Tårpilens år

Som barn separeras Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade. Hon tvingas ge sig av därifrån och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man för att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.

– – –

Fantasy-litteraturen har fått stå tillbaka till förmån för skräcken med några få undantag sedan mina tonår. Då slukades böcker från bland annat Terry Brooks, Tolkien, Robin Hobb och Robert Jordan med omättad aptit. Kanske blev det en överdos där och då med följd av ett sug som inte riktigt infunnit sig sedan dess. När jag nu återvänder till genren igen med Lupina Ojalas Tårpilens år känns det som ett kärt återseende.

Tårpilens år är till skillnad från mycket annat i genren en kompakt och fokuserad berättelse. Det finns en början och ett slut och jag är impad av hur mycket som klämts in på de 273 sidorna. Det är arketypisk fantasy med magiska inslag, en utvald hjälte, och en kamp mellan gott och ont i centrum.

Lupina Ojala skriver vackert och målar upp en intressant värld utan att involvera allt för många huvudpersoner eller platser. Det är en koncentrerad men väl uttänkt historia, utan stora fältslag, politiska intriger och annat som andra böcker i genren ofta inriktar sig på. Stundtals känns den mer som en klassisk saga med sina stillsamma partier och en vag ton av C.S. Lewis smyger sig på.

Jag gillar verkligen det här och personligen känns Tårpilens år som en perfekt inkörsport för att återigen berika mitt liv med lite fantasy. Lupina Ojala återuppfinner inte hjulet igen men Tårpilens år har en egen stil som ändå känns bekant och hemtam.

Titel: Tårpilens år
Författare: Lupina Ojala
Genre: Fantasy
Utgiven av: Catoblepas förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus, Adlibris

De kallar oss zombier

”Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar delar av dem att färdas genom mina egna tarmar … Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor. Hon tänkte: döden är mer levande än livet.”

– – –

KG Johansson är onekligen en av landets produktivaste fantastikförfattare. Karln spottar ur sig böcker och ger ut dem på nästan lika många olika förlag. Det är svårt att hålla koll på vart de landar och inom vilken genre. Som skräckentusiast försöker jag åtminstone plocka upp de mer läbbiga släppen. Senaste bokreleasen står det lilla Skövdeförlaget Pulpfic för och i vanlig ordning levererar KG Johansson en riktigt läsvärd historia.

De kallar oss zombier är en fräsch tolkning på zombieapokalypsen med Umeå som skådeplats och Kattis, med ett jobb inom Miljöpartiet, i huvudrollen. Det är just på Kattis som fokuset ligger och det är en närgången skildring av hur smittan påverkar hennes vardag. Till en början lever hon ett dubbelliv, ett som odöd mördarmaskin och det andra som ordinär kontorsråtta på Miljöpartiet. Sakta men säkert eskalerar zombiesmittan när Kattis nattaktiviteter genererar fler blodtörstiga bundsförvanter. Med hennes förvandling följer också en nytänd aptit på sex, en minst sagt ovanligt våldsam sådan.

KG Johanssons zombier är kanske inte helt regelrätta och utan att avslöja allt för mycket är de inte av den typen som vanligtvis kan ses på film, tv eller i böcker. Kattis och hennes likasinnade är kåta sexgalningar med ett beteende som snarare liknar ett rovdjurs och inte de traditionella hasande, trögtänkta varianterna som vanligtvis är mest förekommande inom populärkulturen.

De kallar oss zombier är en absurd, komisk och makaber historia. En erotisk splatterfest helt i min smak. En fin balansgång mellan äckel, snusk och substans. Tematiskt känns mycket igen men boken rymmer tillräckligt många udda inslag för att den ska kännas intressant och annorlunda. KG Johansson är för mig inte bara en av landets mest produktiva författare utan också en av de bästa med osedvanligt hög lägstanivå. Han skriver vackert och välformulerat men med ett enkelt lättläst språk. En författare som alltid är en fröjd att läsa.

