Jag har länge hävdat att Oskar Källner är en av Sveriges vassaste fantastik-författare och hans novellsamling ”Munins skärvor” är ett tydligt bevis på det. Det är någonting med Oskars texter jag går igång på och jag klurade länge på vad det är som gör att jag uppskattar hans verk så mycket.
Oskar skriver på sin blogg; ”Munins skärvor innehåller så väl skräck som science fiction. Men de är inte så väsenskilda som man kan tro, då jag nästan alltid har lite science fiction i min skräck och lite skräck i min science fiction.”
Och jag inser att det är i det här påståendet sanningen om min fascination ligger. Det är kombinationen av genrer som gör att jag verkligen uppskattar dessa berättelser. Jag har alltid velat älska renodlad science fiction-litteratur, och i några fall gör jag det också, men skräcken har alltid legat mig närmare hjärtat. I Oskars texter finns det alltid lite av båda representerat, vilket verkligen tilltalar mig.
Sedan skriver Oskar oerhört underhållande också. Novellerna är händelserika och han lyckas alltid måla upp intressanta världar och karaktärer. Det är skickligt berättat, ofta fartfyllt, och vanligtvis med ett djupare tema eller en tanke bakom. Det är svårt att utse favoriter i denna godispåse till samling. Jag är väldigt svag för det storslagna rymdkrigandet i ”Yi” och ”Hon som dömer”, och älskade Lovecraft-inspirerade ”Mannerskiölds herrgård” och zombieapokalypsen i ”Byssan lull” för sin mysrysiga stämning. Men rubbet håller en osedvanligt hög nivå.
De få noveller jag inte läst tidigare var ”Yulebocken” och ”Det enda som betyder något”. Två rätt korta berättelser som båda är trevliga bekantskaper och fungerar som lättsmälta avbrott från Oskars lite mastigare texter i mitten av boken. Den inledande prologen ”Korpen” knyter samman de olika berättelserna till en helhet och återkommer med jämna mellanrum. Ett finurligt grepp som jag gillade.
”Munins skärvor” är en underbar novellsamling och Oskar lyckas verkligen locka fram mitt sanna nördjag med sina historier. Han är nämligen inte rädd för att slänga in rymdkryssare, underliga monster och hi-tech-grunkor i sina berättelser. Det är svårt att inte låta sig hänföras av fantasin som genomsyrar många av novellerna. Samtidigt lyfts tyngre ämnen fram, inspirerar och skapar eftertanke. Det är inte bara glansig yta, utan också mer där bakom. Självklart hade jag önskat mig mer nytt innehåll och om jag inte redan läst merparten av ”Munins skärvor” skulle jag antagligen varit ännu mer lyrisk i mitt omdöme. Jag är avundsjuk på er som läser Oskars berättelser för första gången i och med denna samling.
Köp boken via Fafner förlag eller annan valfri bokhandlare som den här till exempel.
”Kärlek i maskinernas tid” är alltså en novellsamling som lägger fokus på i synnerhet två ämnen: kärlek och science fiction. På bokens omslag är orden ”EROTIK”, ”ROMANTIK” och ”FANTASTIK” tryckta i versaler. Ska jag vara ärlig är det kanske inte en pitch som passar mig som handen i handsken. Jag har aldrig varit en fan av erotisk, eller för den delen, romantisk litteratur. 
Det var lite med en besviken känsla jag slog upp innehållsförteckningen till Caroline L. Jensens nya novellsamling. Av samtliga berättelser visade det sig vara en enda jag inte har läst sedan tidigare. Lyckligtvis råkade det vara en av de bästa i samlingen, nämligen titelnovellen – ”Rovdjur”. En fantasifull men likaså hemsk historia om en barnamördare, en blodtörstig haj och en hjälte vid namn Bob. Här visar Jensen upp en känsla för det oväntade och det är ett skickligt genomfört hantverk med många lager. En fullpoängare för mig utan tvekan.
Faktum är att denna dundrade ner i min brevlåda häromdan. Jag var helt ovetandes om att den överhuvudtaget existerade eller var på gång. Tack för det Affront Förlag och Peter Öberg!
Feministisk skräck. Det är så Susanne Samuelsson själv kallar sitt verk ”Kattmänniska”. En novellsamling i skräckens tecken där kvinnorna får ta plats och ges det utrymme männen så ofta lägger beslag på. Det är en fräsch och annorlunda samling berättelser långt ifrån traditionell rysarlitteratur – där monstren jagar tafatta flickor i skogen som ofta får agera rekvisita. Här är det kvinnorna som har sista ordet. Vilket visserligen inte alltid är till deras fördel.
Dags att avverka den sista och avslutande delen i mitt episka (nåja) 
När jag skrev om Sofia Albertssons förra novellsamling, 
Då var mitt Maskinblod-maraton till ända. Jag väljer att dela upp mina tankar i två delar denna gång. Det blir allt för matigt att skriva nåt litet om alla de 18 korta berättelser som samlingen innehåller i ett ynka inlägg. 
