stämningen är under långa partier helt magisk och det är nästan så jag stundtals håller andan, precis som filmens huvudkaraktärer är tvungna att göra för att inte bli upptäckta av de ljudkänsliga varelserna. För mig en av årets bästa filmupplevelser.

Jag har länge varit nyfiken på Bone Tomahawk. Vem går inte igång på genrehybriden kannibal-western liksom? Och jävlar i min lilla låda vad den levererade! Fantastisk dialog, slafsigt ultravåld (älskar det uttrycket för övrigt) och en Kurt Russel i högform. Den avslutande delen är så intensiv och galen att jag var helt utmattad när eftertexterna slutligen rullade. Finns på HBO Nordic. Nu måste jag se regissören Craig Zahlers andra rulle Brawl in Cell Block 99 omedelbums!

Cthulhu vaknar

H.P. Lovecrafts Cthulhu vaknar är en av den amerikanska skräcklitteraturens största klassiker. Historien är skriven i dokumentär stil med tre fristående berättarperspektiv som knyts samman av berättarjagets sökande efter en sanning som utmanar den mänskliga fattningsförmågan. Cthulhu själv, drömmande och väntande på botten av havet, har blivit en symbol för hela mytologi som Lovecraft skapade. En berättelse som utforskar vad som sker när det mänskliga sinnet konfronteras av kunskaper bortom verklighetens ramar.

Jag tror att Cthulhu vaknar är en perfekt inkörsport för personer som är nyfikna på H.P. Lovecrafts författarskap. Det kan mycket väl vara skräckgubbens mest ikoniska verk fylld med de ingredienser som gjort författaren så hyllad långt efter sin bortgång. Här finns allt från dyrkande sekter i träskmarken till ett gudalikt tentakelmonster slumrande djupt nere i havet representerat. Skräckmästaren använder sig av sina två vanligaste byggstenar, den ogreppbara kosmiska skräcken och det bräckliga mänskliga psyket.

Men i lika stor grad är det en nyversion som lär tilltala den redan frälste. Den franska konstnären François Barangers grandiosa illustrationer gör boken till ett perfekt samlarobjekt för oss som går igång på att få smycka bokhyllan med läckert ögongodis. Boken levereras i ett stort format, med tjocka glansiga sidor, proppad med vackra målningar hämtade ur berättelsen. Jag tycker verkligen Baranger lyfter historien med sina stämningshöjande bilder. Cthulhu vaknar är verkligen en bok som bör visas upp och ett absolut måste för den seriöse skräcksamlaren.

Titel: Cthulhu vaknar
Författare: H.P. Lovecraft
Illustratör: François Baranger
Genre: Skräck
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2018

Daredevil tillbaka i gammal god form men kanske för sista gången?

Återigen har jag bingat en hel säsong av Daredevil på två dagar. Tre sittningar blev det och drygt 12 timmar i soffan. Vad jag tycker? Daredevil spelar i en helt egen division i jämförelse med sina övriga Defenders-kollegor.

Läs också gärna mina tankar om säsong ett och två av Daredevil.

Varning för en del mindre spoilers! Läs vidare på egen risk om du ännu inte sett säsong tre.

Som uppladdning inför säsong tre såg jag om säsong två och The Defenders. De första två tredjedelarna av säsong två är fortfarande riktigt vass superhjälte-tv medan den sista tredjedelen och allt som dykt upp därefter inte alls hållit samma kvalité. Jag skyller mycket av detta på ninjerierna och den fåniga skurkorganisationen The Hand. Efter att de introduceras tappade jag en stund hoppet för Netflix Marvelsamarbete. Defenders är nästintill ett haveri med få ljusglimtar, Iron Fist likaså. Den andra säsongen av Luke Cage är bara okej och Jessica Jones comeback kom aldrig i närheten av den första säsongen. Det enda undantaget är The Punishers egna serie som jag tycker är helt lysande.