Titel: De kallar oss zombier
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck, erotik
Utgiven av: Pulpfic förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Pulpfic förlag

Star Wars i mitt hjärta

Rouge One var toppen. En fristående Star Wars-rulle som jag på förhand avfärdat som fullständigt onödig. Jag var ärligt talat inte ens speciellt taggad inför det obligatoriska biobesöket. Men igår satt jag ändå där i biosalongen med rysningar längs hela ryggraden.

Karaktärerna är nära papperstunna, handlingen aldrig speciellt engagerande och överraskningarna lyser helt med sin frånvaro. Men vad gör väl det med en mullrande James Earl Jones som återigen ger röst åt Darth Vader, vinande tie fighters, stormtroopers med lasergevär och storskaliga rymdkrig. Klart jag faller pladask likt förbannat. Rouge One är utan tvekan den röjigaste Star Wars-filmen hittills och innehåller dessutom den här gången en väldigt lyckad comic relief, i form av roboten K-2SO.

Vad jag trodde skulle bli en totalt överflödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis och fungerar som en riktigt fin brygga till A New Hope. Ärligt talat tycker jag den trots sina små filmtekniska skavanker sållar sig till de allra bästa Star Wars-upplevelserna.

Nu ska jag och tioåringen återgå till att se seriens tidigare filmer. För mig blir det ett familjärt återbesök, och för honom sprillans nya upplevelser. Vi har tillsammans sett episod 1-4, med ett drastiskt hopp till sjuan, för att nu bara ha femman och sexan kvar. Han ska alltså se The Empire Strikes Back för första gången i sitt liv inom kort.

Satans lyckost.

Svarthunden

KG-Johansson-Svarthunden-stor-722x1024Superproduktiva författaren KG Johansson har skrivit en ny skräckroman. Med vetskapen om att fjolårets splatterfullträff Biotika är skriven av samma författare, så reagerade jag självklart med att skutta runt i små lyriska glädjehopp och tokflabba som en galning inför detta boksläpp. Eller också kan det varit så att jag nöjde mig med att vifta lite förväntansfullt på ögonbrynen i samband med nyheten, jag minns inte riktigt ärligt talat.

Svarthunden är hur som helst något helt annat än Biotika. Det är två historier i en. Den ena handlar om Astrid och utspelar sig under mitten på 1800-talet, den andra tar vid under andra världskriget och handlar om Erik. Det är två olika människoöden som berättas parallellt med varandra, båda skildrar deras uppväxt och utspelar sig under flera års tid.

Astrid är lite egen men vill bilda familj som alla andra. Hon är en vacker men kräsen kvinna och när hon till slut hittar en duglig make blir inte allt som hon har tänkt sig. De tragiska händelserna avlöser varandra i hennes liv, och det visar sig vara hennes eget fel.

Erik är skraj för sin till synes sinnessjuka farfar som sitter inspärrad på mentalsjukhus. Eller är han kanske mest rädd för att bli som honom rent utav? I skolan upplever han rädsla och utsatthet, men trots det en längtan efter att få tillhöra. Överfallen och mobbningen blir till en vana. Eriks tillvaro blir bara hemskare för var dag som går.

KG Johansson har skapat ett mörkt och sorgligt verk. Det förekommer övernaturliga inslag men det är inte det som är det mest läskiga eller drabbande i boken. Det är hur de båda huvudpersonernas hjärtslitande livsöden berättas som är det riktigt obehagliga. De utsätts ständigt för nya plågor och lidande. Bitvis är det rätt vidrig läsning, jag mår psykiskt illa när jag gång på gång stöter på fruktansvärda händelser som drabbar huvudpersonerna i boken. Men det är såklart meningen. Svarthunden är motsatsen till feelgood-läsning. Det är dyster sagoskräck och det är riktigt, riktigt bra.

Titel: Svarthunden
Författare: KG Johansson
Genre: Skräckroman
Utgiven av: Affront
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Affronts webshop

Kaknäs sista band

kaknas_omslag_framsidaFör cirka 23 år sedan spelade jag rollspelet Mutant senast. En av få gånger. Att läsa Anders Fagers novellsamling är precis som jag fantiserar om att världen upplevdes där och då. Trots att Kaknäs sista bands texter är baserade på den nyare upplagan, Mutant: år noll från 2014, är det ändå med ett visst mått av nostalgi jag läser boken.

