Etikett: Oskar Källner

Dags att avverka den sista och avslutande delen i mitt episka (nåja) Maskinblod-maraton. Här följer omdömen av de sista novellerna som utgör Maskinblod 3.

I ”Pancasila”, av Oskar Källner, verkar till en början allt frid och fröjd på den nya planeten. Men strax efter att ytterligare kolonisering godkänts så är olyckan framme. Något fasansfullt inträffar och de nyanlända människorna hotas helt plötsligt av en oväntad fiende när hela planeten vänder sig mot dem. Som alltid lyckas Källner måla upp en värld som eggar fantasin samtidigt som den känns trovärdig.

”Minns mina tankar” av Lupina Ojala är en tragisk berättelse om ett samhälle där människor med telepatiska förmågor spärras in och glöms bort. En välskriven novell som upprör med sin träffsäkra samhällskritik.

Harald Wägners ”Människans odödlighet” är en gammal antikvitet från 1913. Charmig historia om, som titeln antyder, odödlighet och att vara förtjänt av den.

”Doften av mango” av Anna Jakobsson Lund utspelar sig i ett förhörsrum och blandar en utfrågning med återblickar. Berättelsen tar en snärtig vändning i slutet.

Alexandra Neros tillskott till samlingen heter ”Nätverka” och är precis som Neros förra Maskinblod-bidrag en kort sci-fi-rysare. Jag är väldigt förtjust i den här typen av främmande hot-historier. Alexandra är duktig på att skapa subtilt berättad skräck med små medel.

”Tvillingarna från Dilmun” av Tora Greve är en berättelse om ett tvillingpar i en framtida värld med olika viljor. Greve blandar forskningsinstitut i rymden med biotroner (cyborglika människor med högteknologiska implantat) och en del sex. Underlig men fascinerande.

Markus Skölds ”Arca Ferrum” handlar om en mans kamp för att ta sig ombord på en rymdfärja. De smittade har tagit över världen men bara gräddan av mänskligheten får följa med på det arken-lika skeppet. I traditionsenlig Markus Sköld-stil är det fartfyllt och händelserikt.

I ”Stålfjäder” av Anna Gable finner vi ett mordmysterie ombord på ett rymdskepp. En ängel sitter inspärrad, anklagad för mord, men skeppets maskinist är inte övertygad. Denna känns onekligen som en traditionell mordgåta men i en helt ny miljö. Klurig och spännande.

Maskinblod 3 är starkast i serien hittills. Här vimlar det av talang och skrivkunnande. Precis som tidigare förvisso, men jag tycker att nivån är snäppet högre denna gång. I princip varenda en av bokens författare presterar riktigt bra science fiction-berättelser, vare sig det rör sig om ruggiga experiment, sjungande paddor eller gigantiska obelisker. Det är svårt att vaska fram favoriter när mycket är så bra men ”… och Kyria tystnade”, ”I obeliskernas skugga”, ”Pansacila”, ”Omstart” och ”Arca Ferrum” är några av de verkliga guldkornen för mig. Men jag har säkert glömt någon.

Jag tycker att Affront förlag hittat ett klockrent koncept med dessa Maskinblod-volymer och jag räknar kallt med att hädanefter kunna ta del av minst en antologi om året även i fortsättningen. Tummis på det Peter Öberg och Affront?

Missade du mina åsikter om del 1? Klicka här.