Men med säsong tre av Daredevil bryts den negativa trenden. Nu när The Hand och allt övernaturligt dravel återigen ersatts av Vincent D’Onofrios skräckinjagande tolkning av Wilson Fisk är allt som det ska vara igen. En mer jordnära och realistisk tolkning av Hell’s Kitchen och en skurk som känns som ett hot på riktigt. Charlie Cox gör sin bästa prestation som en trasig och plågad Matt Murdock hittills och Deborah Ann Wool briljerar som Karen Page, där avsnittet om hennes bakgrund är ett av de bästa under hela säsongen. Nykomlingarna Syster Maggie, Dex och Ray spelar alla stora och bidragande roller till seriens handling.

Det har varit en del snack om Bullseye inför säsongen och den här tolkningen av karaktären skiljer sig en del från serieförlagan men jag tycker verkligen den fungerar. FBI-agenten Poindexter som sakta men säkert förvandlas till den psykopat han innerst inne är med hjälp av Kingpins manipulativa handlingar, är en snygg ursprungshistoria som känns trovärdig. Striderna med Bullseye, är också nervpirrande och coolt utformade. Precis som i serietidningen är Bullseye vansinnigt skicklig på att nyttja föremål som kastvapen oavsett om det rör sig om en häftapparat eller en glasskärva. Allt som Bullseye kan komma över blir till ett dödligt vapen i hans händer.

Och på tal om fightingscenerna. På den punkten har alltid Daredevil trumfat sina övriga Defenders-partners men den här gången känns det som att de är ännu bättre koreograferade och brutalare än tidigare. Det långa fängelseslagsmålet i avsnitt fyra är verkligen helt fenomenalt och jag vågar påstå att det är minst lika bra som korridorscenen från säsong ett. Jag kom på mig själv med att sitta på helspänn under den 11 minuter långa tagningen. Japp, det är tydligen bara filmat i en tagning. Så läckert och gastkramande!

Det här är det bästa Marvel och Netflix spottat ur sig hittills. Säsong tre av Daredevil är mer fokuserad, bättre balanserad och innehåller snyggare actionsekvenser än någonsin tidigare. Frågan jag ställer mig är vart det tar vägen nu? Med Iron Fist och Luke Cage nedlagda så blir jag inte förvånad om Daredevil står näst på tur.

Vi har fått det vi kräver med karaktärer som Kingpin, Bullseye, The Owl, Elektra, Punisher, The Gladiator, The Hand och några till. Ärligt talat så finns det inte så mycket att gräva i ur karaktärsgalleriet som vi inte redan har sett. Jag tackar såklart inte nej till en säsong där Poindexter på riktigt förvandlas till den fullfjädrade mordiska galningen Bullseye men samtidigt vet jag inte hur många gånger man kan spela kortet med en nedbruten Matt Murdock som tar sig an sina egna inre demoner. Det börjar kännas som ett tjatigt berättargrepp men jag blir gärna motbevisad.

På ett sätt känns detta som ett riktigt värdigt avslut om serien skulle läggas ned här och nu. Då gör den det verkligen med flaggan i topp.

Luna Olympia

Chris är en klon, skapad ur en fulländad genpool. Han sänds till federationens huvudstad, den enorma rymdstationen Tellus, för att arbeta inom politiken. På vägen träffar han Rebecca från Perth. Hon är prisjägaren som hela den undre världen fruktar. Nu har hon ställt in siktet på det farligaste villebrådet av dem alla, piratkungen Dawn. Men han kommer inte att ge sig utan strid, vilket passar Rebecca utmärkt. Hon vill döda honom med sina bara händer.

Snart är Chris indragen i en malström av intriger och tvingas kämpa, inte bara för sitt eget liv, utan för hela federationens framtid.

Luna Olympia är en science fiction med snabbkäftade prisjägare, svampknarkande smugglare, ilskna cyborgs och enorma explosioner.

– – –

“Lika delar Firefly och Metroid och precis så bra som det låter!”
– David Lundgren på OARYA.se

Mina förhoppningar på denna var orimligt stora efter att en av mina favoritbloggare lämnat ovanstående blurb. Jag som många andra är töntigt förtjust i tv-serien Firefly och för att inte tala om spelserien Metroid. Men jag tycker att Luna Olympia lyckas med konststycket att motsvara mina högt ställda förväntningar och visst finns det likheter med nyss nämnda varumärken.