Domedagen har tärt på på Sverige. De få överlevande lever i olika fraktioner. Sjöfolk, rubbitar, zonstrykare, mutanter av olika slag och annat avskräde. Många av dessa grupper ligger ständigt i krig med varann medan andra skapar band och avtal sinsemellan. Anders Fager målar upp en till synes död men samtidigt levande värld. Trots att världen har gått åt helvete kryllar det av nytt liv. Mutantliv. Människor och djur kommer i alla möjliga varianter. Ibland med fyra armar, tre stycken ögon eller med svans och nos.

De få som finns kvar har slungats tillbaka till en primitivare tillvaro. Mycket handlar om att slå varandra på käften, stjäla och sno. Men också om att få ligga. Den starkaste överlever. Det är hårt och kallt i det postapokalyptiska Sverige. Samtidigt stundtals humoristiskt. Fager är en vass satiriker. Jag har väldigt kul åt alla dråpliga situationer och korkade samtal som förs mitt bland misären och det makabra. Blodiga hemskheter blandas med lättsamheter på ett väl avvägt vis.

Kaknäs sista band: och andra zonsagor är en klockren samling proppad med postapokalyptiskt godis. Jag njöt av att få kliva in i den här trasiga världen med dess gripande människoöden och mutantskildringar. Jag är svag för undergångshistorier och det här är verkligen en suverän bok i genren. Underhållande, fascinerande och spännande. De små berättelserna snuddar vid varandra och bildar en organisk helhet. Världen ses ur många olika perspektiv. Fager skriver med en glöd och passion för förlagan. Det märks att han har god förkunskap och starka band till Mutant-rollspelet.

I ärlighetens namn får jag verkligen blodad tand efter att ha läst boken. Är det dags att faktiskt ge rollspelandet en ny chans? Jag kanske borde plocka upp Mutant igen efter alla dessa år? Hur det än blir med den saken är det om nåt ett gott betyg till Kaknäs sista band.

Titel: Kaknäs sista band: och andra zonsagor
Författare: Anders Fager
Genre: Postapokalyptisk novellsamling
Utgiven av: Fria ligan
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

13 svarta sagor om superhjältar

13ss_superhjaltarSuperhjälteboomen har överlevt länge nu och verkar inte bedarra inom det närmaste. Personligen kan jag inte få nog av fenomenet vare det rör sig om filmer, tv-serier eller det ursprungliga serietidningsformatet. Men Swedish Zombies antologi rymmer inga trikåklädda hurtbullar, som samlingens namn antyder är det mörka och dystra skildringar vi får ta del av här. Superhjältarna i boken är oftast komplexa karaktärer som bär på en plågad själ eller dunkelt förflutet.

Flera av antologins noveller hämtar inspiration från existerande hjälteberättelser. Oskar Källners Memento mori är till exempel en eftertänksam svensk homage till Batman, en riktigt vass sådan. I Mantlarna av Anna Jakobsson Lund tränas huvudpersonen på en superhjälteanläggning, i stil med Xaviers skola i X-Men. En välskriven historia om otillräcklighet och svartsjuka.

En annan favorit är Den flygande mannen av Johan Ring som är en vacker novell om en man som offrar allt för att rädda andra. Christian Johanssons Strega sticker också den ut som en klurig och smart berättelse om den hårt tränade flickan som till varje pris vill hämnas sina föräldrars död. Sist vill jag också lyfta fram Pandemonium av Markus Sköld, där världen attackeras av ohyggliga monster och bara den minst erfarne hjälten kan stoppa dem. En actionpackad och spännande liten historia jag uppskattade väldigt mycket.

Som vanligt när det gäller Swedish Zombies antologier är kvalitén hög och nivån jämn. Att göra en samling helt tillägnad superhjältar är en kul idé. Jag kan dock tänka mig att det blir lite av en överdos för vissa, men jag tycker inte det var några problem att hålla intresset uppe rakt igenom. Oundvikligen påminner några noveller om varandra men merparten skiljer sig åt, med egna infallsvinklar och intressanta upplägg.

Som superhjältefrälst var jag redan rätt begeistrad över temat innan antologin ens var i min hand och som tur är levde boken upp till mina högt ställda förväntningar. Våra svenska superhjältar är av yppersta klass och merparten av berättelserna de medverkar i är utmärkta små historier.

Titel: 13 svarta sagor om superhjältar
Författare: Anna Jakobsson Lund, Johannes Pinter, Lupina Ojala, Oskar Källner, Johan Ring, Claes-Magnus Bernsson, Markus Sköld, Anna E. Wahlgren, Love Kölle, Finn Cederberg, Patrik Centerwall, Lova Lovén, Christian Johansson
Genre: Superhjälteantologi
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Den grå eminensen

eminensenChristina Nordlanders Den grå eminensen är en kort novellsamling som är svår att placera. Det rör sig inte om renodlad skräck eller fantasy och det är klurigt att som läsare sätta en etikett. Frågan är om det är nödvändigt. Vi säger så här. Det här är en novellsamling med vissa oförklarliga inslag. Punkt.

Boken består av ett knippe sällsamma berättelser, flera utan upplösning och svar. Jag är särskilt förtjust i den inledande novellen om en fabriksarbetare som flyr undan fångenskap till den utopiska tillvaron på De offrades öar. Men det ska visa sig att den nya tillflyktsorten kommer med ett pris.

Men den avslutande novellen, som också delar samlingens namn, är kanske den allra vassaste. En snillrikt utformad historia om en flicka som blir inspärrad på institut och endast kan urskilja världen i små fragment. Men det som utspelar sig utanför byggnadens portar är mer omfattande än vad hon har en aning om. En medryckande historia om två skilda verkligheter. Den ena skildrar maktlöshet, den andra fullständigt inflytande.

Den grå eminensen är ett melankoliskt och dystert verk. Jag kan störa mig på att några av novellerna slutar abrupt när det är som mest spännande. Det är såklart ett medvetet berättargrepp, men jag tycker inte alltid det faller ut i god jord. I novellen om en liten kille som panikartat kryper omkring i en underjordisk håla blir det ytterst påtagligt. När berättelsen verkligen växlar upp och skiner som mest tar den också slut. För mig personligen blir det frustrerande.

Med det sagt är jag ändå ganska betuttad i Christina Nordlanders korta samling berättelser. Det är en lågmäld, dämpad men slug liten skapelse som gör mig nyfiken på mer från samma författarpenna.

Titel: Den grå eminensen
Författare: Christina Nordlander
Genre: Novellsamling
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Huset

husetMårten, Lena och dottern Elsa åker till det lantliga och ensligt belägna semesterhuset under julen. Lena har nyligen varit med om en bilolycka och hamnat i ett komalikt tillstånd men har fått permission från sjukhuset för att kunna fira jul med familjen. När de kommer fram till huset verkar inte allt stå rätt till och när de dessutom någon dag senare får påhälsning av en underlig främling blir deras tillvaro snart både obehaglig och skrämmande.

Egentligen har jag läst Huset vid helt fel tillfälle. Den gavs ut i oktober i fjol och utspelar sig vid juletid. Inte för att jag hade en sämre läsupplevelse på grund av detta men boken präglas verkligen av temat jul och snö. För att inte tala om det mörker som kännetecknar den här perioden på året. Jens Daniel Burman har använt inramningen på ett kompetent vis genom att ta en fin familjehögtid, förvränga den, och istället måla upp ett skräckscenario.

Utöver jultemat ligger fokuset på berättelsens trasiga familj och vad som händer när den utsätts för gigantiska påfrestningar och orimliga val. Hur agerar man i dessa extrema situationer? Vem ska man skydda i första hand? Burman är träffsäker både på att beskriva miljöerna men också människorna i sin historia. Det är en snyggt ihopsatt skräckthriller som bidar sin tid. Spänningen byggs upp långsamt och när slutet nalkas har jag hunnit bygga ett starkt band till historiens karaktärer och känner för dem när kniviga beslut oundvikligen måste tas.