Sidokaraktären Rebecca är Samus Aran personifierad, kanske är det främst illustratören Andreas Raningers förtjänst och tolkningen av Rebecca på omslaget. Men släktskapet stannar inte bara i karaktärens utseende, att hon dessutom är prisjägare och gärna går runt i en röd pansardräkt spär på det hela ytterligare. Hon är helt klart bokens mest intressanta karaktär, inte bara för att hon är en jävligt tuff antihjälte, utan lika mycket för hennes mystiska bakgrundshistoria.

Huvudpersonen och klonen Chris är kanske inte riktigt lika engagerande men det är mer Rebeccas fel än hans eget, hon är bara så mycket mer karismatisk. Jag är däremot nästan lika förtjust i Lothar som också han är en prisjägare, en mindre framgångsrik sådan än Rebecca, men deras relation utvecklar sig till något väldigt fängslande.

Luna Olympia är en ovanligt opretentiös bok. Det är stora explosioner, coola rymdskepp och maktgalna rymdpirater i fokus från första sidan. Aldrig att handlingen står och stampar, här är det fullt ös redan från början. Men jag tycker aldrig det blir fånigt. Världen är fascinerande och karaktärerna välskrivna. Allt har sin plats och är skickligt sammansatt. Ulrika Fjellborg har skapat ett fartfyllt, spännande och underhållande science fiction-äventyr som kan mäta sig med det mesta.

Sa jag att jag diggar Rebecca förresten?

Titel: Luna Olympia
Författare: Ulrika Fjellborg
Genre: Science fiction
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2018

Stockholmspesten

Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.

– – –

Det lilla förlaget Swedish Zombie fortsätter att leverera undergångshistorier till folket! Trojanerna av Lova Lovén från samma utgivare var en av 2016 års höjdpunkter och Sofia Albertssons Stockholmspesten håller fanan högt även detta år.

I Stockholmspesten får vi möta Elin, pojkvännen Martin, kompisen Annelie och brorsan Kenneth. Det hela börjar med att vattnet blir odrickbart, ständiga störningar i elnätet avlöser varandra och kollektivtrafiken slutar fungera. Men värst av allt är den mystiska smittan som angriper invånarna.

Albertsson hanterar sina karaktärer väl och bygger långsamt upp relationen dem emellan och hur de hanterar den rådande krisen när Stockholm sakta faller samman på olika håll. Som jag nämnde i intervjun med Sofia tidigare i veckan så förvånades jag över den något återhållsamma upptakten i berättelsen. Stockholms förfall sker i en beskedlig takt och jag blir förbryllad över att stadens befolkning tar det med sådan ro. Det här får till viss del sin förklaring senare i boken och jag ska tillägga att jag uppskattar hur författaren noggrant beskriver Elins och de övrigas förändrade vardag. Jag får en bra känsla för hur de anpassat sig till den rådande situationen vilket får det att bli mer skrämmande när skiten träffar fläkten på riktigt under bokens avslutande del.

Jag gillar också den surrealism som får ta plats emellanåt. Det finns delar i boken som verkligen spär på mystiken kring den underliga infektionen som drabbar människorna. Däremot får jag ingen riktig klarhet i hur allt ligger till. Jag både gillar och ogillar att några trådar i berättelsen inte riktigt binds samman. Å ena sidan är det skönt att få fantisera om hur allt hänger ihop på egen hand, å andra känns det som jag missat viktiga pusselbitar under resans gång.

Hur som helst. Stockholmspesten är en riktig höjdarbok. I sina bästa stunder är den riktigt obehaglig, intensiv och spännande. Mest av allt är jag väldigt glad över att det skrivs så många bra undergångshistorier i Sverige just nu. I mitt tycke kvalar Stockholmspesten in som en av de bästa.

Titel: Stockholmspesten
Författare: Sofia Albertsson
Genre: Skräck, thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Swedish Zombie