Huset är en stark och välsmakande romandebut och Jens Daniel Burman är definitivt ett författarnamn att lägga på minnet.

Titel: Huset
Författare: Jens Daniel Burman
Genre: Skräckthriller
Utgiven av: Hoi Förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Vattnet drar

Vattnet_drarDen svenska fantastiklitteraturen har aldrig mått bättre, och det är inte längre bara de små nischade förlagen som publicerar verken, glädjande nog. Den blågula fantastiken tar plats oavsett vart man vänder blicken. Vattnet drar av Madeleine Bäck håller den pågående trenden vid liv.

Berättelsen inleder med en stöld i en kyrka där ett värdefullt föremål ska stjälas. En av inbrottstjuvarna, Viktor, hittar i samband med detta en underlig sten, som oförklarligt sprider värme omkring sig. Men stenen väcker någonting i skogen, ur naturen, som slumrat i hundratals år. Snart har bygden i Gästrikland ett mord på halsen och det är bara början på vad som komma skall.

Historien berättas ur flera karaktärers perspektiv. Det är Viktor och den magiska stenen, journalisten Jäder som utreder det mystiska mordet, Krister som känner en koppling till djur och drabbas av underliga anfall, Beata som vill skydda sin väninna som hamnat i fel sällskap och som senare också stöter på den kloka men hemlighetsfulla gumman Gunhild i skogen.

Vattnet drar är en erotiskt laddad ungdomsfantasy med skräckinslag. Det förekommer en hel del sex, men också rysligare delar. Bäck spär på med extra allt och på många sätt känns det som att ingenting riktigt går in på djupet. Det är lite ytligt. Jag lär aldrig känna karaktärerna på riktigt.

Samtidigt är det onekligen underhållande och beroendeframkallande. Rappt och spännande. En bok svår att lägga ifrån sig, som det heter. Man vill bara ha mer. En svinsnygg bok är det att äga också och de kommande omslagen ser lika fina ut. En eloge till Håkan Liljemärker som designat. Läckert!

Det här är dessutom den första delen i en trilogi så det finns gott om utrymme framöver att bekanta sig med den värld Bäck byggt upp. Jag gör mer än gärna ett återbesök i den lilla bruksorten i Gästrikland igen när nästa del anländer. Vattnet drar är ett bra och stabilt avstamp i något som kan bli riktigt stort.

Titel: Vattnet drar
Författare: Madeleine Bäck
Genre: Ungdomsskräckis
Utgiven av: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Skräckfilmstips: Honeymoon

honeymoon

Lite indieskräck till helgen kanske? Det var precis det jag kände för nyss när jag rotade runt i Netflix filmarkiv. Förresten, har inte skräckutbudet krympt betänkligt på svenska Netflix? Hur som helst. Valet föll till slut på Honeymoon, och det visade sig vara ett bra beslut.

Huvudrollerna spelas av Rose Leslie, ni vet hon ”you know nothing Jon Snow”-Ygritte från Game of Thrones, och Harry Treadaway, för mig känd som Victor Frankenstein från Penny Dreadful. Det är, utöver två till sparsamt förekommande roller, endast dessa två skådisar som syns i bild under hela filmen. Och de gör det väldigt bra. Trovärdigt och engagerande.

De spelar ett nygift par som bestämmer sig för att fira smekmånad i bruden Beas familjestuga på landet. Men när Bea börjar gå i sömnen och bete sig mysko bryts romantiken mot paranoia och maken Paul får en påtaglig känsla av att något är jävligt fel.

Det är en välspelad, psykologisk rysare med läskig stämning. En lågbudgetskräckis som med små medel lyckas skrämma upp mig som tittare. Den är inte superläskig, men lite lagom nervpirrande, och ett i mitt tycke finfint filmval för alla kräsna skräckgubbar och skräckgummor där ute.